Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Hanne Kjöller: Min bok handlar inte om faktafel

Publicerat måndag 30 september 2013 kl 18.07

DEBATT. I förra veckan framförde chefer och reportrar på Sveriges Radio synpunkter på hur Hanne Kjöller skildrade ett antal Sveriges Radio-reportage i sin bok ”En halv sanning är också en lögn”, i ett öppet brev på Medieormen till Kjöller och förläggaren Dorotea Bromberg.
   Hanne Kjöller svarar här på kritiken om faktafel.

Uppdaterat 4 oktober 2013: Förlaget trycker rättad version av Kjöllers bok (Expressen)

Våra invändningar  handlade om att Hanne Kjöller i sin bok gör sig skyldig till samma sorts brister som hon kritiserar i sin bok. Hanne Kjöllers exempel  från reportage och dokumentärer i Sveriges Radio innehöll en rad exempel på sakfel och slarv.
   Reportrarna bakom de omnämnda reportagen förtydligade i varsitt brev vad felen bestod i.

Hanne Kjöller har erbjudits möjlighet att bemöta kritiken här på Medieormen och gör det här i form av tre ”öppna svar”. Svaren publiceras ett och ett, med en slutreplik från Sveriges Radios medarbetare under respektive svar. Under artikeln återfinns länkar till alla originalreportagen och till andra artiklar och inslag om Kjöllers bok.
   Vi ser nu fram emot en reaktion från förläggaren Dorotea Bromberg kring de fel som vi uppmärksammar i vårt öppna brev.

Anne Lagercrantz chef Ekot
Louise Welander chef samhällsredaktionen

Uppdaterat 2 oktober 2013. Brombergs förlag har nu svarat Sveriges Radio

Sveriges Radios slutreplik:
Vi beklagar förlagets inställning till de fel vi uppmärksammat. Vi hoppas ändå att diskussionen ska leda till något gott, exempelvis att förlaget i framtiden omprövar sin hållning att  ”inte djupgranska en bok av det nu aktuella slaget”

Och vi fortsätter att välkomna den viktiga diskussionen om journalistik.

Anne Lagercrantz
Louise Welander


Öppet svar från Hanne Kjöller till Daniel Velasco apropå ”Den fastspända flickan”

Du skriver om den grundläggande journalistiska principen, att låta den kritiserade (i det här fallet du) komma till tals. Men du gör det utan att skilja på ”news” och ”views”. Om jag skriver en ledare om Moderaternas partiprogram så ringer jag inte och frågar om jag förstått texten rätt och om kanske partisekreteraren vill kommentera de synpunkter jag för fram i artikeln. Lika lite som du ringde mig och stämde av innan du skrev ditt öppna brev om min bok.
   Så är det för journalister som recenserar politik, samhällsfenomen, böcker, filmer eller radioprogram: Recensenten tolkar och beskriver, risar och rosar, utan att först ringa och fråga vad upphovsmannen egentligen menade med den ena eller andra titeln, scenen eller karaktären. Det är riktigt att du i ditt program nämner en novell, men du säger ingenting om att det är den som låg till grund för titeln. Jag associerade till bältessängen. Din association var en annan.

Opinionsjournalister har större frihet än en nyhetsjournalist att tolka, tro och gissa. Men det är förstås viktigt att man är tydlig med när man gör det ena eller det andra. Och det är jag.
   Jag ställer i boken frågan om man skulle använt titeln ”den fastspända pojken” om en jämnårig person av manligt kön som tvångsvårdas. Jag gör det efter att under sju sidor försökt visa hur kön, bakgrundshistoria och nutidsbeskrivning påverkar mediernas berättande. Jag skriver hur kvinnor med så kallat självskadebeteende ofta betecknas som ”flickor” även om de passerat myndighetsdagen för länge sedan – något som också du gör. Hur ord som taggtråd, inlåsning och murar används för att beskriva deras vardag inom rättspsykiatrin. Hur de inte får gå ut. Hur de fråntas sina ägodelar. Hur besök, frigång och permissioner omgärdas med restriktioner.

Detta kontrasterar jag mot beskrivningen av hur ”flickorna” vårdas bland ”mördare och brottslingar”: män som kan vara lika unga, lika allvarligt psykiskt sjuka, plågas av samma grad av själsligt lidande och som det faktiskt kan vara lika synd om. Samma journalister som skriver indignerade reportage om ”flickorna” som inte får gå ut kan skriva lika indignerat om psykiskt sjuka män som FÅR gå ut. Journalisterna dömer. Och logiken är glasklar: I det ena fallet (”flickorna”) är det fel med tvångsåtgärder. I det andra fallet (mördarna, pedofilerna, brottslingarna) är det rätt.
   Denna diskussion: om hur medierna moraliserar bland psykiskt sjuka individer sveper du helt förbi, och blir till och med en del av, när du upprörs över att jag har mage att jämföra Nora med en tvångsvårdad ung man.

Jag ifrågasätter eller överprövar ingen av Noras diagnoser. Men det finns en mening respektive ett ord där jag i efterhand ser att formuleringen kunde varit bättre. Jag skriver att det i vården av patienter med emotionellt instabil personlighetsstörning, ”som den korrekta diagnosen lyder”, inte är kontroversiellt att erbjuda behandling av en kvinnlig terapeut mot löftet om att inte skada sig. Den korrekta diagnosen syftade på det tidigare resonemanget kring begreppet självskadande respektive självstympande, som alltså inte är diagnoser utan beskrivningar. Jag beklagar om min formulering uppfattats på ett annat sätt än avsett.

Det du beskriver som ett dubbelfel, att Nora flera år efter våldtäkten själv bedömer att hon lider av posttraumatiskt stressyndrom, är från din sida en lek med ord. Om jag skulle byta ut ”bedömer” mot ”argumenterar för” finns inget kvar av din kritik. 22 minuter in i andra delen av programmet sker just detta, när hon flera år efter våldtäkten föreslår för sin psykiatriker att den dåvarande diagnosen omprövas utifrån tanken att det i stället rör sig om ett posttraumatiskt stressyndrom. Jag säger inget om vilket stöd hon har eller inte har för denna uppfattning. Ingenting om hon kan tänkas ha rätt eller fel.
   Jag ifrågasätter således inte diagnosen. Men det gör du. I den drygt en timme långa oredigerade intervju med överläkaren Ola Gefvert som ligger utlagd på Youtube frågar du honom hur han kommit fram till att Nora lider av sjukdomen ”Emotionellt instabil personlighetsstörning”. Du ber honom specificera vilka utredningar han gjort och när du inte är nöjd med hans svar kontrar du med att ”det finns andra som har sagt att hon har posttraumatiskt stressyndrom”. Detta är sedan din lekmannates som färgar hela programmet.

Ola Gefvert berättar att det inom ”denna patientgrupp” (som jag fortsättningsvis väljer att kalla det för att inte anklagas för att diagnosticera) inte är ovanligt med upp till sju diagnoser. Verksamhetschefen vid den rättspsykiatriska regionkliniken i Växjö, Anita Åkeson, förklarar i min bok att den ena diagnosen inom ”denna patientgrupp” inte behöver utesluta den andra och att det är vanligt med tilläggsdiagnoser. Det är inte konstigare än att man kan ha fler diagnoser inom kroppssjukvården: som lunginflammation OCH eksem eller cancer OCH förkylning. Bara du, som sitter med journalkopiorna, vet hur många ytterligare diagnoser som Nora eventuellt etiketterats med genom åren.

Jag refererar till Anita Åkeson när jag skriver att den nya diagnosen ”gissningsvis” adderades till den andra. Det står alltså helt klart att jag gissar och utifrån vilka grunder.
   Frågan om det var en tilläggsdiagnos eller en helt ny diagnos hade inte funnits med i min bok om det inte vore för att den är en del i berättarstrukturen där Gefvert (skurken) inte ens kan sätta en korrekt diagnos. Medan Nora (offret), med ditt underförstådda stöd (hjälten), argumenterar för att posttraumatiskt stressyndrom vore mer adekvat.

Detta är inte det enda exemplet på hur du direkt eller indirekt torgför dina åsikter om vilken som är den korrekta behandlingen av Nora. När du intervjuas av Timbros Medieinstitut säger du att Nora inte fått den terapeutiska vård ”som det var tänkt att hon skulle få”. Vem tänkte det? Inte den behandlingsansvariga psykiatrikern i alla fall.
   Vidare påstår du att Nora inte ”fått särskilt mycket vård överhuvudtaget”. Du gör samma tankevurpa som de många journalister jag skriver om i min bok: sätter likhetstecken mellan psykoterapi och vård. Medan jag i boken försöker förklara varför det faktiskt också kan vara vård att exempelvis medicinera och låsa in en människa. Att det rent av i ett akut skede kan vara att rädda liv, vilket är såväl den psykiatriska som medicinska vårdens främsta uppgift.
   När det i samma intervju visar sig att Gefvert faktiskt har rätt bra siffror på hur jämförelsevis lite Nora legat på sjukhus under hans tid som behandlare, underkänner du detta och hävdar att det är ett inadekvat mått på lyckad behandling.

Jag håller med dig om att vinst i vården absolut är en intressant aspekt om det går att koppla till att patienterna inte får den mat, den omvårdnad eller den behandling som de har behov av. Men av din dokumentär framgår att frågan om den kvinnliga terapeuten är kopplat till ett önskvärt beteende, inte avkastning på kapital. Den ansvariga läkaren säger att Nora ska få en kvinnlig terapeut om hon inte skär sig. Varför skulle han lova det om inte målet var att faktiskt förmå Nora att sluta skära sig? Då skulle det väl det mest lönsamma vara att bara säga nej?

Du ställer frågan: ”Om du hade skickat henne till en extern psykolog så hade det kostat mer pengar, eller hur?” När Gefvert på den frågan ger det självklara matematiska svaret: ”Ja”, drar du slutsatsen att det varit för att spara pengar han inte gjort det.
   Och det kan det förstås vara. Men det kan ju också vara att han bedömde att denna vård inte skulle tillföra någonting eller att han som en del av behandlingen av henne ville använda detta som en morot för att få henne att sluta skära sig.
   Vad det verkliga skälen var, vet varken du eller jag. Men du insinuerar att du vet. Jag gör det inte.

Du frågar mig hur Nora kan tänkas må av att jag skriver om hennes fall. Samma fråga ställer du till Ola Gefvert i den filmade intervjun med dig som han säger att han planerar att lägga ut på Youtube (och som alltså finns där). Detta är en mycket viktig frågeställning. Men ingenstans formulerar du några frågor om i vilken mån din egen nästan två timmar långa och djupgående exponering av Nora kan skada henne.
   Jag har under arbetet med mitt avsnitt om ”flickor med självskadebeteende” – som det ofta står i medierna – intervjuat flera psykiatriker. Jag har låtit Sophie Steijer, psykiatriker och psykoterapeut, lyssna på ditt program och därefter läsa och kommentera mina slutsatser. Slutligen har jag låtit överläkaren i psykiatri och rättspsykiatri Ola Broström faktagranskat den färdiga texten och nu även detta svar. Medan du uppenbart tyckt dig ha tillräcklig kompetens att själv tycka till om både vård, behandling och diagnos.  

Slutligen. Du skriver att du är rädd för att publicera felaktiga faktauppgifter och hur du därför går igenom varenda rad innan du publicerar någonting. Men min bok handlar inte om faktafel, utan om hur journalister väljer bort uppgifter som nyanserar och komplicerar en berättelse så att den värld man beskriver blir mer svart/vitt än den är. Jag har visat hur ditt program passar in i den förenklade mallen med skurk, offer och hjälte. Ditt öppna brev bekräftar bilden.  

Hanne Kjöller

Svar från Daniel Velasco, reporter Sveriges Radio

Hanne Kjöller,

Det är bra att du klargör att du tycker att du som ledarskribent har en frihet att ”tolka, tro och gissa” i det du skriver. Det är för mig som undersökande journalist helt främmande. Nu har du bytt genre. Din bok beskrivs som granskande journalistik. Då kan du inte längre hänvisa till din roll som ledarskribent.
   Jag uppskattar att du medger att du kunde formulerat dig bättre, men du fortsätter att kringgå det jag frågar om. Jag har aldrig ifrågasatt att du jämför tvångsvårdade flickor och pojkar, utan att du jämför Nora med en ”värsting”. Och ja, det hade varit stor skillnad om du skrivit att Nora ”argumenterar för” en kvinnlig terapeut. Nu ger du sken av att terapin var hennes eget påfund, och det var den inte.

Nora var 17 år när hon våldtogs och skrev novellen ”Den fastspända flickan”. Om hon vill kalla sig flicka när hon är 17 får hon göra det. Jag har flera gånger rapporterat om tvångsomhändertagna pojkar under 18 år och kallat de ”pojkar”. Jag gör ingen skillnad där.
   Det faktum att patienter kan ha en rad olika diagnioser betyder inte att Nora har det och det ger dig ingen rätt att offentligt spekulera i det. Du tror dig veta bättre än den överläkare som utrett Nora. Du hänvisar till Anita Åkesson, som vad jag vet aldrig träffat Nora, och generaliserar om ”denna patientgrupp”. Nora är ingen patientgrupp. Jag tror inte att du skulle uppskatta om någon offentligt spekulerade i vilka diagnoser du har.

Du använder dig av de knep du själv kritiserar. Du rollbesätter din text med offer (Gefvert), skurk (jag) och hjälte (du). I jakten på att föra fram din egen tes har du skrivit flera faktafel. Jag har i mitt svar till dig påtalat felen och nöjer mig med detta.

Vänliga hälsningar

Daniel Velasco


Öppet svar från Hanne Kjöller till Ekot apropå fallet ”Stefan”

Invändningarna är röriga. För att underlätta för läsarna går jag igenom ert brev punkt för punkt.

Vilken diagnos är korrekt?
Det är, som framgår av boken, inte jag som hävdar att ”Stefan” inte haft hjärnhinneinflammation. Det är han själv. När jag skriver och ber honom berätta om han diagnosticerats eller inte, redogör han utförligt bakgrunden till det han kallar ”borrelia-pratet”. Som framgår av min bok konstaterar han att det blivit ett och annat fel i rapporteringen och att den korrekta diagnosen som ligger till grund för Försäkringskassans beslut är ”Ny daglig ihållande huvudvärk”.

Var Stefan utförsäkrad?
Vi är överens om datumen när det gäller Stefans utförsäkring. Däremot inte om hur man på ett hederligt vis ska rapportera om den. Stefan blev utförsäkrad men fick retroaktivt rätt till ersättning. Det hade inte varit konstigt om Ekot sänt ett inslag om hur det är att vara utförsäkrad när Stefan faktiskt var det. Men grejen är ju att Ekot sänder ett inslag där Stefan beskrivs som utförsäkrad flera månader efter det står klart att han faktiskt undsluppit att bli det. 

Fick Stefan förlängd sjukpenning?
Jag skriver om ”den särskilda förlängda sjukpenning som kan utgå om man är mycket allvarligt sjuk”. Det är uppenbart att detta inte är en försäkringskasseterm, utan en beskrivning i löptext. Men Ekot bryter ned min beskrivning till singularform och skriver att det inte finns någonting som heter ”särskild förlängd sjukpenning” och låtsas som att jag presenterat det som en term. Syftet är förstås att försöka framstå i lite bättre dager genom att framställa mig i sämre.

Har Ekot tagit ställning?
När ni säger: att deltidssjukskrivningen därmed går över i deltidsarbetslöshet – och inte nämner att det är ett av tre tänkbara alternativ – har ni avfärdat de andra. Ekot har alltså till skillnad från Försäkringskassan och arbetsförmedlingen redan slagit fast att Stefan inte har någon arbetsförmåga. Och det innan arbetsprövningen är gjord. Vad är det om att inte ta ställning?

Dyka och arbeta halvtid?
Kan man sportdyka och vara sjukskriven samtidigt. Ja, svarar Ekot. Och tja, svarar jag här och även i boken, att det kanske man kan. Men det är ju inte det frågan gäller. Den gäller varför Ekot rapporterar om hans ärende, utan att läsa domen från dåvarande Länsrätten och berätta om varför han fått avslag utan bara refererar den ena partens uppfattning. Frågan är också varför Ekot påstår att Stefan har så svår huvudvärk på eftermiddagarna att han bara kan arbeta fram till lunch, utan att samtidigt berätta hur stor del av dessa eftermiddagar som han faktiskt sitter inloggad på sin egen sida på en dyksajt och lägger ut bilder, skriver och planerar nya dykresor. Har inte lyssnarna rätt att få reda på hela bilden?

Slutligen

Ekot levererar sina invändningar under rubriken ”Fler fel i boken”. Men som framgår av denna genomgång är det i stället Ekot som genom röriga angrepp försöker försvara sina egna övertramp.
   Det är helt uppenbart att rapporteringen kring Stefan blivit endimensionell, svart/vit och partisk. Det är ett brott mot Ekots egen nyhetspolicy att bara höra den ena parten i ett tvåpartsförfarande, att inte läsa eller referera till domar i rättsfall utan bara ge ”offrets” bild och att inte förklara varför det blivit avslag.

Hanne Kjöller

Svar från Mari Forssblad, reporter Ekot Sveriges Radio

Hur ska jag som reporter kunna försvara mig mot anklagelser från en ledarskribent med en politisk agenda? Det blir bara märkligt. När jag försöker visa alla Kjöllers faktafel, och hur hon förvränger det jag rapporterat om, kastar hon bara tillbaka samma anklagelser om att jag har fel, igen.
   Jag har i flera inslag beskrivit hur de sjukregler som regeringen införde den 1 juli 2008 påverkar de sjukskrivna.

Hösten 2010 mejlade Hanne Kjöller mig. Hon skrev att den intervjuade i ett av mina inslag, William Hemberg, inte haft hjärnhinneinflammation, och frågade mig: "Är det han som lurat alla eller är det journalisterna som lurar sina läsare, tittare och lyssnare?" Jag tog då kontakt med William Hemberg och fick ta del av läkarintyg där specialister i neurologi konstaterade meningit, alltså hjärnhinneinflammation.

Hanne Kjöller tycker i sin bok att jag borde ha redogjort för lyssnarna hur William Hembergs läkare kom fram till att han haft hjärnhinneinflammation. Men det är en sak mellan Kjöller och läkarna, det är inte min roll att överpröva läkarnas bedömningar.
   William Hemberg (i boken kallad "Stefan") var viktig för inslagen eftersom han var deltidssjukskriven och skulle utförsäkras. Vad som orsakade hans sjukdomstillstånd, var däremot sekundärt.

Mari Forssblad, reporter på Ekot, Sveriges Radio


Öppet svar till Ulla Svensson apropå programmet ”Ingen är vän med en fattig”

Att Sveriges Radio medgav att det var en miss att inte ta upp bostadsrätten är sannerligen en sanning med modifikation. Det var en omvändelse under galgen.
   Som framgår av min bok var Ulla Svenssons svar till Medierna, när hon konfronterades med utelämnandet, att uppgiften om bostadsrätten ”inte fick plats” i det en timme långa programmet.

När programmet nådde Granskningsnämnden ville Sveriges Radio fortfarande inte medge några fel. I stället hävdade ni ”att programmet överensstämmer med kraven på opartiskhet och saklighet”, som det står i yttrandet till nämnden. Där står också ”fattig” i sammanhanget inte ska ”betraktas som en sakuppgift utan som en beskrivning av Fridas egen upplevelse”.
   Som lyssnare undrar man vilka andra tillstånd som Sveriges Radio inte betraktar som sakuppgifter. Om någon framträder som livshotande sjuk? Eller bostadslös? Kan det också vara beskrivningar av en egen upplevelse?

Ulla Svensson har rätt när hon skriver att socialtjänsten anmärker på att Frida sökt alltför få arbeten. Men hur socialtjänsten hanterade frågan om bostadsrätten, eftersom man i princip inte får äga någonting av värde för att få hjälp, får vi aldrig veta då det aldrig berättas om lägenheten. Beslut om ekonomiskt bistånd är ett myndighetsbeslut. Och i detta underlag har frågan om bostadsrätten förstås hanterats. Men som lyssnare får vi inte veta vad som framkommit där.

"Vi står för våra fel", skriver Ulla Svensson. Är det verkligen det Sveriges Radio gör när programföretaget skriver till Granskningsnämnden, långt efter att programmet sänts och anmälningarna haglat in, och hävdar att det inte förekommit några. Och när Sveriges Radio efter, inte före, den fällande domen klipper om programmet.

Hanne Kjöller

Svar från Ulla Svensson, projektledare "Ingen är vän med en fattig"

Tack för ditt svar och kul att du lyssnat på den nya versionen av ”Ingen är vän med en fattig”. Vi kan alltid bli bättre och snabbare på att erkänna fel. Om du vill höra hur det lät när jag medger att vi borde ha berättat om Fridas bostadsrätt kan du lyssna på Mediernas reportage.

Med vänlig hälsning
Ulla Svensson

Mer om …

Användarkommentarer

Nedanstående kommentarer kommer från användare och är inte en del av det redaktionella innehållet. I och med att du skickar in en kommentar bekräftar du också att du accepterar våra regler för kommentering
Du kan kommentera anonymt. Vill du inte uppge din e-post kan du därför skriva in en påhittad t ex ”intejag@example.com”

Visa fler
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.