Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
SYNTESEN

Journalistik 3.0

Publicerat fredag 5 november 2010 kl 13.30
Mats Svegfors & Cilla Benkö intervjuas av Mats Åkerlund
(4:35 min)

Den traditionella journalistiken utmanas av de sociala medierna vars credo är att journalisten inte står över användarna. Alla talar med alla. Here comes everybody, för att citera Clay Shirkys boktitel. Vi är inte längre kvar i den tidigare ytterligheten där den upphöjda journalisten vände sig till den passive mottagaren. Men vi kommer heller aldrig att hamna i Shirkys ytterlighet.
   Det blir en syntes: Journalistik 3.0. Den kommer dock inte att finnas i ett lufttomt rum. Också en mediestruktur 3.0 växer fram. Vi vet inte hur den ser ut. En stor, och viktig, sökprocess pågår nu. Alla - kommersiella medier, sociala medier men också public service – måste vara med om det skall bli bra.
   Det handlar om morgondagens journalistik, om morgondagens medier men ytterst om morgondagens demokratiska samhälle.

Ira Basen, Journalistik 1.0, Journalistik 2.0, Facebook, Twitter, Iran 2009, Sverigedemokraterna, Obama, Vivian Schiller, NPR, Jeff Jarvis, Tobias Olsson, Journalistik 3.0, Clay Shirky, Jay Rosen, Vetenskapsradion Klotet, Tip O’Neill, All politics is local, All news is local, Vetlanda, Marengo, Saint-Mathieu-de-Tréviere, Pressthink, Anders Mildner, Olle Lidbom, Joakim Jardenberg, Mindpark, Same Same but different, Sofia Mirjamsdotter, Martin Jönsson, Pull/Push, Great Firewall, NewsCorp, The Times, The Guardian, The Economist, Financial Times, Der Spiegel, Politico, ProPublica, Robert Darnton, The Case for Books, papyrusrulle, Codex, boktryckarkonsten, Demokrati 3.0

I de stora medieföretagen och bland etablerade journalister har länge rått bred enighet om vad som definierar den goda journalistik som eftersträvas på redaktionerna i hela den demokratiska världen.

Detta ideal kan sammanfattas i några punkter: 

  • Journalistiken är en produkt - det som publiceras är färdigt.
  •  Prövning först, därefter publicering - publicering sker efter prövning av sanningshalt och relevans.
  • Intern prövningsprocess - prövningen av ”produkten” sker i ett internt samspel inom redaktionen mellan reporter och redaktör.
  • Slutet system - publiceringen utgör slutpunkten i journalistikens produktionsprocess som i princip är sluten inom den egna redaktionen.
  • Misstag rättas inte - det är ovanligt att misstag erkänns eller korrigeras (eftersom misstag inte skall behöva inträffa mer än undantagsvis).
  • Många möjliga plattformar - publicering kan ske på allehanda plattformar: tidningar, radio, tv och online.
  • Omständlig process - journalistiken förutsätter betydande resurser och ofta en omständlig process.
  • Legalt ansvar - redaktionen eller medieföretaget har ett legalt ansvar för vad som publiceras.
  • Betalt arbete - det journalistiska uppdraget är nästan undantagslöst arvoderat.

Den kanadensiske radiojournalisten och medieforskaren Ira Basen kallar denna etablerade publicistiska idealföreställning för ”Journalistik 1.0”.
   Mot denna ställer han de sociala mediernas helt annorlunda journalistik: Journalistik 2.0: 

  • Journalistiken är en process - det som publiceras är inte en färdig produkt utan ett inslag i en dialogisk process.
  • Publicering först, därefter prövning - prövningen sker i dialogen på nätet efter publiceringen.
  • Extern prövningsprocess - prövningen sker i ett samspel mellan journalister och deltagare i dialogen.
  • Öppet system - publiceringen utgör ett led i en öppen process.
  • Misstag rättas – korrigering av felaktigheter sker genom själva dialogprocessen.
  • Endast en möjlig plattform - publicering kan i princip bara ske online.
  • Enkel process - journalistiken förutsätter egentligen inga särskilda resurser.
  • Inget legalt ansvar - den som deltar har inget rättsligt verkande ansvar för sina bidrag.
  • Obetalt arbete - bidragsgivarna är vanligen oarvoderade.

På många samhällsområden utvecklas ideologiska eller ideologiliknande motsättningar. Det gäller verkligen inte bara politiken med dess höger/vänsterskala. I kulturlivet har länge funnits motsättningen mellan modernister och postmodernister. I datorvärlden har Appleanvändare stått mot mainstream, det vill säga Microsoftanhängare.
   På motsvarande sätt finns det en motsättning mellan den traditionella journalistikens föreställningar och ideal, det som Ira Basen kallar ”Journalistik 1.0” och de sociala mediernas ”Journalistik 2.0”. 
   Båda är abstraktioner, begrepp som inte direkt avspeglar verkliga företeelser. Men föreställningen om journalistiken som en professionell verksamhet med mycket distinkta värden – Journalistik 1.0 –  har mycket stor betydelse för rolluppfattningen hos journalister i etablerade medier och därmed för mediernas roll i de utvecklade demokratierna. Samtidigt går det inte att avfärda föreställningen om de sociala mediernas särdrag. Det är inte bara så att dessa medier kan komma att få stor betydelse. 

Den sociala journalistiken är en del av dagens verklighet. Det gäller inte bara de enstaka exempel som ofta anförs som bevis för de sociala mediernas betydelse. Mest känd är den roll som Facebook och Twitter fick i rapporteringen från presidentvalet i Iran 2009. Ett annat slående exempel, om än av helt annan karaktär, är framgångarna för det främlingsfientliga partiet Sverigedemokraterna i det svenska riksdagsvalet 2010. Partiet fick 5,7 procent av rösterna och tog därmed plats i den svenska riksdagen. Följden blev att varken vänster- eller högeralliansen fick majoritet. Resultatet blev en minoritetsregering. 
   Sverigedemokraternas plattform var nog i betydande utsträckning de sociala medierna. I likhet med Obamas kampanj 2008 spelade dessa nya medier framför allt roll för de aktiva, inte så mycket för det nya riksdagspartiets kontakt med väljarna.

Our mission is not to drive traffic to us but to get the conversation going. [Vivian Schiller]

De sociala mediernas betydelse i nyhetsförmedling och opinionsbildning är inte en undantagsföreteelse eller ett marginalfenomen – det är en ny verklighet som är här för att stanna och därmed också något som de mer traditionella nyhetsförmedlarna måste förhålla sig till. Vivian Schiller, framgångsrik chef National Public Radio i USA säger när vi träffar henne:  ”Our mission is not to drive traffic to us but to get the conversation going”.
   Den viktiga uppgiften för ett publicistiskt drivet medieföretag är inte att dra till sig så många användare som möjligt utan att genom en kvalificerad journalistik i de viktiga samhällsfrågorna ge underlag för det demokratiska samtalet. Samma sak uttryckt av Jeff Jarvis vid City University i New York:
   "You should have your material everywhere. You should be embeddable and spreadable.”  

You should have your material everywhere. You should be embeddable and spreadable. [Jeff Jarvis]

I och med att det i mycket stor utsträckning handlar om ett generationsfenomen kommer den ”nätverksjournalistik” som utvecklas i de sociala medierna att få växande betydelse. Men med detta är inte sagt att Journalistik 2.0 kommer att ersätta den traditionella journalistiken. Den svenske medieforskaren Tobias Olsson betonar den etablerade maktordningens tyngd: ”(Organized) Producers, with a capital “P”, are not necessarily that easily overthrown by disorganized everyday bloggers, twitterers, Facebookers, or textual poachers.”
   Bristerna på nätet är dessutom skriande när det gäller kvalitet, kvalitetssäkring, relevans, trovärdighet, integritet, oberoende och ansvarsutkrävande. Den intressanta frågan är hur syntesen av Journalistik 1.0 och Journalistik 2.0 kommer att se ut. Den verklighet vi nu ser växa fram handlar snarare om ett Journalistikens 3.0 det vill säga det bästa från de båda världarna förenade i en syntes. Som många seriösa forskare och debattörer – till dem hör Clay Shirky, Jeff Jarvis och Jay Rosen – understryker vet vi knappast hur denna syntes kommer att se ut men om ett antal särdrag kan man åtminstone spekulera:

Den dubbla dialogen blir viktigare. Journalister och redaktioner kommer att fästa större avseende vid dialogen med publiken, det vill säga läsare, lyssnare och tittare. Men betydelsen av dialogen inom publiken tilltar också. I den mest radikala beskrivningen av den nya journalistiken har rolluppdelningen mellan journalister och publik upphört. Journalister och redaktioner skulle då snarare fungera som noder i nätverk än som auktoriteter i en hierarkisk ordning.
   En central del av dialogen inom publiken är möjligheten att dela material vidare till andra. Detta ställer krav på upphovsrättens utveckling. Men det ställer också krav på att innehåll skall vara tillgängligt på inslagsnivå.

En central del av dialogen inom publiken är möjligheten att dela material vidare till andra. Detta ställer krav på upphovsrättens utveckling.

Den som hör något intressant eller slående i Studio Ett skall kunna dela just det inslaget vidare. Dialog med publiken förutsätter en annan typ av öppenhet – ett annat förhållningssätt och andra sätt att formulera sig – än vad som tidigare präglat journalistiken.
   Det räcker inte att tala till publiken man måste tala med publiken. Man måste vara beredd att svara på tilltal. Public servicemedierna, liksom andra publicistiskt drivna medier, har härvidlag en alldeles avgörande roll att spela. Någon måste ta fram originalnyheten och producera originaljournalistiken det vill säga det som ska föda samtalet. Utan detta får vi en värld med en väldigt tunn konversation. Men för att kunna spela den rollen måste journalistiken finnas tillgänglig för alla.

Publikens deltagande har tidigare hänvisats till journalistikens sidorum: tidningarnas insändarsidor och Ring P1 i Sveriges Radio för att nämna två exempel. I de ”fina” artiklarna och programmen är det journalister och experter som har framträtt. En journalistik som mer präglas av dialog förutsätter sannolikt att publiken på ett tydligt sätt kommer att finnas med i program och artiklar. Belysande är den långa, och mycket framgångsrika, tradition som finns i Sveriges Radio med program som är uppbyggda med publiken som bas. Ring så spelar vi är det bästa exemplet, Vetenskapsradion Klotet  ett annat och Radiopsykologen  det senaste.
   Belysande är också den tradition som finns i den lokala radion. De lokala kanalerna i Sveriges Radio når i särklass flest lyssnare. Tre av tio svenskar lyssnar dagligen på sin lokala P4-station. Den lokala journalistiken i Sveriges Radio har alltid varit mycket lyssnar- och medborgarnära. 

Ökade krav ställs på den journalist som skall erövra auktoritet i framtiden. Redan tidigare har det bildligt talat varit så att läsaren har varit ”den siste redigeraren”. Journalisten skriver sin artikel och redaktionen gör sin tidning. Men läsaren bestämmer vad han eller hon skall läsa. Den tidning som läsaren tillgodogör sig består av det urval artiklar som läsaren läser.

Det blir allt viktigare att vara den journalist som står för en unik och välgrundad kunskap. 

På motsvarande sätt redigerar lyssnare och tittare fram sina alldeles egna radio- och tv-kanaler. Med publikens tillgång via nätet i varje ögonblick till allt – alla tidningar, alla radioprogram och hela tv-utbudet – begränsas inte användarens val vid denna ”slutredigering” till det som finns i den tidning, den radiokanal eller den tv-kanal som han eller hon brukar följa. Det blir allt viktigare att vara den journalist som står för en unik och välgrundad kunskap.
   Det handlar om att vara den profil som folk vill följa för att de känner att det ger ett mervärde till den egna förmågan att fatta beslut och att delta i det öppna samtalet.

Personlighetens betydelse växer. Ett allt större och allt mer fragmenterat utbud av medier och journalistik, som dessutom ständigt förändras och omprövas under trycket av en ökande konkurrens, ökar distansen mellan medier och publik. Detta står i direkt motsättning till kravet på ökad dialog som typiskt sett främjas av närhet.
   I den diskussion som förs av de starkaste förespråkarna för Journalistik 2.0 av innebörd att nätets logik helt och hållet tar över suddas journalistrollen i det närmaste helt ut. Publiken blir själva journalister. Men rimligen blir det tvärtom. När utbudet ökar krävs det ännu mer för att göra sig gällande. Det är bara värt att följa och föra dialog med den som har något speciellt att erbjuda.
   Det kan vara det utmanande för att inte säga spektakulära. Det vrider medierna i kommersialiserad riktning. Det kan också vara kunskaper, analysförmåga eller lyhördhet vilket vrider medierna i en publicistisk och demokratiserande riktning. Men journalisten blir inte intressant som dialogpartner bara därför att han eller hon finns i en bestämd position eller arbetar på en speciell medieinstitution. Det kan mycket väl visa sig vara så att det just är personligheten som driver morgondagens mer jämlika och dialogiska nätjournalistik. 
   På ett sätt mer jämlikt, på ett annat sätt mer elitistiskt.

Autenticiteten blir allt viktigare. En effekt av informationsteknikens breda genomslag i samhället är att mänskliga kontakter ersätts av automatiserade tjänster. Ringer man till sin elleverantör besvaras samtalet av en metallisk röst. Försöker man kontakta SJ förstår man att Hela folkets järnväg körs av telefonsvarare. Dialog ersätts av tonval.
   I delar av livet på nätet söker sig människor medvetet bort från autenticitet. Man uppträder under fiktiva identiteter och kommunicerar på ett avpersonifierat sätt. Men där trovärdighet krävs växer sannolikt i stället kravet på autenticitet. En anonym person kan rimligtvis inte uppfattas som lika trovärdig som den välkända och respekterade rösten.
   Sedan kan det i sin tur handla om en av Sveriges Radios profilerade medarbetare eller grannen i huset bredvid.

Det lokala har alltid haft en framträdande roll inom journalistiken. Den amerikanske kongressmannen Tip O’Neills klassiska uttryck "All politics is local"  travesterades tidigt och har sedan använts för att beskriva en av journalistikens grundläggande drivkrafter: ”All news is local”.
   Människor är förvisso intresserade av världen och politiken på nationell nivå. Men framför allt är människor intresserade av den nära lokala omgivningen. Den nya tekniken öppnar tidigare helt oanade möjligheter för en lokal, eller till och med lokal-lokal, journalistik. Tänk tanken att någon börjar utveckla grannskapsjournalistikens motsvarighet till Facebook. Att det finns en sida för Upplandsgatan norr om Odenplan i Stockholm eller Vasagatan i Vetlanda.
   Om formen är given för såväl denna gata som för County Road 217 i Marengo utanför Columbus i Ohio och Rue des Ecoles i Saint-Mathieu-de-Tréviers norr om Montpellier är det bara att börja använda sajten. Inse vilka möjligheter som finns för både medborgardialog och annonser på sådana mikromarknader.

Den journalistiska differentieringen kommer sannolikt att tillta. Med ökade publiceringsmöjligheter över huvudtaget är det nästan ofrånkomligt att det kommer att ske en samtidig fragmentering av mediestruktur och medieinnehåll och differentiering av journalistiken. Skillnaderna mellan innehåll i olika medier och på olika sajter kommer att bli större. Därmed kommer skillnaderna mellan olika journalistroller rimligen också att öka.

Den öppna länkningen är redan ett viktigt inslag i kvalificerad journalistik. Publiken vill kunna både pröva kvaliteten i medieinnehållet och själv fördjupa sin kunskap och sin egen analys. Den öppna länkningen handlar om publicering av grundmaterial på webben. Redan idag publicerar ofta Sveriges Radio och Sveriges Television den oredigerade text som ligger till grund för viktigare intervjuer.  
   Den anglosaxiska debatten om den nya medieverkligheten är intensiv. Vi har tidigare refererat till bland andra Clay ShirkyJeff Jarvis och Jay Rosen. Till grund för våra sammanfattande slutsatser ligger bland annat samtal med just Jeff Jarvis och Jay Rosen. Jay Rosens version av den nya journalistiken finns på hans blogg Pressthink och är i allra högsta grad läsvärd.

Av uppenbara skäl är den svenska debatten mindre mångfasetterad och mer begränsad. Anders Mildner har under lång tid kommenterat utvecklingen av nya medier. Hans blogg återfinns numera på Svd.se.  Olle Lidbom finns på den substantiella bloggen Vassa Eggen  med tillhörande analysbrev. Joakim Jardenberg är VD för Mindpark, själv en tämligen yvig mediekommentator som i Mindpark har en kvantitativt imponerande "bloggportfölj".  En av de mest kända mediebloggarna är Same Same But different  bakom vilken framför allt Sofia ”Mymlan” Mirjamsdotter står.
   Tyvärr har Svenska Dagbladets redaktionschef Martin Jönsson slutat kommentera den allmänna medieutvecklingen i och med att han tog över det samlade ansvaret för Svenska Dagbladets redaktion. Hans medieblogg stod tidigare i en klass för sig.
   Genom att den svenska debatten om de sociala mediernas utveckling är tunn riskerar vi att underskatta kraften i det som nu håller på att ske. Den publicistiska fattigdom som fortfarande präglar den svenska bloggosfären kan ge bilden av att de sociala medierna och deras påverkan på journalistiken är något som tillhör framtiden. Men det är viktigt att förstå medievanorna redan nu förändras. De sociala medierna spelar roll även om journalistiken i stort än så länge bara har påverkats marginellt.

Den publicistiska fattigdom som fortfarande präglar den svenska bloggosfären kan ge bilden av att de sociala medierna och deras påverkan på journalistiken är något som tillhör framtiden.

En viktig faktor i den mediala framtidsekvationen är att det som sker inte bara bestäms av den nya journalistikens och de nya mediernas möjligheter. Nästan lika viktig är de etablerade mediernas omöjligheter. Dagstidningens affärsmodell – bildligt talat att den amerikanska lågpriskedjan Best Buy betalar för dagstidningens Bagdadkorrespondent – håller på att erodera. Konkurrensen om tv-tittarnas tid och därmed tv-bolagens reklamintäkter håller på att göra kommersiell tv till ett utpräglat underhållningsmedium. Det är alltså inte bara ”pull” från nya medier utan minst lika mycket ”push” bort från etablerade medier som driver på utvecklingen.
   Intressant nog handlar det inte bara utvecklingen av journalistiken som sådan utan också om medieutvecklingen i stort.

Vår utgångspunkt är att journalistiken är större än mediestrukturen. Medierna är medlet för journalistiken. Den centrala frågan är vad som händer med journalistiken, inte vad som händer med medierna. Men likväl är vi inte bara på väg mot Journalistik 3.0 utan också mot Medier 3.0 och Mediesamhället 3.0. Det är lätt att se dagstidningen och framförallt kommersiell tv som den journalistiska förloraren. Kan då radio – public service i Europa och public radio i USA – med sin resurssnålhet, sin lättrörlighet och sin extrema potential för dialog ta en förstärkt position i Mediesamhället 3.0?
   Inget svar är givet. Men en del svar är trots allt mindre osäkra än andra. Det görs nu försök att på olika sätt skapa ”informationstullar” på webben och därigenom bryta ner den öppna ”World Wide Web” till många isolerade ”National Narrow Nets” eller ”Corporate Closed Circuits”. Det sker genom pay-walls, det vill säga betalväggar, där medieföretag försöker stänga in sitt innehåll. Men det sker också när såväl stora företag som stater försöker skapa tekniska hinder och begränsningar. 

Mest känd är Kinas ”great firewall” med vilken man försöker utestänga nätets destabiliserande påverkan. Det är dock inte bara Kina som bygger murar. Det gör också så olika stater som Australien och Brasilien.
   Även företag, också de allra modernaste, försöker skapa privilegierade positioner genom tekniska lösningar. Det gäller Apple, senast genom apparna för både iPhone och iPad. Det gäller Facebook som reglerar vilka applikationer som tillåts på sajten.
   Men i stort är ansträngningarna förmodligen fruktlösa. Det räcker inte att Murdoch och hans NewsCorp lyckas sätta upp en virtuell mur kring Londontidningen The Times som han numera äger. Han måste också se till att andra tidningar eller medieföretag inte erbjuder material fritt. I annat fall flyttar bara gratisläsaren från Times till Guardian eller någon annan konkurrent.
   Det är som att försöka stänga världshandeln eller återskapa Sovjetimperiet. Utsikterna är i det närmaste lika goda som att framgångsrikt göra ägg av omelett.

Med ett bevarat öppet globalt nät kommer stora informationskategorier att bli ”commodities” som är gratis tillgängliga. Inte minst gäller detta allmännyheter. Detta ger ofrånkomliga effekter för den traditionella dagstidningen. Samtidigt kommer kvalificerat innehåll, det må sedan vara snävt specialiserat innehåll eller allmänt innehåll med mycket hög kvalitet, att vara attraktivt. Med fungerande betalningsmodeller – kortbetalningen kopplad till Amazons Kindle är en sådan modell – bör publikationer som The Economist, Financial Times och Der Spiegel kunna gå en lysande framtid till mötes. Likaså bör helt nya finansieringsmodeller – ideell finansiering, eventuellt i kombination med kommersiell delfinansiering – kunna spela en viktig roll.

Tänk en värld där publiken via sökningar på ett ämne på Google bara får upp kommersiella hänvisningar och inga oberoende källor eftersom den delen av journalistiken är blockerad via politiska beslut från att vara närvarande på webben.

Tidningen Politico  och nyhetstjänsten Pro Publica antyder vad framtiden kommer att rymma. Det är också viktigt för det demokratiska samhället som bygger på öppenhet, fri konkurrens samt att alla ska kunna ta till sig information och delta att inte tidningslordernas ansträngningar att stänga andra ute från nätet lyckas.
   Tänk en värld där publiken via sökningar på ett ämne på Google bara får upp kommersiella hänvisningar och inga oberoende källor eftersom den delen av journalistiken är blockerad via politiska beslut från att vara närvarande på webben.
   Vill vi ha ett tillstånd i Sverige där publiken bara förses med kommersiellt styrt innehåll? Eller är det också framöver viktigt att medborgarna får del av en helhet – även om de väljer att söka mer information i ett ämne via webben.

Kom ihåg varför Public Service en gång skapades på 1920-talet! En viktig tanke var den demokratiska tillgängligheten till det kvalitativa medieinnehållet. En del av denna tanke var den ekonomiska – ingen skulle stängas ute av ekonomiska skäl.
   Utan överdrift kan sägas att detta var folkhemstanken omsatt till mediepolitik, en folkhemstanke som i detta avseende omfattades såväl av den politiska högern som av den politiska vänstern i Sverige.
   Det är över huvudtaget rätt lätt att se hur nya institutioner – och gamla institutioner i nya roller – kan ta helt nya positioner i Mediesamhället 3.0. Det finns många centrala kunskapsinstitutioner i samhället som redan är finansierade av andra skäl: universitet, forskningsinstitutioner, akademier, konsultföretag. Innehåll hämtat från, och distribuerat via, helt nya källor skulle verkligen kunna bli en viktig del av Mediesamhället 3.0.

Det är svårare att se hur en växande informationsklyfta – the digital divide – skall kunna undvikas. Ty finns det inte affärsmodeller för att producera och brett sprida det innehåll som i dag finns i vanliga dagstidningar, och som fram till nu också har funnits i de breda tv-kanalerna, väcks onekligen frågan hur medborgaren i gemen skall kunna nås av Journalistik 3.0.
   Visserligen kommer nyheterna och informationen att finnas där på nätet. Men kommer de starka och tydliga avsändarna att finnas? Om det inte går att finansiera den ”omnibustidning” som ända sedan demokratins genombrott har burit upp folkstyret är det svårt att se alternativa starka medieinstitutioner finansierade på marknaden som når breda lager. 

Det är viktigt att inse att det är den oheliga alliansen mellan annonsfinansiering och publicistiska ambitioner som har försörjt det demokratiska samhället med journalistik.

Det är viktigt att inse att det är den oheliga alliansen mellan annonsfinansiering och publicistiska ambitioner som har försörjt det demokratiska samhället med journalistik. Det är den alliansen som nu bryts upp eller kanske snarare bryts sönder. Kvar av de etablerade medierna blir public service: public servicemedier i Europa och public radio och public television i USA. Alldeles uppenbart har radio och tv i samhällets tjänst en potentiell betydelse som är ännu större än dagens.

Public service har varit starkt i Sverige under de senaste 50 åren. Det garanterar i sig inte någon god framtid. Public servicemedier måste självfallet följa med i, och driva, utvecklingen mot Journalistik 3.0. Därvidlag möter Sveriges Radio samma utmaning som andra medieföretag. Däremot finns inte samma erodering av affärsmodellen. Men detta förutsätter att ägarna – ytterst regering och riksdag – förstår vad det är som sker.
   De breda kommersiella mediebolagen håller på att smalna av sitt uppdrag. Kvar blir underhållningen. På sikt är det förmodligen bara public service som kan fylla det breda uppdraget och vara mediala mötesplatser för hela befolkningen.
   Inte minst i utvecklingsperspektivet blir insikten hos ”ägarna” av public service om vad som faktiskt nu håller på att ske av alldeles fundamental betydelse. Det gäller att de som i Sverige fattar beslut om public servicebolagens framtid verkligen tar sig tid att sätta sig in i den verklighet som vi nu ser växer fram. Beslut som fattas nu kan få ödesdigra effekter för lång tid framöver.

De breda kommersiella mediebolagen håller på att smalna av sitt uppdrag. Kvar blir underhållningen.

Många medieforskare understryker hur grundläggande den förändring är som samhället undergår. Inte bara de nya mediernas starka anhängare jämför med introduktionen av boktryckarkonsten. Robert Darnton, chef för universitetsbiblioteket vid Harvard och en av översteprästerna i det tryckta ordets kyrka, talar i sin bok The Case for Books  om fyra stora epokskiften i det skrivna ordets historia. Det första var runt 4000 f Kr när de första stegen mot utveckling av skrivkonsten började tas. Det andra epokskiftet inleddes för 2000 år sedan när papyrusrullen ersattes av kodex, det vill säga föregångaren till dagens bok som bestod av ark som hade vikts, lagts ihop och bundits samman.
   Det tredje epokskiftet var naturligtvis introduktionen av boktryckarkonsten. ”Den fjärde stora förändringen, elektronisk kommunikation, inträffade igår, eller dagen dessförinnan, beroende på hur man mäter tiden” skriver Darnton.

Vi är mitt inne i en omvälvande förändringsprocess. Alla söker sig fram mot den nya strukturen, därmed också den nya journalistik, som tillhör den epok vi är på väg in i. Det är en extremt viktig sökprocess. Oavsett hur väl kommersiella ägare och huvudmän för public service och public media förmår hantera denna process kommer naturligtvis kostnaderna för omställningen att bli stora.
   Konservatism och tillbakablickande i de stora mediehusen riskerar leda till enorma kapitalförluster. Om huvudmännen för public service inte förstår betydelsen av att ”radio och tv i allmänhetens tjänst” ges både utrymme och resurser för att fullt ut medverka i sökprocessen kan resultatet sammantaget bli en långtgående fragmentering av hela mediestrukturen och en total kommersialisering av den offentlighet som är en förutsättning för en fungerande demokrati.

Sällan har något samhällsområde varit så illa lämpat för en ytlig och insiktslös tillämpning av enkla marknadsrecept. Ty Journalistik 3.0 och Medier 3.0 handlar ytterst om att också Demokrati 3.0 håller på att utvecklas. Även den varmaste anhängare av marknadsekonomi bör kunna inse att det inte är självklart att lägga den utvecklingen helt och hållet i marknadens osynliga händer, eller kanske bättre uttryckt: i de befintliga marknadsaktörernas extremt synliga händer.
   Med detta är på inte sätt sagt att public service ensamt skulle ansvara för utvecklingsprocessen. Tvärtom måste den vara så öppen som bara tänkas kan. Ingen har facit. Ingen vet vad vi kommer att finna som resultat av sökprocessen. Visst kan vi formulera önskningar om hur journalistiken och medierna skall utvecklas, men vi vet inte vad som är möjligt. Möjligheterna skapar vi när vi söker dem. Ju fler vi är som deltar i sökandet – desto fler blir möjligheterna. 

Användarkommentarer

Nedanstående kommentarer kommer från användare och är inte en del av det redaktionella innehållet. I och med att du skickar in en kommentar bekräftar du också att du accepterar våra regler för kommentering
Du kan kommentera anonymt. Vill du inte uppge din e-post kan du därför skriva in en påhittad t ex ”intejag@example.com”

Visa fler
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.