Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Sveriges största scen för levande jazz.

Tisdag 17 februari 19.30-21.30 P2 Live: Cecilia Wennerström - Amanda Sedgwick kvintett Bonus: Blossom Dearie i minne

Publicerat söndag 15 februari 2009 kl 22.00

Cecilia Wennerström – Amanda Sedgwick kvintett
Cecilia Wennerström, tenorsax, Amanda Sedgwick, altsaxofon,Calle Bagge , piano, Kenji Rabson, kontrabas, Moussa Fadera, trummor
Konsert 12/2 Jazzklubb Studion, Umeå
Blossom Dearie
Blossom Dearie, sång, piano, Sture Åkerberg, kontrabas
Konsert hösten 1989 Jazzklubb Fasching, Stockholm
Veckans P2 Live Jazz har kvinnliga förtecken, ja åtminstone är det musiker från spinnsidan som är kapellmästare, ur tre generationer dessutom.  Men det är knappast gender tillhörigheten som är huvudsaken utan musiken. Huvudnumret i kväll är en kvintett med saxofonisterna Cecilia Wennerström och Amanda Sedgwick. Cecilia hör till den pionjärgeneration på 70-talet som verkade bryta ner dom då rätt konkreta men konstlade könsgränser som fanns för kvinnliga instrumentalister. Amanda hör till en andra mycket mindre instrumental våg på 90-talet där kvinnliga sångare dominerade. Hon var nästan unik. På 2000-talet verkar det råda större jämvikt med bl a en ny våg saxofonister. Kvällens tredje huvudperson, pianisten Blossom Dearie är möjligtvis en av de förebilder man ibland talar om att unga tjejer behöver. Hon hängde i Gil Evans lilla rum bakom kinesiska tvätten på Manhattan år 1948, när Miles Davis ”tubaband” tog form.

Hon var den kvinnliga musikern bland löst folk som Davis, John Lewis, Gerry Mulligan, Lee Konitz m fl. Hon började också jobba som sångerska i sångrupper som alla hette nåt på Blue bl a med Woddy Herman. 1952 flyttade hon till Paris och skapade sånggruppen Blue Stars som hade en hit med ”Lullaby of Birdland” på franska. Gruppen blev så småningom Swingle Singers. I mitten av 50 talet gjorde hon sitt första rena pianoalbum men börjar alltmer arbeta och göra karriär med både och sång och piano. När hon flyttade tillbaka till USA i slutet av 50-talet får hon kontrakt med Verve etiketten och gör 6 album men startar sedan eget bolag för att få full kontroll. Hon har fortsatt att var aktiv till för ett par år sedan. För en dryg vecka sedan nåddes vi av beskedet att hon gått ur tiden. Hon blev 82 år. Hon har varit en stor influens för mång bland annat Monica Zetterlund och Karin Krog. För den som undrar kan vi beätta att hon faktiskt hette Dearie och döptes till bossom och Marguerite. Som ett intermezzo i kvällens konsert möter vi henne tillsammans med basisten Sture Åkerberg i en inspelning från Jazzklubb Fasching hösten 1989. 
Cecilia Wennerström har hunnit med att uppleva alla möjliga varianter av att försöka leva på att vara jazzmusiker. Insett att det egentligen är omöjligt men envisats. Hon har också haft olika sidoprojekt. Ett som författare är om inte lukrativt så i vart fall mycket tillfredställande. Hon fick ett författarstipendium strax före jul och hennes trilogi om Landet Rand tillhör de 20 mest lånade e-böckerna just nu. Numera spelar hon dessutom på heltid. Den här kvintetten är en av flera projekt där hon växlar mellan bl a baryton- och tenorsax. Tenoristen Cecilia Wennerströms sound vinner knappast skönhetstävlingar Det gör å andra sidan inte Sonny Rollins heller. .Hon har snarast en oskön ton som det mer handlar om att ta sig förbi det för att upptäcka att det som utspelar sig under ytan i linjespelet är desto skönare och ordentligt intrikat bortom klicheér. Delarna hänger ihop.Hela altmosfären på Jazzklubbstudion denna kalla februarikväll fullkomligt skriker, kanske lite överraskande ,bop och hard bop och autentisk jazzklubb på 50-60-tal. Om du vill. Inte av sentimentala skäl snarare genom förhålla sig till formalia som harmonisk framåtrörelse mer än insmickrande melodik.Analys i lika hög grad som feeling men helt osentimentalt utan grimaser.Det blir lite som barockmusik framförd på autentiska instrument med total insikt i utförandepraxis.Inte lånta fjädrar utan musik under skinnet. Sådant brukar ge stilpoäng i klassisk musik och borde ge det också i jazz.. Cecilias kvintett är full av detta. En kongenial rytmmaskin i form av Moussa Fadera trummor, Kenji Rabson bas och pianoeleganten Calle Bagge och över detta flyger Amanda Sedgwicks altsax självklart och auktoritativt med sin variant av det lingua franca som en gång formulerades när musiken var ny. Självklar är den fortfarande. Varken Cannonball Adderley eller Jackie McLean levde förgäves och förhoppningsvis inte Amanda heller eller Cecilia heller för den delen. Repertoaren är en blandning moderna klassiker och Cecilias original.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".