Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Sveriges största scen för levande jazz.

Rapport från en röd filt

Publicerat lördag 12 juni 2010 kl 20.01

Det såg så lovande ut ett tag... solen bröt fram och det var t o m riktigt varmt när jag gick hit. Men det var en kortvarig lycka. Nu sitter jag här igen i tältet backstage insvept i röd fleecefilt. Fingrarna alldeles stela. Nästan svårt att träffa rätt på tangenterna.

Det blåser kallt på Skeppsholmen. Det är beundransvärt att så många ändå är här. Och betalar 500 dessutom för att frysa.

Fast det är klart den kubanska musiken med Chucho Valdes & The Afro-Cuban Messengers värmer. Som väntat mycket och många slagverk. Jag ser Maria Lllerena i publiken iklädd färgsprakande turban som hon brukar. Det syns på långt håll att hon uppskattar den kubanska musiken. Inte konstigt, hon kommer därifån och fortsätter att föra kärleken till rytmerna vidare med sin babyrytmik som hon håller igång år efter år. När hon inte hyr ut tomtar. En underbar, fet och graciös sångerska som kör en virtuos scat som får publiken att jubla och hon får också med oss på handklappning i olika rytmer och allsång i ganska komplicerade slingor. Och när en av trummisarna visar sig vara en akrobatisk streetdansare utbryter jubel.

Samtidigt på den lilla scenen är det svenskt med Samuel Hällkvist Center, som var Rikskonserters Jazz i Sverige-artister senast. EN väldigt orginell nyskapande jazz (?) som har både country och dansband som ingredienser. Och de ser helt underbara ut! Samuel själv iklädd rutig flanellskjorta och keps. En kille som en nördig synthare och en tredje som cykelmek, eller nåt. Johan från Rikskonserter och jag enas om att deras musik känns väldigt frisk och orginall. Nyskapande. Det är långt ifrån all jazz som är det konstaterar vi. Det finns en massa onödig jazz, säger jag. Samuel annonserar att sista låten handlar om dansban som han älskar, inte minst som livsstil. Mannen framför mig vänder sig om och säger, jag undrar var han får allt ifrån. Jag är hans pappa.

Direkt till John Scofield. Rikskonserters Bengt Strokirk presenterar sin kompis sen Faschingtiden. Bengt var ju artistchef där länge. VI ska höra religiös musik tror jag han säger och han beklagar att Rikskonserter ska läggas ner av grumliga skäl... Och så drar det igång med fullt ös. Lite väl fullt i min smak. Känns ganska obehagligt i öronen. Och jag tycker synd om hunden (flatcoated retriever) som familjen bredvid släpat med sig. Om det gör ont i mina öron, hur känns det då inte i hundens? Varför släpar man med sig en hund till jazzfestival? Den hade definitivt haft det lugnare hemma och den ser inte glad ut. Det brukar flatar göra.

På lilla scenen presenteras samtidigt Elin Larsson & Kristin Lamparo Limitless. Första spelningen någonsin. I den kombon alltså. Men Scofields genomträngande gitarr studsar mot väggarna och stör de mer tystlåtna partierna i deras musik. Blir irriterad på Scofield men inser förstås att det inte är hans fel. Hur tänkte arrangörerna? Det är oförskämt mot den mindre ensemblen på den mindre scenen att låta dom spela samtidigt som en gigant man vill dra på med fullt ös.

Tack och lov verkar inte gruppen störas, det hörs tydligen mer hos oss i publiken. Och dom ser så söta ut. Alla har en ceriseröd blomma i håret eller på kläderna. Sötast är nästan basisten Putte Johander med sin blomma i håret. Han visar sig vara en mycket fantasifull och kreativ musiker. Elin och Kristin utmanar varandra och matchar varandra perfekt. Slagverkaren Michala Ostergaard Nielsen blev tyvärr dränkt av Scofield i sina mer finstämda partier men det ska bli spännande att följa henne ocskå. Elin går från klarhet till klarhet och Kristin vill jag absolut höra mer av. En varm uttrycksfull röst. Ibland ekvilibristisk. Båda turas om att komponera. Liksom Samuel Hällkvists gäng känns också Kristins och Elins väldig friska. Det bådar gott för svensk jazz och framtiden.

Jag tror inte Wayne Shorter gjorde någon besviken. Vår flygande reporter Berit kom just och berättade att hon intervjuat honom och att han fru var jättetrevlig, satt och hejade på och tog en bild på Wayne och Berit med hennes mobil!

Roy Ayers har just satt igång. Låter funkigt. Sedan återstår Jazzanova och så... denna fantasiska Missy Elliot som alla verkar vänta på. Hon måste vara något helt outstanding!

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".