Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
BLOGG

Teaterkritik 3.0? Nja, inte riktigt än va?

Publicerat onsdag 20 april 2011 kl 19.28

KULTURJOURNALISTIK. När vi diskuterar framtidens journalistik här på Medieormen är det lätt att tro att den i första hand kommer att handla om nyhetsjournalistiken. Att andra journalistiska genrer kommer att förbli som de alltid har varit. Men om vi nu verkligen har en ny journalistroll i antågande, är det högst sannolikt att alla delar av journalistiken måste utvecklas.
    Medieormens redaktör Cecilia Djurberg, som också är ordförande i Svenska Teaterkritikers förening, vill gärna prata om sin favoritgenre inom journalistiken,  teaterkritiken, som hon menar har en bit kvar till 3.0-uppgraderingen.

När det gäller kulturjournalistikens flaggskepp – kritiken – finns det nog väldigt många som tror, antar eller hoppas att kritiken kommer att förbli som den alltid varit. Om den nu inte lägger sig ner och självdör, vilket en skock olyckskorpar brukar kraxa om.
   Jag tror/hoppas varken det ena eller det andra. Men det är ett faktum att utrymmet för kritik krymper i traditionella medier. Och inte riktigt fått någon balanserande motsvarighet i nyare medier.

När det gäller teaterrecensioner, som är ett av mina specialområden, är utvecklingen extremt tydlig. Det finns idag oerhört få anställda scenkonstkritiker på landets tidningar och många frilansande teaterkritiker gör detta som en ren sidoverksamhet eftersom de betalda uppdragen är så få. De tidningar som inte har någon anställd kritiker verkar glatt nöja sig med en förhandsintervju om den aktuella uppsättningen från t ex en nyhetsbyrå. Gissningsvis av ekonomiska skäl, men kanske också av praktiska. Har man inte en regelbundet återkommande kritiker i sitt stall, anställd eller på frilanskontrakt, är det säkert svårt att få tag i någon när man plötsligt behöver en.

Inget fel i förhandsintervjuer, men om man verkligen är intresserad av scenkonsten och dess olika aspekter fyller tre standardfrågor om pjäsens handling till den kändaste skådespelaren i ensemblen inte riktigt alla intellektuella behov. Och om man värnar ett offentligt samtal om konsten och i förlängningen om livet, existensen och demokratin, har kritiken en fin historia som kvalificerad samtalspartner och tolk mellan scen och salong.
   I Sverige finns heller inte någon tidskrift som rymmer den akademiska teaterkritiken. Det som sägs om teater i den akademiska världen stannar alltså där och den enda svenska teatertidskrift som finns i pappersform idag, Teatertidningen , publicerar ingen kritik alls.

Danstidningen satsar ambitiöst och mot all ekonomisk logik på att täcka en viss del av danskritiken. Tidskriften Opera anstränger sig lika hårt för att bevaka landets operauppsättningar. Den enda nischade teatertidskrift som regelbundet bevakat all scenkonst i hela landet i form av både intervjuer och recensioner, nättidningen Nummer.se där jag själv skrivit i cirka 10 år, har en mycket oviss framtid just nu.
   Idag finns dock andra former av offentliga samtal – som på många punkter är bättre än den traditionella åsiktsjournalistiken om man är ute efter dialog. De sociala medierna fyller enorma konversationsbehov – och kommenteringsbehov –  så teatrarna har alltså alla chanser i världen att föra samtal om konsten direkt med publiken och hoppa över det ibland lite besvärliga mellanledet som kritikerna utgör. Men när det gäller kvalificerade samtal om scenkonst i sociala medier finns fortfarande mycket kvar att önska.

Igår kom Volantes rapport Svenska scener i sociala medier. Rubriken på pressmeddelandet var i mina ögon rätt provocerande: ”Dramaten bäst på sociala medier”. Inte för att Dramaten direkt suger på twitter, men för att Dramaten är den enda svenska teater som ens kan sägas funka hyfsat i sociala medier. De tog hem förstaplatsen för att de vid tiden för undersökningen fanns med på alla de plattformar man undersökte, Sveriges nationalscen vann trots att man precis som resten av svenskt scenkonstliv egentligen har mil kvar tills man greppat de sociala mediernas fulla potential. Ett generellt ”fel” som nästan alla de teatrar jag följer på Facebook och Twitter gör är att de använder dessa forum för att sälja biljetter på det gamla klassiska annonsviset – rent pushande alltså. Opersonligt skryt och krängig försäljning – det tråkigaste man kan läsa i sitt flöde. Volantes slutsats i rapporten är mycket riktigt också:

”Trots en tydlig uppgång i användandet av sociala medier är svensk scenkonst på det stora hela alltför passiv i sin närvaro.”

Så vem tar hand om samtalen om scenkonsten då? Tidningarna har alltså fortfarande ett enormt ansvar, men tyvärr inte alltid resurserna eller prioriteringarna. 
  Och man kunde ju tänka sig att även om teatrarna har mycket kvar att lära i den digitala världen så kunde ju de traditionella teaterkritikerna som fortfarande jobbar som detta prata om sina scenkonstupplevelser i de sociala medierna. Självklart skulle kulturjournalistiken må bra av mer dialog!

Här finns dock en rad gamla käppar som gärna fastnar i konversationshjulet. Till att börja med finns inte särskilt många svenska teaterkritiker ännu på twitter (jag har gjort en twitterlista som jag döpt till Teaterkritiker med dem jag hittills hittat) och därtill är kritikerrollen nog den allra svåraste av alla journalistroller att brottas med. Har man alltid blivit betraktad som, och betraktat sig själv som, en expert på sitt supersmala bevakningsområde är det lätt att anse att inget mer behöver sägas än det jag skrev i min recension. Jag blir sällan ifrågasatt och om jag blir det kan jag lätt hävda att saken är utagerad – jag är ju experten. Även om jag tyckte att spaltutrymmet var för snålt så har domen liksom fallit och jag har gått vidare till nästa jobb.

Många mediesajter har länge haft kommenteringsmöjligheter intill sina teaterrecensioner, men jag ser sällan någon dialog där mellan kritikern och läsarna. Man möts liksom bara inte, verkar det som. En anledning kan vara att säkra stilister, vilket de flesta teaterkritiker är, har ett sätt att formulera sig som inte så lätt släpper in andra att tycka något som är värt att svara på. Kommentarerna är ofta antingen ryggdunk eller påhopp.
   Ett annat svar på frågan varför ingen riktig dialog kommer till skott kan vara att kritikerna inte har betalt för det, att ingen ens har bett dem att föra någon dialog! En ytterligare förklaring kan vara att publiken/läsarna inte heller, som en helt logisk följd, förväntar sig någon dialog.

Jag tror att det finns en gammal mossig respekt för kulturjournalisters expertroll som gör att folk i allmänhet (om uttrycket ursäktas) inte vågar lägga sig i vad kritikern (läs: kultureliten) skriver. Mycket för att kulturjournalisterna inte gärna vill släppa ifrån sig den respekten, den makten. Eller så är de kanske helt omedvetna om att den finns.
   När det gäller just teaterrecensioner finns det dessutom rent praktiska skäl till att dialogen kommer av sig. Recensenten ser normalt uppsättningen på premiären, man sitter i vip-publiken och har privilegiet att säga sitt först av alla. Målet är att "förstöra festen", alltså att recensionen helst ska "ligga på hallmattan" (Ja, eller i Ipaden...) när skådespelaren rumlar hem från premiärfesten. 
   När den ”vanliga publiken” tittat och börjat tänka, då har kritikern sett en fem-sex uppsättningar till och har kanske varken tid eller intresse av att diskutera nåt halvintressant som hände för två helger sen. Kanske?

Att det skulle kunna bli någon dialog mellan teatern och kritikern är idag lika otänkbart som att kritikern skulle snacka med publiken på sin fritid. 
   Det lär visst predikas redan på scenskolan att man som skådespelare aldrig ska bemöta en recension. Underförstått (kanske, min tolkning i alla fall) att det skulle kunna uppstå en pinsam, offentlig konflikt. (Minns berömda brev från regissörer till recensenter som tryckts upp på helsidor) Underförstått att någon kan verka ha ”fel” om konsten. Vilket förstås är ett oerhört feltänk. Men är man rädd om biljettförsäljningen och anslagen är man naturligtvis försiktig och undviker skandaler så gott man kan.
   Jag tror att man kan tänka på andra sätt. Och jag tror att det är nödvändigt för kulturlivet och demokratin och folkbildningen att det ges utrymme till offentliga samtal om konsten. Jag tror att alla tjänar på det.

Något nytt är dock att den ”vanliga publiken” faktiskt har börjat twittra från föreställningar, åtminstone från de jättepopulära, slutsålda som exempelvis Klungans senaste. Inifrån salongen. Inte jättepopulärt bland dem som gillar teatermörker utan störande mobilljus.
   Och i helgen som gick såg jag en föreställning som ”gerillarecenserades” i realtid. Läs om det här  och läs vad gerillarecensenterna skrev här . Personligen tycker jag att sådana grepp är roliga experiment, men jag ser dem helst som komplement. Jag vill inte vara utan den "gamla hederliga" välskrivna och pålästa kritiken. Den som tar större grepp och sätter in teatern i historiska, estetiska och samhälleliga sammanhang.

Inställningen till nya sätt att prata om scenkonst kommer helt klart att ändras med tiden. Måste. Men en viktig fråga i det hela är dock – vad blir det för kvalitet på framtidens rapportering? Kommer verkligen de före detta professionella teaterkritikerna övergå till att twitterrapportera och blogga om sånt de ser, om de inte får betalda recensionsuppdrag längre? Kommer kritiker att investera i sin egen kompetensutveckling helt ideellt? Jobba en massa kvällar och läsa en massa pjäser och facklitteratur utan ekonomisk ersättning? Jag har enormt svårt att tänka mig det. Så om scenkonstbevakningen ska bygga på frivillighet kommer sannolikt kompetensen hos dem som recenserar att vara lika… frivillig…

När det gäller att skriva gratis har jag många professionella kollegor som redan skriver om teater, film och konst för traditionella uppdragsgivare för nästan inga pengar alls. De ställer upp för att det är så roligt att skriva dessa texter – och kanske för att tidningen är så kreddig att synas i. Men hur hållbart är ett sånt upplägg i längden?
   Och när de avlönade kritikerna långsamt fasas ut – för var ska återväxten ske om inte tidningarna tar ansvar för den, lär upp nya kritiker –  vilka är det då som tar över rapporteringen? Den ”vanliga publiken”? Vad får man egentligen för nivå på den analys som görs av dem som ser enstaka föreställningar i underhållningssyfte? Är tre tweets från salongsmörkret som citerar lösryckta repliker från scenen att betrakta som kritik? Och hur vet man som läsare vilka som är ”vanlig publik” och vilka som är köpta av teatern att twittra gott om en föreställning?

Ja, för det är inte osannolikt att om utrymmet för recensioner minskar ännu mer hos de traditionella, obundna medierna, så kommer bevakningen sannolikt att övertas av teatrarna själva, med det uppenbara syftet att sälja fler biljetter. Det är bara en tidsfråga innan teatrarna går på samma sociala medier-kurser som resten av alla företag. Och på Betty Nansen Teatret i Köpenhamn har man redan anställt sina egna kritiker så vad är det som säger att den trenden inte kommer hit? Vad är det som säger att kulturkritiken inte påverkas av en allt mer liberal syn på partiskhet, att vi får glada teaterbloggare som tackar för fribiljetterna på samma sätt som exempelvis modebloggare haussar upp märkeskläder och skönhetsprodukter de fått gratis. Och vad betyder det för demokratin?

Cecilia Djurberg
redaktör för Medieormen och
ordförande i
Svenska Teaterkritikers förening

Läs också:

Användarkommentarer

Nedanstående kommentarer kommer från användare och är inte en del av det redaktionella innehållet. I och med att du skickar in en kommentar bekräftar du också att du accepterar våra regler för kommentering
Du kan kommentera anonymt. Vill du inte uppge din e-post kan du därför skriva in en påhittad t ex ”intejag@example.com”

Visa fler
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min spellista".