Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
KULTURJOURNALISTIK

Gunnar Bolin: På ett hotellrum i Vermont

Publicerat onsdag 4 maj 2011 kl 10.47

Ända sen starten har Medieormens redaktör tjatat på Sveriges Radios kulturkorrespondent Gunnar Bolin att skriva något intressant om kulturjournalistiken i det nya medielandskapet. Nu kan vi äntligen publicera en text, närmare bestämt ett kåseri, som i och för sig inte debatterar journalistik 3.0 så där jätteexplicit, men det är en text som med sin form och sitt innehåll personifierear det nödvändiga med kulturjournalistik av god kvalitet. 
  Förvisso kan man ju också se denna rapport från ett hotellrum i Vermont som ett slags listigt motiverande av Gunnar Bolins egen existens, ett försvar för att han ska få behålla sitt roliga, avundsvärda jobb, som han redan fått Lukas Bonniers Stora Journalistpris för. Läs själva och skriv gärna vad ni tycker och tänker om texten eller om kulturjournalistik i allmänhet i kommentarsfältet eller per mejl.

På ett hotell i Vermont… ursäkta en utvikning:
   Varje gång jag säger namnet ”Vermont” drar hjärnan igång Kjell Höglunds Rock Bottom Farm med omkvädet:  ”Rock Bottom Farm i Vermont i USA  där levde jag tre veckor utan sprit och utan tjej förutom lite hemjäst öl och minnen från New York en dagsresa ungefär från Rock Bottom farm” och så nånstans i slutet av låten de väldigt Höglundska orden:  ”En ruttnande tumör i en döende kultur”.
   Det gällde hans hippiekollektiv Rock Bottom farm.

Nåväl, just här i Montpelier, Vermonts huvudstad, verkar inget vare sig ruttna eller vara döende. Detta känns som den amerikanska drömmen om småstaden. Med sina 8000 invånare (jo å t t a tusen) är det landets minsta delstatshuvudstad. Så liten att chefen för den lokala Arts Council (kulturrådet) stolt berättade att Montpelier är den enda huvudstaden i hela USA som … håll i er … inte har en McDonald’s!
   Jag har kommit hit efter att ha varit fem dagar i New York. Kulturkonsumtionen har naturligtvis varit hög. Nu stundar utmaningen att berätta om kultur i New York för svenska lyssnare utan att de tänker det koncisa ungdomliga avsnoppandet: Och? Varför ska jag lyssna? Jag är inte i New York…

Det finns några trick. Antingen blir jag så glad eller arg så att den rena energin får bli det som kan ge lyssnarna den där ”nödvändighetskänslan”. Eller så kan det finnas en intressant historia att berätta runt omkring kanske: Detta är det nya galleriområdet med hundra gallerier som...
   Eller som i ett av mina fall: Detta är Vitrysslands bästa teatergrupp som efter valet i december har ett pris på sina huvuden och inte kan åka tillbaka och nu spelar i exil i New York.
   Eller: Detta är historien om regissören och pjäsförfattaren som tröttnade på att skicka sina pjäser runt till teatrar som refuserade honom och som nu gör dundersuccé med att spela upp enmanspjäser hemma i sin lägenhet med sig själv som enda skådespelare… Till exempel.

"Nödvändigheten" handlar alltså inte om att göra ett inslag som kan vara trevligt att lyssna på, det handlar om att göra ett inslag som man m å s t e lyssna vidare på. När jag gör mitt inslag ska jag fråga mig: Varför är det nödvändigt att lyssna på detta? Det var Kulturnytts så tragiskt för tidigt bortgångne redaktionssekreterare Per Ögren som körde hårt med ”nödvändigheten” när han var chef där i skarven åttio – nittiotal. Men "nödvändigt" är inte alls synonymt med ”viktigt”. Per var framförallt allergisk mot allt som utstrålade duktighet eller ett påklistrat allvar. Jag minns hur han avskydde titeln på Roy Andersons bok Vår tids rädsla för allvar. Han blev rasande och menade att med en sån titel har man redan lagt pannan i så djupa veck så att man framstår som en oantastlig profet som det är fult att säga emot, och allra värst: man vill framstå som en fin människa med ett oantastligt engagement.

Jag ber om ursäkt, Roy Andersson anser redan att jag för något slags privat korståg mot honom och nu har jag mage att göra det genom att lägga orden i en död kollegas mun. Men så var det.
   Förresten – en annan utvikning: att journalistik uppenbarligen biter även på den mest hyllade, gäller just detta med Roy Andersson som anser att jag inte gillar något han gjort, vilket inte är sant, jag sätter både Giliap och En kärlekshistoria uppe bland fem i topp vad gäller bästa svenska filmer genom tiderna. Men när Andersson, i en intervju med Roger Wilson (Rodeo 2007, pdf ) frågade Roger varför hans kollega Gunnar Bolin av någon anledning avskydde honom och allt han gjorde blev jag rätt perplex.

Jag läste fascinerat. Det stämde vad gäller hans senaste alster. Men hur visste han det? Jag hade inte recenserat dem, helt enkelt för att hans filmer tråkar ut mig i sin enahanda estetik och sin ytliga samhällskritik (hihi så fick jag det sagt så där – en passant) men eftersom jag vet att jag har horder med kollegor vars omdömen jag sätter högt som älskar Andersson så har jag aldrig volonterat att recensera honom. Men ändå så vet han vad jag tycker. Då kom jag på att jag 1990 hade recenserat en kortfilm av Roy Andersson som alla andra älskade och sagt att det gjorde inte jag. Så hade jag visst i nån årssammanfattning i en tidning sagt något nedsättande på en rad. Uppenbarligen gnagde detta på Roy Andersson. Vilket egentligen inte är så konstigt.

Kritik är en syssla man ska ta på största allvar, jag brukar fråga mig om jag själv hade lagt ned min själ i något och jobbat med det varje ledig stund i ett par år – hur vill jag då bli bemött? Jo – på allvar. Åtminstone om jag själv har haft ett seriöst uppsåt. Men jag står ändå för mitt ”hihi” lite längre upp i texten eftersom jag skriver om ett av våra allra mest hallstämplade genier.
   Man kan tillåta sig kanske inte att "sparka uppåt" men i alla falla raljera uppåt och detta är ju ingen seriös genomgång av Roy Anderssons filmkonst. 

Oj, åter till, nej inte Vermont riktigt än men till ”nödvändigheten”: Samma stränga inställning ska man ha till allt man gör, från påannonser till reportage, kritik och programlederi. Lyssnaren ska känna varför det är nödvändigt att han eller hon tar sin tid till detta. Detta är extra viktigt för etermedia eftersom vi verkligen tar tid i anspråk, tid som till och med vi sätter gränserna för. Den här textens nödvändighet börjar jag mer och mer tvivla över, men har jag misslyckats att leva upp till den Ögrenska maximen så har jag inte skadat någon. Ni har bara slutat läsa. Eller ni kanske har hoppat i den trista texten och hamnat just här och nu kanske ni undrar – va? Vad skriver han om?

Jo – om ett hotellrum i Vermont. Där luftkonditioneringen av någon anledning just gick igång och gjorde mitt redan varma rum varmare, där lönnsirapen (ok den var inte på rummet utan på The Slim Pancake café) var gudomlig på lunchpannkakorna och där jag som bäst funderar över hur jag ska nödvändiggöra mitt besök hos det lokala kulturrådet för lyssnarna.

Gunnar Bolin
kulturkorrespondent

Mer om kulturjournalistik på Medieormen:

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".