Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Din vän i vardagen. Varje vardag 10-13.
Krönikan - Lena Wallman Alster

Om detta med åldern

Publicerat tisdag 3 maj 2011 kl 10.15
Lena Wallman Alster. Foto: Lars-Gunnar Olsson/Sveriges Radio.

Jag är en kvinna på 60 minus. Jag brukar säga så för att bevisa att jag inte är så åldersfixerad. Jag menar, 53 är ju mindre än 60, och åldern är ju inga större problem. Det är ju bara en siffra.

Det som jag tycker är tôlit det är ju det som händer med ens sinnen efter 45 ungefär. Ibland känns det som om jag bara har tre sinnen kvar.

Redan vid fyrtio gick garantin på kroppen ut, liksom. Jag fick en föraning om vad som komma skulle. Skelettet gjorde sig påmint. Ont lite här men man vänjer sig liksom. Men man vill ju gärna ha alla sinnen i behåll. Om jag nu får leva, som det heter?

Många av mina vänner har sina föräldrar i livet och några är långt över 90. Hundra minus alltså!? Somliga av dem som har så där gamla föräldrar kan också uttrycka att de tror om sig själva att de också kommer att bli lika väldigt gamla. Det kan tydligen vara ärftligt!? Därom tvista de lärde hela tiden.  Men min mamma blev bara 64 år. Om det skulle vara lika ärftligt åt det hållet har jag bara 11 år kvar att leva, jag!?

”Men så får du väl inte tänka, Lena!?”, säger dom runt mig.

Joodå! Det får jag visst det!!  Jag kan inte förtränga tankar. Jag tillåter mig tänka allt och vad som helst och det har en avväpnande effekt. Att högt uttala det jag känner.

Jag är inte rädd för döden, men jag vill inte bli liggandes sjuk. Eller sittandes helt avklippt från omvärlden utan ett enda sinne i behåll.

Vid fyrtiofem gick synsinnesgarantin ut. Lätt avhjälpt med glasögon. Men nu har jag börjat höra dåligt också. Jag tycker det är värre. Jag känner mig mycket oftare ”utanför” och sjunker mycket mer i självkänsla när jag inte hör bra. Ibland har det med min egen bristfälliga koncentrationsförmågan att göra, och ibland är det med sällskapets otydlighet som gör att jag inte hänger med i samtalen runt mig. Det är säkert stressrelaterat också!

Då och då pågår många samtal samtidigt och då är det kört för mig. Då lutar jag mig tillbaka och ger upp.

Jag ingår i några kvinnliga nätverk. Ett tjejtantsgäng är faktiskt 40 år gammalt. Vi träffas sex gånger om året och då äter vi trerätters och dricker vin. Vinet kan ha viss betydelse för att antalet samtal i luften ökar under kvällens gång. Och då är jag helt borta. Det beror inte på att jag är full utan att jag ger upp. Jag skrattar åt det jag snappar upp och jag fäller tår åt det sorgliga som når mig. När man väl ska berätta nåt har man glömt vad man skulle säga.

Men jag har en fiffig lösning på problemet - då och då träffar de här tjejtanterna en och en. Och då är de världens bästa lyssnerskor och jag kan ventilera de allra innersta och känsligaste tankar som jag bär och de händelser som går i min väg. Sånt som jag inte gör krönikor om!? Och det är så gôtt!?

På våra släktmiddagar är det lite likadant. Då är vi cirka femton personer runt bordet och helt plötsligt kan man upptäcka att man berättar nåt ut i tomheten. Någon har frågat något men något helt annat än svaret upptar uppmärksamheten och så är det ord i fulla luften och jag…är helt borta.

Ibland kan vi få för oss att vi kan hålla många samtal i gång samtidigt, men det går inte.

I ett riktigt äkta samtal ingår ögonkontakt och en känsla av att det är någon hemma i de ögonen man vilar i. Det är ingen hemma i ögonen när man ingår i tre samtal samtidigt. Ett samtal ska kännas bra från båda håll.

Nyligen roade jag min familj med att springa runt och leta efter min mobiltelefon när brandlarmet gick hemma. Det var inte roligt…för mig. För då är det verkligen nåt som är fel!?

Och då berättade jag för mina roade barn att jag ibland ser mig själv sitta, på våra kommande släktmiddagar och födelsedagskalas, och se ut som fågeln i gökur som fått fullständigt spel under en tennismatch. Och jag bara låter:”Va? Va! Va? Va? Och lite ”ko-ko”!?

Slut på skrattet. Hemska tanke – skämmas för morsan för en grej till!?

Det värsta är att det känns inte så långt borta heller och då vet jag inte ens om jag vill bli 60+!?

Jag badade bastu för ett tag sedan och vi var bara två och vi var nyktra och min väninna såg mig i ögonen och jag såg in i hennes och vi var hemma båda två. Hon berättade att hennes son hade ”kört på fyra tanter”. Jag blev alldeles tagen av hennes oro och undrade förstås hur sonen mådde och hur tanterna mådde och hur det hade gått till och om det möjligen var på ett övergångställe eftersom han klippte fyra tanter på en gång, liksom!?!?

För någon sekund verkade det inte vara någon hemma i hennes ögon men så kom hon tillbaka och sa, väldigt välartikulerat:

-Han har kört på fyra tentor!!!!

Ja, ni fattar. Försök inte trösta mig! Jag hör jäkligt dåligt!

Men jag är ju faktiskt 100 – (hundra minus). Också!? Med tre sinnen i behåll. Känsel, smak och lukt. Än så länge!

(Sniff, sniff?!) Men…vad är det som luktar? …Eller?! (Sniff?)

Luktar det nåt över huvud taget?

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".