Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
DISKUSSION

Tove Svenonius: Sociala medier, muntliga källor och case-journalistik

Publicerat måndag 11 april 2011 kl 12.53

JOURNALISTIK & SOCIALA MEDIER. I mitt jobb som allmänreporter på Ekot använder jag mig ofta och gärna av sociala medier, för att få och hålla kontakt med folk, för idéer, tips, feedback och reflektioner. Kollegor frågar ofta om mitt twittrande och bloggläsande och undrar hur jag hinner med. Själv undrar hur jag skulle hinna med om jag jobbade på något annat sätt, och hur journalistiken skulle bli då.
    Ekoreportern Tove Svenonius belyser sin roll som reporter i sociala nätverk.

För mig är sociala medier som Facebook, Twitter och bloggar ett sätt att hålla öronen öppna, på samma sätt som jag håller öronen öppna för vad grannarna berättar på bussen, vad mina barns kompisar pratar om eller vad jag får höra när jag som privatperson har kontakt med myndigheter eller företag. Det här är något som alla journalister redan gör, det är från vår egen verklighet våra idéer kommer, vackert så. 

Men det finns ett problem med att använda sin personliga verklighet för input, eftersom den personliga verkligheten är sorgligt begränsad för de flesta av oss. Dessutom är journalistkåren i allmänhet sorgligt begränsad i och med att de flesta av oss är ganska lika vad gäller bakgrund, bostadsområde, utbildning och erfarenheter. Det är här de sociala medierna kommer in, som ett sätt att effektivt (och enkelt) vidga sina vyer och få kontakt med människor som man annars aldrig skulle ha mött.
   Där skapas magin och där kommer idéerna som journalistkollegorna inte kommer på eftersom de fortsätter att prata med sina grannar och barn och kollegor, medan reportern som finns i de sociala medierna samtidigt också kommunicerar med arbetslösa runt om i landet, uttråkade studenter, uppgivna tonårsföräldrar, framgångsrika mäklare och pensionärer i skärgårdsbandet.

En typ av journalistik som jag egentligen ogillar, men ofta gör mig skyldig till är vad man kan kalla "case-journalistik". Det vill säga – man läser en rapport från någon myndighet och sedan försöker man hitta en person som stämmer in på myndighetens problembeskrivning och så får den personen vara "case" och illustrera problematiken. Så jobbar journalister ofta.
   Jag tycker att vi hellre borde jobba med en mer mänsklig journalistik, där enskilda människors berättelse är i fokus och blir startpunkten till en story som sedan kan fördjupas med siffror, myndigheter och vad vi nu vill. Ett sätt att nå dit är att finnas med i det offentliga samtalet. Jag har förstås ett exempel, som handlar om en nyhet som vi kanske aldrig hade hittat eller berättat om inte de sociala medierna fanns.

I vintras läste Ekots publikredaktör Malin Crona (@MalinCrona ) en tweet från @JuliaCMAS på Twitter om att Julias son inte gick i skolan. Julia skrev: "Skriver på bilagor till Förvaltningsrätten i kampen om att sonen ska få gå i skolan... Och blir arg igen när jag rotar." Malin Crona tipsade mig, jag kontaktade Julia:

  • tovesvenonius: @JuliaCMAS Är det så att din son inte får gå i skolan? Det låter helt galet, vill du prata med en journalist som mig om detta?
  • JuliaCMAS: @tovesvenonius Det stämmer att han inte får och ja, jag vill gärna prata med dig om det!

Julia Viding hade jag troligtvis aldrig träffat om inte både hon och jag varit aktiva på Twitter. Men nu fick vi snabbt kontakt, vi pratade, jag fick alla handlingar om hennes son Antons skolgång och tillsammans med Ekots skolreporter Bengt Hansell (@BengtHansell ) kom jag fram till att storyn var värd att berättas. Jag träffade familjen, skolan och kommunen och gick till botten med turerna kring Antons skolgång och varför kommunen avslagit familjens begäran om en plats i den skola familjen trodde skulle passa Anton. Bengt Hansell som länge haft tankar på att göra något om barn som inte går i skolan var snabbt med på noterna och kontaktade Skolinspektionen, som hade färska, opublicerade siffror som bland annat visade att fler och fler föräldrar anmäler sin skola/kommun för att deras barn inte får rätt stöd i skolan, eller ingen skolgång alls.  

Storyn fick stort genomslag den dag den sändes, och kommunen ändrade sig plötsligt och erbjöd Anton den skolplats familjen ansökt om nästan ett år tidigare.  Några veckor efter att inslagen sänts började Anton i skolan igen, efter nästan ett år borta från skolbänken. Såhär skrev Antons mamma Julia på Twitter någon vecka efter att storyn om Anton publicerats:

  • JuliaCMAS: @BengtHansell @tovesvenonius Anton hälsar att han är väldigt glad över att få börja skolan nästa vecka!

Många journalister tycker att Anton var ett bra case, men jag håller inte riktigt med. Jag tycker att Anton är mycket mer, han bar hela storyn, han blev själva anledningen till att vi lyfte frågan och hans berättelse gav uppmärksamhet åt ett stort problem och (kanske) upprättelse åt många barn som är i en liknande situation. Dessutom kommer storyn leda till fler nyheter, för bland alla mejl, tweets, kommentarer och telefonsamtal som vi fick när vi publicerade nyheten om Anton finns nyheter och tips som kan sätta oss på nya spår fler gånger.
   Storyn om Anton och barnen som inte går i skolan växte fram tack vare Twitter, där den fortsatte växa, samtidigt som den fick liv i bloggar, i Ekots kommentarsfält och i en chat med Skolinspektionen. 

I sin enkelhet tycker jag att det här är ett skolexempel på hur vi borde jobba, vi ska finnas där människor finns, prata med dem och lyssna på vad de har att berätta. För nyheterna finns i människors berättelser.
   Alla journalister håller inte med mig, vid ett tillfälle har jag till och med kontaktats av en kollega på en branschtidning som ville intervjua mig för att det var så spännande och originellt att jag jobbade med ”muntliga källor”. För mig är det en märklig inställning, för vad är alternativet? Hur skulle journalister jobba om vi inte pratade med folk?

Tove Svenonius
Sveriges Radio Ekot
twitter.com/tovesvenonius

Läs också:

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".