Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
KULTURJOURNALISTIK

Cecilia Djurberg: Teaterkritiken behöver nytt blod

Publicerat torsdag 19 april 2012 kl 11.06
Cecilia Djurberg FOTO: Mattias Ahlm/SR

KRITIK OCH JOURNALISTIK. Jag skulle vilja kalla det ett ironiskt sammanträffande. I måndags arrangerades nämligen två olika tillställningar som ville diskutera framtiden för publicistiska yrken i olika ändar av Celsings kulturhusbyggnad vid Sergels Torg i Stockholm. Till synes var evenemangen helt ovetande om varandras existens.
   På Stockholms stadsteaters lilla scen hade teaterchef Benny Fredriksson bjudit in till ett seminarium om den fördjupande teaterkritikens framtid. På Café Panorama i Kulturhuset höll Publicistklubben årsmöte med debatt om framtidens journalister. 
    Medieormens redaktör Cecilia Djurberg, som också är ordförande i Svenska Teaterkritikers förening, önskar att Benny Fredriksson hade gått på Publicistklubbens debatt innan han satte ihop sitt seminarium.

Alla som är någorlunda intresserade av journalistik och medier har hört talas om att villkoren för journalister är i förändring. Det gäller såväl anställningsvillkor som förändrade kunskapskrav och nya arbetsmetoder. Om detta handlar inte bara Medieormen, utan även Publicistklubbens utmärkta årsbok. Och om detta handlade den debatt som följde på Publicistklubbens årsmöte.

”Vad krävs av framtidens journalister?” var en central fråga i paneldebatten, som leddes av årsbokens redaktörer Yasmine el Rafie och Ulkü Holago på Cafe Panorama. Panelen utgjordes av Pia Condé, som lämnar SVT och journalistiken för att bli pressekreterare, Ulrica Widsell, vice ordförande i Journalistförbundet, Ulf Johansson, programchef på SVT, Ingrid Wibom, personaldirektör på Sveriges Radio, Magnus Persson, nyhetschef på Tidningarnas Telegrambyrå, Annakarin Runestad, administrativ chef på Nyhetsbolaget Sverige, som servar TV4.

Deras svar? Jo, även i framtiden måste journalister kunna berätta en bra historia, ha hårt driv, vilja mycket, de måste kunna den nya tekniken, vara mångkunniga, det kommer att behövas journalister som kan se helheten och bryta ner den och berätta med kvalitet, det kommer att behövas olika slags kunniga människor, olika typer, mångfald.  ( Se debatten här )

Ett par timmar tidigare hade en panel, modererad av Kulturrådets Kerstin Brunnberg och bestående av inga beslutsfattande medieföreträdare alls, pratat om den tynande tillvaron för den förjupande teaterkritiken i våra svenska medier. På Stadsteaterns Lilla scen satt visserligen journalisten Per Svensson, men det var ju ett tag sen han lämnade posten som kulturchef på Expressen och han är numera kolumnist på Sydsvenskan, utan ansvar för teaterkritiken i tidningen. I den här panelen satt även teaterregissören Jenny Andreasson, dramatikern Christina Ouzounidis, sociologen Lars Dencik och så – ensam som teaterkritiker – Leif Zern. Numera pensionerad från sin fasta tjänst på Dagens Nyheter, men fortfarande aktiv som frilans.
   Seminariet var rubricerat med frågan ”Hur ska den fördjupade och analyserande teaterkritiken överleva i framtidens medieklimat?”

Den frågan kom panelen inte ens i närheten av att besvara. Istället ägnade man sig, som under så många seminarier förr, på teaterbiennaler och andra teaterfestivaler, åt att presentera problemet, som man tycker är: det skrivs färre och kortare recensioner i papperstidningarna, underförstått: i Dagens Nyheter.
   Ja, det är naturligtvis ett oerhört begränsande perspektiv. Och många som var där hade redan på förhand upprörts över varför inga kulturchefer satt i panelen, varför inte fler och "nyare" medier än DN var representerade, varför man missat att ta med en medieforskare som kan sätta teaterkritiken i ett större mediesammanhang, och kanske bringa viss förståelse i att det pågår en medieutveckling och en digital revolution.  

När den här panelen pratade om minskat utrymme för teaterkritik i papperstidningar (läs: DN) talade man inte om nätet som en möjlighet att skriva längre texter, inte om de "nya" möjligheterna att interagera med läsarna, hitta nya läsargrupper genom smart sökmotorstänkande eller något om att föra diskussioner om scenkonst i sociala medier. Utan nätet togs på det gamla mossiga viset upp som ett slags hot, där "folk skriver texter utan att man vet vilka de är", "bloggare kan vara köpta” osv och specialsajter på nätet kan vara alldeles för förälskade i scenkonsten för att förmå att förhålla sig kritiskt. Underförstått, bara den traditionella dagspressen på papper kan ha ett ”riktigt” bevakningsuppdrag.
   Det är inte svårt att förstå varför det ser mörkt ut för teaterkritiken, när "de viktigaste personerna" som bjuds in att diskutera dess framtid har denna inställning.

Men, nu var det ju också så att utrymmet för teaterkritik minskat i papperstidningarna. Och sen jag skrev den här texten för ett år sen har egentligen inte mycket hänt, varken i diskussionen om teaterkritik, eller i teaterkritikens utveckling i de traditionella medierna.
   På nätet händer det dock en hel del och något som blivit tydligt är att scenkonsten allt oftare lyckas göra sej hörd utanför konstvärlden och kulturbubblan, även om detta tyvärr oftast sker när det finns någon skandal att sätta tänderna i. Som till exempel debatten om Turteaterns uppsättning av Valerie Solanas SCUM-manifest i höstas eller de senaste dagarnas konstskandal, Makode Lindes tårtperformance på Moderna Museet som raskt döptes till #Tårtgate på twitter. I båda dessa fall blev det tydligt vilken slagsida debatten lätt kan få när de röster som faktiskt kan något om scenkonst och konstteori dels kommer in (med nätets mått mätt) så sent i debatten och dessutom också lätt drunknar i åsikstmyllret i de sociala medierna.

Konst är egentligen inget svårt. I synnerhet scenkonsten, som teater och performance, jobbar hårt för att nå fram till sin publik med tankeväckande budskap – detta är faktiskt just vad teatern är expert på – och det är alltid upp till åskådaren att göra sin högst personliga, subjektiva och fria tolkning av verket. Scenkonsten är alltså väldigt demokratisk, även om den ibland väljer provokativa metoder för att uppnå demokrati.
   Dock krävs kunskap och erfarenhet för att professionellt kunna analysera scenkonst, sätta den i ett relevant sammanhang och nyansera problemställningar och sedan lyckas formulera analysen på ett begripligt och kvalitativt sätt.

Särskilt viktiga är dessa kunniga analyser och reflektioner för dem som inte själva sett verket men också för alla som vill fortsätta diskutera budskapen och fördjupa sina upplevelser efter att ha sett en föreställning. Och naturligtvis är den kompetenta kritiken jätteviktig för konstnärerna, som förtjänar rättvisa och kunniga bedömningar. Det är verkligen inte lätt att skriva scenkonstkritik – det är faktiskt något av en egen konstform – och det unika med teatern är att den aldrig går att ”se i kapp”. En spelad föreställning kommer aldrig tillbaka, en nerlagd uppsättning existerar bara i åskådarnas och aktörernas minnen.

Ämnet är alltså omöjligt att läsa in sig på i efterhand. Recensionerna är därför oerhört viktiga för dokumentationen av teatern, de tecknar ner teaterhistiorien.
   Det är en flyktig och svårgripbar ögonblickskonst, jämför med bildkonst eller litteratur där verken finns kvar på museer och i bibliotek. Exempelvis kan en ny och ambitiös litteraturkritiker läsa in ett författarskap, det är bara att skaffa fram böckerna och avsätta tid. En teaterkritiker kan bara bli bättre genom att se många föreställningar och skriva många recensioner, genom att följa repertoarer över tid och analysera dem. En missad föreställning förblir missad. Visst kan scenkonst dokumenteras med videoupptagningar, men sammanhanget blir annorlunda, kontexten ändras, vilket blir särskilt tydligt i performanceverk som gör publiken till medskapande (som till exempel #Tårtgate).

Det finns förövrigt inget som tyder på att publiken sviker teatern. Vi går tydligen på mer teater än någonsin i Sverige, såväl antal spelade föreställningar som antal teaterbesök ökar successivt, om man får tro Kulturrådets senaste siffror (visserligen från 2008) . Men av någon anledning avspeglas inte det stora teaterintresset i vårt samhälle i de traditionella medierna genom en motsvarande teaterbevakning – tvärt om. Bara inom kultursidorna råder en kraftig konkurrens mellan konstarterna, där i synnerhet litteraturkritiken får iögonfallande mycket mer utrymme än teaterkritiken. Vilket också påpekades under seminariet.

Kaj Schueler, kulturchef Svenska Dagbladet, håller inte med om att teaterbevakningen blivit tunnare, åtminstone, inte i hans tidning men å andra sidan kan man i Svenska Dagbladet enkelt göra en jämförelse med hur tidningsledningen prioriterar olika ämnesområden. Medan kulturredaktionen bantas på medarbetare, vilket drabbar scenkonstbevakningen, så satsar SvD på en helt ny Näringslivsajt, med extra förstärkning i form av nya börsreportrar. Kanske den prioriteringen säger något om vad tidningsledningen tycker är viktigt? Vad annonsörerna tycker är viktigt? Och vad läsarna antingen förväntas tycka är viktigt eller i och med prioriteringen vackert får lära sig är viktigt?

Panelen på Stadsteatern hade inga riktigt trovärdiga lösningar i sina rockärmar på några av de presenterade problemen. Per Svensson förklarade mycket klokt att ekonomi och lönsamhetskrav hör till de stora bovarna. Teaterkritiken är kostsam på grund av obekväma arbetstider och på grund av att den inte går att förproducera. Sannolikt har också de ansvariga i de olika mediehusen bedömt att teater inte heller säljer särskilt många tidningar eller lockar några annonsörer. Men det är min gissning, jag har ingen aning om det faktiskt är så.
   Per Svenssons lösning på att tidningarna skulle uppvärdera teaterkritiken är att läsarna måste säga ifrån. Om läsarna kräver mer teaterkritik och hotar att köpa en annan tidning på grund av dess bättre teaterbevakning kommer tidningarnas ansvariga att satsa på teaterkritik, trodde han.

Ett läsarupprop krävs alltså. Tyvärr tror inte jag att detta kommer att ske, för jag hör aldrig människor utanför kulturvärlden klaga över att det blivit färre och kortare teaterrecensioner. Fast så bor jag i Stockholm och just storstadstidningarna är inte de hårdast drabbade… men ni fattar poängen. De enda man hör klaga är teatrarna, som inte blir recenserade, och kritikerna som får allt färre upprag.

Varför ska då medierna ens syssla med teaterkritik? Ja, förutom att det i en demokrati är viktigt med offentliga, nyanserade och folkbildande samtal om konst och kultur och för att teatern med sina uppsättningar vill göra inspel i samhällsdebatten, så finansieras ju teatern till stor del med offentliga medel och bör inte minst därför granskas av oberoende kritiker. Ett ännu strörre ansvar för kritisk granskning borde finnas på barn- och ungdomsteater, eftersom den publiken oftast inte själv får välja vilken teater de vill se. Paradoxalt nog är barn- och ungdomsteatern ännu lägre prioriterad på kultursidorna.

Det riktigt stora hotet mot teaterkritikens framtid är att den avlönade teaterkritikern är en utdöende art, den anställda teaterkritikern är i princip utrotad. Vilket jag skrivit om tidigare. Och precis som i alla diskussioner om framtidens journalistik tror jag att det behövs kunniga redaktörer med pengar i näven som borgar för utvecklingen av en kontinuerlig och kvalitativ teaterkritik. Jag tror inte, som Lars Dencik, att det är särskilt smart att se teaterkritiken som något helt väsensskilt från resten av utbudet i medierna eller att hela lösningen är att starta fler specialtidskrifter. Alltså, visst kan någon gärna få göra det, men de ska ju både finansieras och bli lästa för att överleva och ha någon betydelse.

Jag tror att just inställningen att teaterkritik skulle vara något mycket finare och svårare än andra texter, att teaterkritik inte har något alls med journalistik att göra, är en stor miss. I alla fall om teaterkritiken ska fortsätta att förekomma bland det övriga utbudet hos medierna och stimulera offentliga samtal. Då bör tilltalet hänga med i utvecklingen för att publiken ska ta den till sig och tycka att den är relevant.
   Hur kritiken ska formuleras praktiskt måste såklart anpassas efter mediet, så att den matchar andra texter och inslag i utförande och tilltal.

Och eftersom jag jobbar på Sveriges Radio och förespråkar idén om att framtidens journalistik bör öppna sig och föra dialog med publiken, det vi kallar för Journalistik 3.0, tror jag också att det finns goda möjligheter att skriva (och prata!) teaterkritik som både sätter igång och följer upp kvalitativa konversationer om scenkonst enligt formula 3.0, i dialog med publiken. Ju fler som diskuterar teater desto intressantare blir säkert också teatern. Men då måste den lilla, kompetenta kritikerkår som finns kvar ges möjligheter att utveckla sig – och vilja göra det. Och så måste återväxten säkras med nytt, ungt blod –  även på gammelmedieredaktionerna.

Cecilia Djurberg
Redaktör för Medieormen, Sveriges Radio
och ordförande i Svenska Teaterkritikers förening
http://twitter.com/ceciliadjurberg

Fler röster om kritikseminariet:

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".