Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Jack Werner: Sverige fattigt på kulturell nätdialog

Publicerat tisdag 24 april 2012 kl 15.28
Jack Werner FOTO: Mikael Andersson/SR

NÄTKULTUR. Varför är Sverige, ett land med alla förutsättningar – teknik, kunskap och initiativ – så fattigt på kulturell nätdialog?
    Det undrar Alltid Nyheters sociala medier-korrespondent och nätkulturexpert Jack Werner, och diskuterar saken utifrån det kanske mest spridda, kulturella nätfenometet – memet.

För några veckor sedan kom beskedet att World Economic Forum för tredje året i rad utsett Sverige till världens främsta IT-nation. En glad Anna-Karin Hatt, IT-minister, förklarade för SVT att en viktig orsak bakom våra tekniska framsteg är folkvanan. ”9 av 10 svenskar använder internet varje dag” sa hon, och återgick till champagneöppnandet.

Sannolikt är dock att Hatt kände sig tämligen självsäker när hon lade champagnen på kylning. Sverige har ju länge legat i framkant vad gäller anammandet av ny teknik, från perioden i slutet av 1800-talet då vi var Europas telefontätaste land, via utvecklingen av de banbrytande datormaskinerna BARK och BESK på 1940-talet, till samtidens svenska spelunder.
   Såväl framför som bakom våra skärmar är vi ett rikt och upplyst land. Frånsett när det kommer till en detalj: kulturyttringarna.

För att förklara vad jag menar kan jag berätta om en text i The Guardian, i vilken journalisten och yttrandefrihetskämpen Jillian York beskriver ett område som på många sätt kan ses som vår motsats: Mellanöstern. Där politisk instabilitet, fattigdom och politiskt förtryck är utbrett är det som bekant svårt att få tid med hemmabyggen och överklockning av pentiumkapacitet. Ändå kan York berätta om ett flertal olika nätspecifika kulturyttringar, inte sällan födda ur regionens värsta oroshärdar. Det handlar om bilder som sprids, remixas, tolkas och utvecklas – mem, i ett enkelt ord.

Ett mem är en idé, tanke, term eller ett objekt i största allmänhet som via internet sprids från person till person och utvecklas i processen. De föds hos någon uppkopplad skämtare, inspirerad av en detalj i livet eller en iakttagelse av vardagen, och sprids via twitterkonton eller bloggar. De är ventiler, där missnöje eller glädje över enskildheter kan få pysa ur, ofta med målet att roa snarare än att störa. Makthavare som Mubarak och Ghadaffi, när de härskade, och al-Assad är inte sällan måltavlor. Eller religionen - eller livet.
   Nätkulturen i Mellanöstern är i högsta grad levande och den speglar på ett fascinerande sätt livet för upphovsmännen. En bild av ett folk som inte alls enbart är uppdelat i offer och förövare, utan även utgörs av vanliga människor – precis som vi.

Även i västvärlden är memer utbredda. USA är kanske den fruktbaraste marken för dem, men de frodas i överhuvudtaget gott i engelsktalande länder. Som jämförelse kan sägas att Anonymous, det löst definierade hackarnätverket som föddes ur forumet 4chans anonyma och spontana rejdinsatser, har 100 000 fans på franska Facebook. Och när lagförslaget ACTA debatterades i polska parlamentet demonstrerade en grupp medlemmar genom att hålla upp Anonymous signum, Guy Fawkes-masken , framför ansiktena. För att inte tala om Brasilien, där antalet googlesökningar på ordet ”meme” vida överstiger resten av världens.
   Överallt finns en medvetenhet om, ja till och med delaktighet i, den internationella nätkulturen.

Utom i Sverige, där vi på sin höjd flinar åt någon skogsturk och delar någon snel hest ibland. Det räcker med att göra en googling på det svenska ordet ”mem”. En träff på förstasidan avhandlar nätfenomenet. Resten berör gästhamnar, arkitekter och pizzerior – saker som råkar ha med ”mem” i namnet. Varför är Sverige, ett land med alla förutsättningar – teknik, kunskap och initiativ – så fattigt på kulturell nätdialog?
   I slutet av Jillian Yorks text i The Guardian beskriver hon kort förutsättningarna som krävs för en levande och dynamisk nätkultur. Hon nämner referenser, plattformar och ett gott sinne för humor, och fortsätter – hon tillägger att detta kanske är det viktigaste – med ”a strong sense of culture”.

En stark kulturell ådra. Aj då.
   Kulturforskaren Karl-Olof Arnstberg beskriver i boken Svenskheten: den kulturförnekande kulturen den nationella svenska kulturen som i bred mening självförnekande. Mona Sahlin har vid något tillfälle, ofta reciterat i högerextremismens mörkare hörn, sagt att hon inte kan komma på vad svensk kultur är. Hon sammanfattade den med ”midsommarafton och sådana ’töntiga’ saker.”

Här någonstans faller bitarna på plats. För att kunna driva med sig själv – något som internetmem gärna och ofta avhandlar – måste man känna sig själv. Har man inget att känna, ja, då kan det bli svårt. Ur det perspektivet kan bristen på svensk nätkultur plötsligt ses som symptomatiskt för något ännu större – och mer problematiskt – än så.

Jack Werner
sociala medier-korrespondent på Alltid Nyheter
Twitter: @WernerAN alt @kwasbeb

Läs också:

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".