Allmängiltigt - I synnerhet - Amen
Idag ska jag prata om skilsmässor. Och inte min skilsmässa i synnerhet, utan skilsmässor i allmänhet. Och till er som undrat hur länge det dröjer innan jag tar upp det ämnet så är svaret: Ja, det har gått ett år, efter att jag och mina barns far separerade.
Några gånger under mina radiostunder har jag tagit upp ämnet integritet. Min önskan är att vara personlig men inte för privat när jag berättar om mig och mitt liv. Var gränsen går för oss är förstås lika varierande som det finns människor.
Min tanke och känsla var att inte ta upp ämnet eftersom jag tyckte att det var för privat. Alldeles för självutlämnande och känsligt och, framför allt, behovet av att prata om det klarade vi av inom familjen. Men jag bearbetade den ibland genom att tänka i krönikor. De krönikorna kommer aldrig att spelas in.
Men så en lördag i augusti satt Lia Boysen i tevestudion och berättade om sin skilsmässa på ett sätt som inte generade mig. Hon var allmängiltig på ett personligt sätt. Hon hjälpte mig att sätta både fingret och ord på känslor och förhållningssätt till barn och hur de drabbas av en skilsmässa. Det ledde till att jag pratade med mina barn om vilka människor vi vill vara. Och påminna dem om att vi själva helst ska försöka…nej… vi ska ”spela huvudrollen i våra egna liv”. Och förstå vad det betyder. Att vi fattar beslut och tar ansvar och konsekvenser av det
Har ni hört någon påstå att ”det är så lätt att skilja sig nu för tiden”! Idag är jag glad att jag aldrig hållit med. Jag hade förmodligen haft en otroligt besk eftersmak i min mun. Dessutom har jag bara hört det av dem som inte själva har skilt sig. ”Lätt” är inte ordet jag skulle använda. Jag skulle snarare säga att ”det går” eller ”man kan”.
Det intressant att så många har en så klar bild av huruvida det är överraskande eller förutsägbart att ett visst äkta par delar på sig. Som om vi utomstående kan ha hela bilden av hur andra har det och mår i ett äktenskap.
Och att någon annan än paret själva vet hur bra eller dåligt de passar ihop.
Jag har aldrig haft svårt att berätta om hur det är på riktigt, om jag får frågan. Men under tiden runt skilsmässan ville jag verkligen inte prata med någon annan än oss det gällde och drabbade. Än med några få utvalda och absolut inte i radio.
Min egen töntiga känsla av att jag har allmän redovisningsplikt ledde till att jag inte vill möta folk över huvud taget i perioder.
När jag träffade någon bekant, gjorde jag en snabb bedömning om jag kände den så väl att jag bör berätta om separationen.. Fast jag var så känslig för motreaktionen. Men att inte berätta kändes som att ljuga.
En vanlig kommentar är att:
– Det är ju alltid ett misslyckande att skiljas!
Jaa, det är ju klart att det är ett misslyckande, sa jag. Lydigt.
Och jag gick vidare och hade snabbt tagit till mig informationen och rapade upp samma mening som ursäkt till nästa person som jag tyckte borde få veta. Bättre förekomma än att förekommas, heter det ju!
– Jaaa, det är ju alltid ett misslyckande att skiljas!
Då kunde jag möta en helt annan reaktion.
– Ett misslyckande?! Det är det väl inte! Det kan väl lika gärna vara tvärtom!? Ett misslyckande att inte skilja sig. Ni har ju tagit ansvar för era liv!
Jaa, det kan man ju faktiskt säga. Också. Då kunde jag ju sträcka på mig lite. Ta ansvar – det är ju gôrfint det.
Det ingår verkligen i en skilsmässa att träna på att inte vara till lags. Det kändes nästan provocerande att berätta. Ibland fick jag en känsla av att några blev irriterade över ens beslut. Nästan arga. Andra blev ledsna. Förvånade. Irriterade. Förskräckta. Besvikna. Besvärade. Generade. Tårögda.
Jag fick ofta påminna mig om att jag inte behöver ta ansvar för att deras reaktion.
Jag som trott att jag lärt mig att strunta i vad andra tycker. Glöm det. Precis som allt annat är det sådant man klarar av i proportion till självkänslan.
Och det fanns faktiskt de som blev imponerade. Kanske de som visste hur svårt det är.
Jag och min före detta man blev inte gifta. Vi gifte oss!
På samma sätt skilde vi oss. Ingen av oss blev skild.
Troligtvis kommer jag att bära en evig skuldbörda inför mina barn. De bad inte om att komma till världen och ännu mindre att bli utsatta för en skilsmässa.
Det är svårt att ställa krav och sätta gränser när man har skuldkänslor. Och det är inte bra, varken bra för barnen eller en själv. Det gäller att vara vaksam på sig själv som förälder.
– Men vadå?! Det är så många som har skilt sig så. Det vore väl värre om någon hade dött!?
Och vad svarar man på det? Ja...?!
Det gäller att förhålla sig till sin omgivning. Den är lika mycket olika som det finns fôlk!
Ur mina oinspelade krönikor har jag valt ut allmängiltiga delar. I synnerhet! Amen.
