Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Yasmine El Rafie: Bakjour spred hopp om en bättre medievärld

Publicerat onsdag 29 maj 2013 kl 13.47

För drygt två år sedan tog jag en öl med en kollega. Han var barnsligt till sig av nyfikenhet över ett nytt projekt som några early adopters i sociala medier-svängen skulle dra igång, särskilt när han insåg att flera av dem satt några bord bort och planerade projektet under stort hemlighetsmakeri. Eftersom jag i det skedet mest följde twittrare från Mellanöstern och Nordafrika hade jag missat hela hypen och förstod inte riktigt grejen när min kollega försökte förklara heller.
   Yasmine El Rafie minns satirbloggen Bakjour, som startade som en parodi på Ajour, och som under 1,5 år var en intelligent, viktig och underhållande nagel i ögat på mediebranschen, men som igår loggade ur för gott.

Uppdaterad: Efter att artikeln publicerats har Bakjour gjort en second coming och är åter aktiva på Twitter och Tumblr.

 "Vi får väl se vad det blir när de lanserar det, eller?" försökte jag med, men det verkade inte räcka. Bara det faktum att  så - i Twitterkretsar - kända namn var inblandade räckte tydligen för att alla skulle ställa enorma krav på hur projektet skulle rädda en mediebransch i kris. Och när Ajour sedan visade sig vara en gruppblogg om aktuella frågor i sociala medier blev jag lika förvånad över den lika oproportionerliga backlash som riktade mot dem. Tunga namn i branschen uppförde sig nästan som bedragna älskare vid insikten om att det hemliga receptet på Den frälsande affärsmodellen inte var utvecklad här heller.

Vad har då detta med Bakjour att göra? Den mediegranskande satirbloggen Bakjour häcklade vid starten främst Ajour och särskilt en av Ajours grundare, Emanuel Karlsten, medan exempelvis initiativtagaren Jack Werner (numera även bla Medieormenkrönikör) kom lättare undan. Redan där blev Bakjours mission tydlig. Om mediebranschen är en ankdamm, är ankorna de som bestämmer i den och lopporna i fjäderdräkten vi mindre kända journalister. Bakjour valde att gå på de fetaste ankorna, och identifierade hur en ny leet vuxit fram vid sidan av klassiska makthavare som Thomas Mattsson. 

Den som tror att sociala medier saknar inflytande över nyhetsvärderingen och journalisters världsbild kan nöja sig med att titta på vilka journalister följer på twitter (politiker samt varandra) eller jämföra vad det skrevs mer om mer, i proportion till deras folkliga genomslaget: Tommy Nilssons Black-namnbyte eller Jonas Hassen Khemiris #BästaBeatrice?
   Bakjour-gänget kan absolut ha förgreningar i branschen i Stockholm. De kan lika gärna sitta i Lund och plugga statsvetenskap. Som Bakjours strida ström av skärmdumpar har visat behöver man inte detaljkunskaper för att förstå hur branschen fungerar idag. Det räcker med att följa den på Twitter.

Jag har inte varit lika besatt av att veta vilka som ligger bakom den mediegranskande satirbloggen Bakjour som vissa kollegor. Bara ibland, när jag skrivit något på en Facebookwall och det senare avhandlats på bloggen, har känslan av att någon i ens närhet skriver anonymt varit läskig. Men reaktionerna på anonymiteten är en av illustrationerna till varför Bakjour behövs. Spekulationerna har kretsat kring kända namn - ja Twitterkända då - varför förstår jag egentligen inte. Enligt Twitterlogiken är förstås tanken på att en okänd person skulle komma med något kvickt, bildat och vasst otänkbar - och det är just den logiken Bakjour valt att sätta sin strålkastare på. Måste man vara känd för att komma med något bra? Hur kommer det sig att vissa kommentarer och argument retweetas och löper amok i ett twitterkluster medan de som argumenterar emot sådana med många followers inte lyfts upp?

I enlighet med leet-logiken blev Bakjour under sin korta tid något av en makthavare. Utan att kanske riktigt förstå rollen i demokratispelet tycktes många smickrade över att anses viktiga nog att nämnas av Bakjour, något som också nu lyfts upp i avskedskrönikorna. Jag tackar för att tillsammans med Medieormens redaktör Cecilia Djurberg ha benämnts "neo-musa på Sveriges Reddio" men är nog stoltare över jag de gånger jag citerats istället för att häcklas av Bakjour. Hade Bakjour riktat sina råsopar mot mig hade jag tagit det lika hårt som att bli uppringd av en arg Martin Wicklin i Medierna i P1.

Bakjour har sparkat uppåt, kompletterat med en stundtals posöraktig bildning och evighetslånga "Du sköna nya värld"-citat (hur kan man inte älska Magritte-referensen "Ceci n'est pas un blogg??") - med en gycklarmask över det drypande giftet och mediekritiken. Kanske var det därför detta inlägg, "Bakjour avslöjar: Bockstensmannen inlasad av misstag - mördades" , blev viralt även bland vanliga Facebookvikarier utanför den fetaste ankans fjäderdräkt. 
   På sistone har frustationen hos Bakjour i min mening skinit igenom tydligare:

För mig har Bakjour spridit hopp, inneburit en återgång till den idealistiska tanken om journalistiken som demokratins grundpelare, inte som boost åt bekräftelsedrivna journalister som gärna pekar finger åt andra men själva ser sig som höjda ovan kritik. "Nu måste vi alla ha bakjour", var en av de sista tweeten som Bakjour retweetade.
   Sant, men tyvärr inget jag tror kommer att hända. I en mediekultur som mycket sällan rannsakar sitt eget ansvar och istället väljer att aggressivt attackera och hota med arbetsgivarna till visstidsanställda yngre förmågor som vågat ställa relevanta frågor ser jag tyvärr få ljusglimtar: Ett enda mediegranskande program, Medierna i P1. En mediesajt, Second Opinion, försökte men den affärsmodellen höll inte heller.

Jag förstår att Bakjour inte orkade hålla på i evighet. Även om vissa sträckte lite på sig och vi vanliga såg skärpan i kritiken mot en mediekår där det blivit viktigare vem som säger något än vad den säger, så tror jag att de flesta fortfarande inte ens vill erkänna mekanismerna och sin egen roll i spelet och att många chefer inte ens vet vad deras anställda skriver i sociala medier. Det är skönare så.

Bakjour häcklade det de kallade för "neo", men det kommer att dröja innan vi får något nytt som är lika old school och neo på samma gång.

Yasmine El Rafie
Utvecklingsredaktör för sociala medier
på Sveriges Radio
twitter.com/YasmineSR

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".