Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Psykoterapeuten Allan Linnér möter lyssnare i ett terapeutiskt samtal.

Hur talar jag om för min partner att jag känner mig utanför?

Publicerat onsdag 3 februari 2010 kl 08.34

Hej!
Jag behöver hjälp i en situation som jag har med min
pojkvän. Vi har varit tillsammans i snart två år . Vi bor inte på samma ort pga våra jobb utan har ett distansförhållande. Mitt problem är att han har så svårt att "klippa
navelsträngen" med sina tre vuxna flickor. Han
 har varit änkling sedan flickorn varit små och de bor inte hemma hos honom men
alla lov kommer de hem till honom.

Jag vet inte om jag reagerar för starkt men de ringer honom
eller han dem flera gånger i veckan. Det kan vara allt som skall ventileras - smått som stort. När de är tillsammans kramas det och småpratas det hela tiden om gamla minnen, fast jag är där. Flickorna uppför sig som småflickor och han som en småbarnspappa. Han blir oerhört glad och uppspelt när han har dem omkring
sig.
Han bor i ett stort hus och har deras rum helt intaktata sen
de var små. Även minnen och foton från barnens mamma finns i huset.
Vi är båda 50 år gamla och jag känner att han vill leva kvar som den
 pappa han var för 20 år sedan.

Jag har tagit upp det med nonom flera gånger men det har
oftast slutat med att vi missförstår varandra. Jag har rannsakat mig själv och ställt mig frågan om jag är svartsjuk men det är inte det det handlar om. Men helt klart så känner jag en
form av utanförskap.

På något sätt så blir det svårare för mig att realtera och
få en djup och innerlig relation till honom när han är så bunden till dem. Framför allt sexuellt så är det väldigt avtändande att han
är så psykiskt och fysiskt beroende av dem.
Jag vet inte hur jag skall kommunicera med honom för att vi
skall förstå och respektera varandra.
Tacksam för svar.

Hej!
Om jag förstått ditt dilemma rätt så känner du ett utanförskap i er relation på grund av din pojkväns starka band med sina vuxna barn. Jag tror att det är en känsla många kan känna igen sig i, men också en känsla man kanske skäms för och därför har svårt att acceptera. Därför tycker jag det är bra att du kan tillstå för dig själv att du känner som du gör. Du undrar också hur du ska prata med honom så att ni ska kunna förstå och respektera varandra i detta.

Ett första steg kan vara att försöka sortera lite vad som är vad. Det är ju fullt möjligt att förstå och respektera en annan människa, utan att dela dennes åsikter. Men ofta när vi försöker prata med varandra om sådant vi tycker känns svårt blir vi otydliga. Vi uttrycker våra åsikter som om de vore känslor och då är det lätt hänt att dialogen havererar. Du skriver till exempel att du "känner att han vill vara den pappa han var för 20 år sedan". Det är ingen känsla, utan en åsikt du har. Det är en tolkning av det du ser som utgår från dina erfarenheter, värderingar och behov. När du utrycker en åsikt måste du våga stå för den och säga att du till exempel tycker att han har en för tät relation till sina barn. Nästa steg blir sedan att dela med dig av vad det väcker för känslor hos dig. "Jag känner mig utanför" eller "jag blir ledsen när ni bara sitter och pratar om gamla minnen hela kvällen". En känsla utgår alltid från en själv. Därför blir det lätt missförstånd när vi säger: "jag känner att du ….." Det här handlar inte om att märka ord, det handlar om vad vi ger för budskap till den andre.

Det kan förstås hända att inget förändras, hur tydliga ni än blir. Om det är så att han faktiskt inte vill ändra på sitt sätt att umgås med sina barn, blir det i slutänden upp till dig att ta ställning till om du vill leva med honom som den han är eller inte. Det finns ett uttryck som lyder: "Du kan leda en häst till vattnet, men du kan inte tvinga den att dricka" Jag tror att det gäller för alla fria relationer. Om vi inte är nöjda med hur någon är eller vad någon gör, kan vi bara säga det, men vi kan inte förändra den andre.
/Malin

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".