Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
DEBATT

Victor Malm: Kritiska relationer hellre än positioner

Publicerat tisdag 27 maj 2014 kl 13.17
Victor Malm är frilanskritiker i Expressen Kultur och Sydsvenskan. FOTO: Kristina Ullberg

Ett så kallat "kulturbråk" uppstod på Twitter när förläggaren Carl-Michael Edenborg svarade kritiskt på Victor Malms recension av en bok han gett ut. Edenborg sammanfattade dispyten, som ledde till en diskussion om kritikens utveckling, här på Medieormen och skrev bland annat att "kulturklimatet behöver inte färre estetiska gräl utan fler" och att kritik av kritiken gör den vassare.
   Victor Malm håller med om att kritiken ska kunna kritiseras, men undanbeder sig gräl utifrån förutbestämda positioner. Här är hans svar till Edenborg.

Kritiken ger ingen säker kunskap. Men den ger i bästa fall något annat. Vakenhet – en motvilja till allt för snabba slutsatser. Om kritikern kan ha fel på ett kvalificerat sätt ska det inte spela någon roll att den har fel. Den tvingar på sin läsare en osäkerhet, en paranoid beredskap inför de egna tankarna.

Orden är, löst parafraserade – och kanske förvrängda – Horace Engdahls. Jag inleder det här svaret på Carl-Michael Edenborgs artikel med dem eftersom jag tror att om kritiken ska kritiseras måste vi första veta vad vi menar när vi talar om kritik. Det här menar jag, tror jag.
   I artikeln menar Edenborg att kulturklimatet är i behov av fler estetiska gräl. Att polemik är bra. Att sociala mediers nya halvoffentlighet skapar ett utrymme för detta. Ett rum där kritikern kan ställas till svars och svara, dryftas, hånas och hyllas.

Det här, menar Edenborg, skulle i längden kunna vässa kritiken. Tvinga bort en slapphet som uppmuntras av att kritikern traditionellt sett går ganska skyddad från reaktioner. Här har han rätt. Om man kikar i upplysningsmännen Denis Diderots och Jean le Rond d’Alemberts berömda Encyklopedin, under artikeln ”Critique”, ser man att Jean-François Marmontel skrev om det här redan på 1700-talet. Kritiken behöver, menar Marmontel, en upplyst, kritisk skara mottagare som kan korrigera dennes bedömningar.
   Alltså: sedan tidningseran inleddes har det varit både kritikern och författaren som utsätts för granskning i en recension. Twitters halvoffentlighet blir då en långt mer demokratisk och öppen plats för detta än bildningsaristokratiska 1700-talssalonger någonsin var.

Men det här måste förstås kvalificeras. Att vara kritisk mot någonting är inte, en stark samtidskonsensus till trots, per definition bra. Att bråka, säga emot, gå i polemik, är inte per definition bra. I mindre eftertänksamma mediala utlopp (Politism.se, Nöjesguiden) betraktas subversivitet som en logisk verkan av ett kritiskt förhållningssätt. Vill man tillräckligt mycket färgar ett sekel av subversiva konstnärer och politiker av sig. Chict, ofarligt. Varje dag händer det något man kan kritisera; det är som att klä på sig om morgonen och cykla till jobbet.
   Att vara kritisk mot någonting i den här meningen, det vill säga att gå i polemik, gräla, bråka, är heller inte per definition kritik. Det är ett homofont felslut, tror jag.

Att jag blev arg och ledsen på det Edenborg skrev har inte främst att göra med att jag blev kritiserad. Att jag kände mig utsatt. Det har att göra med sättet som han gjorde det på. Om ni läser hans artikel återger han själv det, ärligt och bra. Det är jag tacksam för.
   Men inte ens när invektiven vecklades ut till en mer konstruktiv ansats – Edenborg frågade om det gick att jämföra kritiker – tyckte jag att samtalet närmade sig en meningsfull kritisk diskussion. Min text ställdes explicit mot ett par andra, alla ohejdat positiva. Det som då skulle vara jämförelsens variabler: smak, förhållningssätt, redan intagna positioner gentemot den recenserade romanen. Är det verkligen ett bra sätt att kritisera kritik, eller något, på?

Det blir som i high school-filmklichén: Man går in i lunchmatsalen för första gången och bestämmer sig för vilket gäng man ska sätta sig med, passar in i, gillar. Och sedan, väl på sin plats, hånar man tryggt dem som sitter vid de andra borden.
   Jag vill att kritiken ska vara mer meningsfull än så. Om man ska orka lägga den tid det tar att inte bara läsa böckerna som kommer ut nu utan också böckerna som kommit ut innan nu, förr, och därtill skriva om dem, krävs det. Det är en viss sorts kärlek, entusiasm, och en önskan om att åtminstone vara uppriktig och ärlig. Jag tycker att man ska kunna kräva det av en kritiker – kräva det av sig själv, om man är kritiker.

Men om vi faller för den enfaldiga idén om att kritisera kritiken helt enkelt är att visa missnöje med dess intagna position blir det orimligt att kräva den ryggraden av en kritiker. Då blir inte den fordran på kritikens kritiker densamma som vi ställer på kritikern själv. En brist på jämvikt, ständig motvind. Vi måste kunna kritisera kritiker. Men vi måste också kunna ställa krav på hur en kritiker kritiseras. Det måste finnas en motvilja, en ständig motvilja, till att inta positioner, att dra slutsatser.
   Kritiken, när den fungerar, skapar relationer (istället för positioner) genom att klarlägga grunderna för hur man förstår varandra. Man försöker förklara varför man säger något, varifrån man talar, hur man talar.
   Utopiskt? Kanske.

Gräl, som Edenborg talar om, grundar sig i att man inte förstår varandra (tänk typ Babels torn, post raset, det är nästan onomatopoetiskt). Varken Twitter eller en debatt på scen är rätt plats för det här. Kanske finns det inte någon sådan. Fast kanske ändå. Som nu, här.
   Innan jag läste Edenborgs text hade jag bestämt mig för att inte recensera hans nästa roman, trots att jag med stort intresse läste och skrev om den förra. Jag orkade inte, ville inte bli avslagen på förhand, är för hudlös och svag för det.
   Nu ser jag fram emot det.

Relationer som ändras. Att omvärdera sina slutsatser. Ibland är det för enkelt att vara uppgiven. I grunden handlar det om att förstå vad någon annan menar – den svåraste utmaningen av alla.

Victor Malm
frilansande kritiker i Expressen och Sydsvenskan
twitter.com/victorsmalm

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".