Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
DEBATT

Nikola Matišić: Konstnärer måste lära sig att delta i kritisk dialog

Publicerat fredag 30 maj 2014 kl 14.07
Nikola Matišić i La Traviata på Bergens sommarfestspel FOTO: Magnus Skrede

Vi konstnärer lever under ett framsmygande hot, och det hotet heter tystnaden. Detta vakuum utgörs av avsaknaden av konstnärlig dialog.
    Det menar operasångaren Nikola Matišić, som även är grundare och ledare för Operalabb - och här ansluter han sig till diskussionen om kritik av kritiken utifrån konstnärens perspektiv.

”Och vad tycker du om dagens opera?” Frågan ställdes i SVT Debatt till en representant från ”publiken” under #operasexismens yrvakna dagar. Kvinnan som tillfrågades ställde sig upp och slog chosefritt ut med sina bängliga armar: ”Jag förstår ingenting av den här diskussionen, jag tycker allt är bra som det är.”
   Scenen förde mig tillbaka till nittiotalet där jag satt på parkett och stönade dovt av nedkämpad upprördhet över både en katastrofal produktion, Lorry-artad rollbesättning och den generella konstnärliga ansvarslösheten, ända tills en uppenbart irriterad äldre kvinna lutade sig emot mig: ”Är inte du lite för ung för det här?”

Vi konstnärer lever under ett framsmygande hot, och det hotet heter tystnaden. Detta vakuum utgörs av avsaknaden av konstnärlig dialog. Det första kvävningsoffret är den unga kritiken. Borta.
   Som musiker och scenkonstnär ser jag ett vittrande ödelandskap kring kritiken, där det är skrämmande enkelt att undvika att ta del av en dialog om själva konstformen, dess essens, dess betydelse och mening. Sådana diskussioner sker möjligtvis på en vindpinad gångbro över strömmen som i den värsta spionroman, med pälsmössa, snöknarrande skor och skuldtyngda blickar. 

Som internationellt verksam operasångare lever man i en märklig kringflackande tillvaro. Varje anhalt som operahus eller akademi är en separat hållplats, en liten konstnärlig utpost mitt i den brusande och oförstående världen. Det enda som verkligen sammankopplar alla dessa noder är just detta ”je ne sais quois” som är ”diskussionen om konsten”, eller med andra ord: kritiken. Det är också denna svårgripbara del som starkast kopplar konsten till samhället och människors vardag, precis som paneldiskussionerna under hockeyns reklampaus. 

Sverige saknar det som på vissa ställen i världen fortfarande existerar; plattformar för rent konstnärliga diskussioner mellan publik och artister. Det är forum där man möts i diskussioner om konsten och samhället, och märker att publiken, kritiker och konstnärer talar om konsten som ett gemensamt pågående projekt, något som sträcker sig utanför allas vår egen obetydliga horisont. Det är dessutom delvis vårt eget fel. Vi har byggt parfymerade luftslott kring vår växande oro.

Det är genom kritiken som kvaliteten av konsten kan definieras. Många gör misstaget att se kritikern som en smakdomare, vilket är ett barnsligt sätt att se på en kritisk diskussion kring konsten. Kritikerns uppgift är att göra ett tydligt ställningstagande för andra kritiker, konstnärer och konstälskare att motsätta sig, konfrontera eller problematisera. Genom denna triangulering uppstår mellan alla deltagare en minsta gemensam nämnare där en lös känsla av överenskommelse infinner sig, det vill säga ”kvalitet". Problemen uppstår också när kritikern blandar ihop det gemensamma och det högre med den egna intima känslan av auktoritet över konstupplevelsen. Vi vet alla bäst, men vårt perspektiv är bara en byggsten, inte helheten.

Carl-Michael Edenborg beskriver i sin artikel här på Medieormen, hur hans kritik av kritiken bemöttes både yrvaket och defensivt. Expressens kulturredaktion är ändå både nyfikna och intresserade av en konstnärlig diskurs. Hur kommer man ur den låsningen? Är det inte så att normalt liktänkande individer kommer i konflikt när de agerar ur helt olika paradigm? Vilka system är det som råder kring kritikens normer och rutiner?
   Kritikens och konstens traditioner kommer ur ett system som av Zygmunt Bauman beskrivits som ett samhälle präglat av producenter, där kvaliteten, varan, hållbarheten och ansvaret för produkten även efter att den sålts samt produktionsmetoderna varit de viktiga, och kring vilket den största diskursen varit gällande. En slags helhetsestetik.

Idag är det konsumtionen, förpackningen och leveranssystemet som är det primära, inte relationen mellan skapare, mottagare och produkt. Vi skiter i relationen, helt enkelt. Det finns ju telefonslussar och FAQ på webben. 
   Med andra ord: Kritiken och konsten var för sig var två självklara estetiska konsthantverk i en tidigare värld där estetiska värden och personliga förhållningssätt var annorlunda. I vår nya administrationskultur där estetiska värden är närmast ogiltigförklarade fortsätter vi ändå att producera konst och kritik efter samma industriella mönster. Richard Sennet beskriver det som att den intima personlighetens kult vunnit över den gemensamma yttre sociala överenskommelsens tecken. Vi fortsätter att producera en produkt utan relation till något annat. Det är då saker börjar dö. 

Men innan intåget i Hades genomgår man den babelskt kakafoniska fasen där ingen talar om samma sak och ingen benämner högre eller gemensamma värden. Så fort vi nämner det gemensamma ansvaret skymtas en sårad och autoimmun reflex av kränkthet och luftkastade manuskript. Konstnärer saknar forum, språk eller vana att föra en kritisk dialog, kritiker saknar inblick i konstnärernas värld och syfte, publiken ser sig själva som makthavande köpare helt utan ansvar och administrationer ser bara formuleringen i sitt politiska styrbrev. 

På institutioner och akademier kring konsten existerar en diskurs grundad i den industriella tanken och så influerat av den nutida konsumentorienteringen att den estetiska, konstnärliga och ”heliga” uppgiften för konstnären blivit sekundär. Istället ligger fokus på produktionens format, administrativa ramverk, normkoncept, presentation eller samtida relevans. Allt detta är paketeringsmodeller för köparen. Kunden ska helt enkelt känna konsumtionsnöjdhet och konstnären reduceras till produkt. Dialoger, kritisk diskurs utanför kundupplysningen är irrelevanta. 

Jag önskar att de flesta solister, korister och orkestermusiker aktivt och regelbundet deltog i forumsdiskussioner organiserade av universitetet och kulturhus. Jag skulle vilja se en kritikapp (sådan jag själv fnular på) som publiken brukar i pausarna, administrerad av teatrarna själva med hjälp av professionella kritiker. Jag skulle föredra att varje operahus och konserthus hade sin egen livemediekanal med ”försnack” och ”eftersnack” med kunniga expertkritiker utan koppling till teatern.

Sverige är en speciell kultur, vi väntar på vår tur och hoppas på det bästa i tystnad. Det krävs en hålspetsad kaliber av arselspark för att få igång en bred kritisk dialog. Gamification är för min bransch ännu ett okänt begrepp.
   En stor förändring och öppning av hur vi ser på akademiernas och institutionernas spelregler i förhållande till alternativa grupper, entusiaster och amatörer är en annan oundviklig del som ingår i kritikens vitalisering. Var är alla universitetskurser som utöver naturvetenskap och humaniora erbjuder professionell konstnärlig träning?

Kritiken av kritiken är därför något som ska uppmuntras och bejakas. Vi konstnärer måste lämna vår läst och lära oss att föra en yttre konstnärlig diskurs om den estetiska och relevanta essensen i konsten, inte för att styra utan för att deltaga. Kritiker måste inse att deras roll är viktigare än de tror, eftersom de har en både kreativ och demokratisk roll i hela samhällets gemenskap genom konsten. Men kritiker måste stå i dialog med konstnärerna.

Dialogen mellan kritiker och konstnärer är det som inbjuder resten av samhället till eget deltagande. Att fjärma sig från den dialogen är ett anti-intellektuellt och relativistiskt koketterande som passade det gamla produktionssamhället då den estetiska diskursen hörde till varje persons vardag. Det gör den inte idag.

Nikola Matišić
operasångare och ledare av Operalabb samt rådgivare i kulturfrågor och svensk representant för det danska partiet Alternativet
twitter.com/dr_opera

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".