Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
SOCIALA MEDIER/MÅNGFALD

Yasmine El Rafie: #BästaBeatrice bara början?

Publicerat fredag 15 mars 2013 kl 12.45
Yasmine El Rafie, utvecklingsredaktör för sociala medier på Sveriges Radio och krönikör på Medieormen FOTO: Mikael Andersson/SR

– Det är så magiskt för det visar att vi är redo att ta det till nästa nivå, säger Jonas Hassen Khemiri till Sveriges Radio P4 Västerbotten
   Jag brukar driva tesen att en bra journalist gör bra journalistik oberoende av sina egna erfarenheter. Att män kan skriva om kvinnor. Straighta om homosexuella. Att det kanske kräver en större utmaning att sätta sig in i andras verklighet men att det går, bara man gör sitt fotarbete. Jag vill fortfarande tro det, trots att en del nyhetsvärderingar på sistone fått mig att börja vackla.
   Yasmine El Rafie kommenterar framgången för Jonas Hassen Khemiris text och dess sociala medier-succé #BästaBeatrice

Hashtaggen #BästaBeatrice och Jonas Hassen Khemiris text i DN Kultur har nått enorma framgångar. Enligt Simon Sundén (@joinsimon) på analysföretaget Lissly motsvarar genomslaget på Twitter det mycket omskrivna #Nätkärlek och #Näthat.

En ensam papperstidningstext på kultursidorna får alltså ett genomslag motsvarande en hårt marknadsförd primetime-timme i Sveriges Television --  något som brukar vara svårslaget. (Och ett klart större genomslag än de två första avsnitten av Torka aldrig tårar utan handskar!)
   Flera, som Anders Mildner - har försökt analysera genomslaget för Jonas Hassen Khemiris text med förklaringar som att den är välskriven, polemisk, humoristisk och skriven av en kändis. (Även om jag tycker att beskrivningen "ett svartvitt lustmord" är förenklad).

Men låt oss leka med tanken att det också kan finnas en ytterligare dimension här. En som inte berör dig och mig. Eller ja, inte drabbar mig så länge du inte vet vad jag heter. Och som inte drabbar dig så länge du inte ser ut som Jonas Hassen Khemiri. Men den drabbar min bror. Den har drabbat mina kusiner. Och den drabbar mig eftersom den berör människor jag bryr mig om.
   Jag är troligen inte den enda svensken som kan identifiera sig, även om dessa kanske inte utgör majoriteten inom just mediekåren.

Anders Mildner skriver "kolla här, jag är en sådan här person som har dessa åsikter".
   Men tänk om kärnan är: "kolla här, jag är en sådan här person som har dessa erfarenheter"?
   – En återkommande sak i reaktionerna har varit att folk känner sig mindre ensamma med sina upplevelser. Det här finns faktiskt, jag är inte galen som har känt det, säger Jonas Hassen Khemiri till P4 Västerbotten

Reva har varit uppe tidigare. Men annan rapportering har inte fått den här spridningen, dessutom har #BästaBeatrice spritts över olika twitterkluster enligt Twittercensus' Hampus Brynolf.
   Det är inte så att sådana som Jonas Hassen Khemiri (född 1978) är först med att sätta ord på denna kollektiva erfarenhet. Exempelvis Alexandra Pascalidou och Paolo Roberto har fått bana väg och ta några av de första striderna. Men tänk om mängden personer i medelklassen som delar deras erfarenheter plötsligt har blivit så stor att den är svår att negligera? Tänk om en puckel med barnen till 60-talsinvandrarna som hjälpte till att bygga folkhemmet börjat passera 30 och skapa en plattform i samhället?

Tänk om skälet till genomslaget för texten är att den fyller ett tomrum som sträcker sig bortom enbart en kritik mot att polisen jagar papperslösa.
   Oivvio Polite (född 1972) och Johannes Anyuru (född 1979) som i höstas satte kött och blod på frågan om att som barn utsättas för barnlitteratur med rasistiska stereotyper är uppvuxna och har skapat karriärer här, liksom Twittergiganten Soran Ismail (född 1987) som den där kvällen på Kungsgatan talade för många med frasen "det här är mitt land också". De har positioner som är svår att avfärda, med förankring i fluortantland.
   Det var SR Metropols förankring i denna stora grupp svenskar (runt en fjärdedel har minst en utlandsfödd förälder) som möjliggjorde en av Sveriges Radios mest framgångsrika crowdsourcingar hittills, #HurKännsDet .
   Metropol fick in 600 berättelser om vardagsrasism genom att klara av att anta en annan position än medieklassens.

För att uttrycka det cyniskt: tänk om Khemiris text fyller det där tomrummet, den där känslan hos många av att ÄNTLIGEN är det någon som beskriver situationen så som jag känner igen den, jag som är välutbildad Handels/KTH (nej inte JMK) -alumn. Jag som inte främst identifierar mig med en exotiserande eller välvilligt kvävande artikel av ena eller andra slaget, med debattfrågor av typen "hur mycket invandring tål Sverige" eller "har invandringen gått för långt", utan med samhällsnormen.
    Jag hatar själv att göra det politiska personligt. För jag tycker verkligen att vi journalister ska klara av vårt demokratiska uppdrag att spegla olika verkligheter, särskilt om vi jobbar med public service.

Trots det visade Intellectas Twittercensus i tisdags (som även Christian Gillinger skrivit om här) att journalisterna fortsätter att primärt följa varandra på Twitter. Eftersom Twittercensus inte tittar på listor kan man alltid hoppas att alla journalister har dolda twitterlistor där de listat de största noderna respektive kluster (när har tjuvlyssnande på andra grupper än ens egen nånsin varit lättare?) men pessimisten i mig tvivlar.
    Hur kommer det sig annars att en perifer fråga som Tintinböckerna på Kulturhusets Tiotretton eller en kanske mindre perifer fråga som Uppdrag granskning om barnfattigdom  gavs motsvarade eller större mainstreammedieutrymme i vintras än Khemiris text nu trots deras mycket mindre omfattning i sociala medier samtidigt som det hänvisades just till de upprörda rösterna i sociala medier?

Å andra sidan hade justitieministern kanske inte ens mött Khemiri i SVT:s morgonsoffa utan det så mätbara folkliga stödet.
   Kanske är det här bara början?

Yasmine El Rafie
twitter.com/YasmineSR

Fn tjänstledig från Sveriges Radio för ett fellowship på
POLIS/London School of Economics där hon undersöker hur mainstreamjournalister skulle kunna utnyttja sociala medier
för att bevaka frågor som berör personer utanför normen.

Användarkommentarer

Nedanstående kommentarer kommer från användare och är inte en del av det redaktionella innehållet. I och med att du skickar in en kommentar bekräftar du också att du accepterar våra regler för kommentering
Du kan kommentera anonymt. Vill du inte uppge din e-post kan du därför skriva in en påhittad t ex ”intejag@example.com”

Visa fler
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min spellista".