Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
JOURNALISTIK 3.0

Den digitala elefanten i rummet på teaterkritikerkonferens i Peking

Publicerat fredag 24 oktober 2014 kl 16.24
Medieormens redaktör Cecilia Djurberg rapporterar från International Association of Theatre Critics World Congress Beijing.
Medieormens redaktör Cecilia Djurberg rapporterar från International Association of Theatre Critics World Congress Beijing.

Förra veckan var Medieormens redaktör på världskongress för teaterkritiker i Kina. Rubriken för symposiet var “A new World: The Profession of Criticism in the Internet Era.” En rubrik som så att säga pekade på den berömda elefanten i rummet, med tanke på kontexten innanför Kinas ökända brandvägg.
    Cecilia Djurberg rapporterar från Peking om den internationella statusen för den digitala teaterkritiken och avslöjar de trick hon lärde sig för att hitta sprickorna i The great firewall of China.

Det ska absolut erkännas att jag var något stressad över sammanhanget när jag skulle hålla ett föredrag om kritikens möjliga utveckling i interneteran på en kongress för teaterkritiker i Peking. Hur skulle värdarna, den kinesiska teaterkritikerföreningen, uppfatta västerländskt prat om möjligheter på nätet när de själva lever i en verklighet där staten blockerat nätjättar som Google och Facebook och utöver den vanliga presscensuren har internetpoliser som begränsar vad som till och med får sägas och skickas i privata meddelanden med den omåttligt populära, av staten godkända, tjänsten WeChat?

Faktum är att värdarna inte alls kommenterade denna iögonfallande ”kulturskillnad” (varför inte kan jag bara spekulera om) och själv valde jag att hålla mitt anförande i allmänna termer, så att mina förslag på en digital utveckling av kritiken och kritikerrollen med fokus på dialog och digitalt nätverkande skulle kunna appliceras på den digitala plattform som man faktiskt kan använda – eller som man väljer. För när det gäller kulturkritiken är det nu hög tid för kritiker, såväl akademiska som kulturjournalistiska, att börja utvecklas snabbare för att hänga med i den digitala omställningen, oavsett var man befinner sig i världen.
   Och här aktualiserades min andra farhåga. För senast jag var på kongress med den internationella teaterkritikerorganisationen IATC-AITC, 2006 i Seoul, bidrog jag till att elda på en ganska högljudd diskussion om huruvida texter på nätet var att betrakta som kvalitet. Ordet bloggare användes då nästan som ett skällsord av vissa gamla kritikerstötar!

Som tur var har det hänt en helt del i det internationella teaterkritikercommunityt på åtta år. En rad äldre, traditionella kritiker erkände nu att de kände sig som dinosaurier. Exempelvis berättade dr Chua Soo-Pong, från Sim University i Singapore, i sitt anförande hur han insett att det är dags att utvecklas digitalt när inte ens hans egen familj längre läser hans recensioner, eftersom de bara publiceras i pappret. Så den rumänske kritikern Octavian Saiu ringade med en träffsäker blinkning in budskapet om att det är läge att förstå den pågående förändringen, även om man kanske inte personligen tror på den, med hjälp av anekdoten om Niels Bohrs hästsko.

Det var också inspirerande att höra den indiska kritikern Deepa Punjani berätta om floran av teatersajter i Indien, där exempelvis Mumbai Theatre Guide börjat arrangera teatersamtal med hjälp av Google Hangout.
   En tanke som sammanföll mycket med min egen idé om att skapa starkare, internationella, digitala nätverk för teaterkritik presenterades av sydafrikanske Brent Meersman. Han önskade sig en internationell app i stil med Trip Advisor för teater och teaterkritik.

Och på tal om appar så var det ju detta med elefanten i rummet. För hur världsomspännande kan ett digitalt nätverk bli när censuren lägger näsan i blöt? Här ska påminnas om att det faktiskt inte bara är Kina som sysslar med censur, utan även de stora västerländska jättarna som Apple och Facebook är ju rätt pigga på att censurera provocerande innehåll – som exempelvis nakenbilder. Och provocerande innehåll är ju något som teatervärlden sysslar en hel del med.

Men hur var det nu med de utlovade tricken för att knixa sig igenom den kinesiska brandväggen? Den allra enklaste lösningen jag hittade på plats var: häng med ryssarna. I detta sammanhang med delegater från de flesta kontinenter av världen var det de ryska kollegorna som glänste med att obehindrat uppdatera Facebook och Skypa med familjen, eftersom de har rutin på att koppla upp sig via vpn på grund av liknande kontroll av dessa tjänster i Ryssland.

Kritikerkollegorna från Hongkong som var på kongressen vittnade emellertid om att ”allt funkade” i Hongkong för stunden (Instagram spärrades ju tillfälligt på Kinas fastland på grund av demonstrationerna) och det ska bli mycket intressant att höra hur Hongkongs teaterliv kommer att spegla de nu pågående demonstrationerna - och om teatern kommer att censureras om/när den vill gestalta dessa. 

Själv svor jag en hel del i-landssvordomar över den snudd på illusoriska möjligheten att instagramma min Pekingvistelse. Alltså, det funkade sisådär. Det gick att ladda upp bilder, om än väldigt segt, men det var svårt att se andras bilder och svara på kommentarer. En kanadensisk kritikerkollega som också hade rustat sig med vpn (som visserligen plötsligt helt mystiskt slutade att funka efter två dagar…) kunde bekräfta att delningsfunktionen via Instagram till Twitter faktiskt funkade. Med största sannolikhet var väl detta ett väldigt övervakat kryphål, men ändå. Och svara på Twitter kunde jag ju ändå inte, om nån hade velat mig något där.

Nästa Kinaresa kommer jag nog att vara bättre förberedd digitalt, och för säkerhets skull konsultera mina ryska teaterkritikervänner innan jag åker. För jo, jag är väl lätt beroende av mina sociala nätverk vid det här laget ska erkännas, och utan min Gmail känner jag mej naken. Snart kanske också de sociala mediesajter som i dagsläget faktiskt funkar i Kina, bland annat Tumblr och Ello, också är spärrade.

Men att vissa sociala mediesajter funkar att uppdatera från Kina betyder å andra sidan inte att vi på den fria sidan om den kinesiska brandväggen är särskilt bra på att bevaka Kina via dem. Språket är fortfarande en viktig nyckel till information och slutsatsen man återigen måste dra är att det är oerhört viktigt för medier att ha korrespondenter på plats, och att det är viktigt att dessa både kan språket, kan landet, samt vet hur man får ut information genom censuren.

Cecilia Djurberg
är redaktör för Medieormen och ordförande i Svenska Teaterkritikers förening
twitter.com/ceciliadjurberg

Läs mer
Margareta Sörenson,
Expressen, har också skrivit om kongressen: "Kinesisk mur av censur"
WeChat allegedly censoring photos from Hong Kong protests

Här  eller här kan du kolla om en sajt är censurerad i Kina

Wikipedia har mer info om internetcensuren i Kina

Här finns tips på hur man tar sig igenom den så kallade kinesiska brandväggen

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".