Stina Oscarson: Effektivitetskultur
Min uppgift är inte att ta ställning i ett inbördeskrig mellan Stadsteatern och Dramaten. Inte heller att säga ja eller nej till den föreslagna sammanslagningen av Stadsteatern och Kulturhuset i Stockholm. Men jag skulle ändå vilja göra några reflektioner med anledning av Madeleine Sjöstedts debattartikel på SvD brännpunkt 20 oktober.
Radioteaterns Stina Oscarson undrar varför effektivitet alltid framställs som positivt, varför mer är bättre än mindre och snabbt alltid är bättre än långsamt?
Madeleine Sjöstedt skriver i hårda ord om slöseriet på Dramaten och använder Stadsteatern som referenspunkt. Hon kan i siffror stolt visa för oss var vi som skattebetalare får ut mest teater för våra pengar, vilket inte oväntat är på Stadsteatern. Där gör vi alltså den bästa investeringen. För målet är och måste uppenbart vara: mer teater för pengarna!
Det samhälle vi lever i har liksom alla samhällen skapat många givna sanningar. Påståenden som blivit så självklara att vi inte längre reflekterar över dem. Och oavsett vad dessa påståenden innebär är jag rädd för givna sanningar.
Till några av dessa hör just detta att mer alltid är bättre än mindre. Att snabbt alltid är bättre än långsamt. Att effektivitet är en skyldighet i synnerhet när man lever på skattebetalarnas pengar. Det var också det svar jag fick av public service-utredningens ordförande på frågan om han inte såg några problem med att applicera ett ord som effektivitet på en verksamhet som public service. (Just ordet effektivitet är nämligen ett mycket vanligt förkommande ord även i den nya public service-utredningen.)
”När man lever på offentliga medel har man en skyldighet att effektivisera.”
Sa han.
Men, tänker jag, skulle det inte lika gärna kunna vara tvärt om? För i det kultur och medieklimat vi har idag där allt slås ihop eller igen, där alla skär ner på personal borde det inte istället då vara en skyldighet när man lever på offentliga medel att INTE effektivisera?
Men att inte effektivsera har idag blivit = slöseri. Och bara för att jag ens tänker tanken (och nu också skriver) att det kanske skulle kunna förhålla sig på ett annat sätt riskerar jag att bli betraktad som både lättsinnig och förväntas känna skuld. För att jag inte tar ansvar.
Fast låt oss påminnas om att det som gäller för en inte alltid gäller för en annan. Det som i ett fall är ansvar är i ett annat ansvarslöst. Och låt oss påminna oss om att alla dessa givna sanningar vi omger oss med inte är vetenskap utan enbart värderingar sprungna ur det här samhällets just nu rådande berättelse. Och att det behövs fler logiker än så för att vårt samhälle ska fungera.
"En ny syn på kultur" skriver Sjöstedt. Och det är det. Synen är inte ny men att applicera den strikt företagsekonomiska logiken på all verksamhet i samhället är ett relativt nytt fenomen. Ur ett krasst ekonomiskt perspektiv är detta naturligtvis en bra utveckling. Men den har sina brister.
Att exempelvis en teaterföreställning som inte säljer mycket snabbt läggs ner och ersätts av någon som säljer bättre är naturligtvis ur detta perspektiv klokt. Men man skulle också kunna vända perspektivet och säga att det kanske är just dessa föreställningar som skulle behöva få riktigt mycket tid på sig. Det nya har alltid inneburit större motstånd än det redan kända. Så låt oss i alla fall ställa frågan vad är det vi riskerar förlora när vi går längs den vägen?
Det primära uppdraget för en kulturinstitution tänker jag, är att skapa konst som står fri och på så sätt vara en del av vår demokratis immunförsvar. Men det är ändå bara en del av frågan. För varje institution är också, på ett annat och kanske mer konkret sätt, en del av samhället och måste därigenom leva med den konflikt mellan mänskligt och ekonomsikt ansvar som detta synsätt medför.
En kulturinstitution är naturligtvis lika lite som något annat företag en socialtjänst eller arbetsförmedling, men kanske bör vi ändå fundera över vilka människor det är som försvinner när verksamheter slås samman. Och vilka vi väljer att inte anställa när alla medarbetare måste passa in i kravet på effektivitet och produktivitet. Och kanske bör vi fundera över vilken likformighet det riskerar att skapa i tankar och uttryck och också ställa frågan vem som i slutändan tjänar på all denna effektivisering?
Kortsiktigt gör man naturligtvis det som chef när man kan hålla sin budget. Kortsiktigt tjänar hela vårt samhälle på det. Men på lång sikt
Framförallt tror jag att vi bör ställa oss frågan hur dessa krav på effektivitet påverkar vår människosyn och de berättelser som i förlängningen ska förmedlas från alla våra scener.
Stina Oscarson
chef för Radioteatern
