Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
DEBATT

Kent Wisti: Det fanns en människa bakom "tanten med handväskan"

Publicerat lördag 21 februari 2015 kl 12.43
Hör Kent Wisti i Nordegren & Epstein mån 23 feb: Myten om tanten
(7:10 min)
Kent Wisti är präst, bildkonstnär och satirtecknare. Foto: Agneta Nordin/Lokatt Media i Malmö.
Kent Wisti är präst, bildkonstnär och satirtecknare. Foto: Agneta Nordin/Lokatt Media i Malmö

En tant med en handväska har fått stor medial uppmärksamhet i dagarna. Apropå turerna kring kulturnämnden i Växjös beslut att tacka nej till konstnären Susanna Arwins skulptur av Hans Runessons berömda fotografi från 1985 kommer konstnären och prästen Kent Wisti att tänka på filmen Wag the dog.
   I ett inlägg här på Medieormen påminner han om att det fanns en människa bakom fotografiet av "tanten med handväskan" som det inte har pratats så mycket om. En olycklig människa som kanske inte passar in på vår medieschablonbild av den tuffa krutgumman. En kvinna med ett namn och en berättelse.

I filmen Wag the dog från 1997 skall en nation mobiliseras moraliskt och psykologiskt i ett krig som i själva verket är påhittat. Som en del i denna psykologiska mobilisering måste man ha en person av folket, någon man kan identifiera sig med och som kan engagera. Producenterna tar fram Schumann, en ung soldat som försvunnit i strid men som antas leva. Man ger honom smeknamnet Shoe, och som en symbolhandling fylls snart var telefonledning i USA med skor som folket slänger upp.
   Men Shoe finns inte annat än i en mediadramturgi där även konsumenten blir en medaktör.

Vi människor älskar att vara delaktiga och vi älskar att berätta för varandra. Att berätta gör världen begriplig för oss.
   1985 höll VPK möte på Stortorget i Växjö. Partiledaren Lars Werner skulle tala och det var mycket folk på plats. Antagligen för Werner men också för att den nynazistiska organisationen NRP också skulle hålla ett möte. Tumult uppstår och nazisterna bokstavligen jagas till järnvägsstationen där de kan låsa in sig.
   Det är under denna händelse den klassiska bilden med tanten som slår sin handväska i bakhuvudet på en nazist knäpps av. En bild som också blev årets bild.

En krutgumma som lämnat katten hemma, kavlat upp ärmarna, spottat i nävarna och tänkt på småländska att ”nähä, minssan å da, vi sa inte ha nazister i Växjö.” Och så drämmer hon till.
  ÅH, vår älskade svenska tant. Om hon är på vår sida, vem kan då besegra oss?
   Hon blir vår Shoe.
   Den "gamla damen" på bilden heter Danuta Danielsson och är 38 år när bilden tas. Hon har gått till torget där tumultet uppstår. Att hon av de flesta antas vara betydligt äldre än sina 38 år beror förmodligen på hennes kläder och det på kortet åldrade ansiktet.

Danuta var ingen krutgumma. Danuta har under lång tid levt med svår ångest och stått under psykiatrisk vård. Dagarna efter kan vi inte läsa långa intervjuer med den modiga tanten. Hon hörs inte radio och syns inte i TV. Men i Växjö känner en del till henne och de luckor vi inte visste om fyllde vi i själva. Än idag kan vi läsa om den gamla damen som med egna ögon sett sin mamma föras till koncentrationsläger där hon senare skulle ha dött. Men Danuta föddes 1947 i Polen och då var koncentrationslägren stängda.

Rykten spreds om att hon var  organiserad vänsteraktivist och att handväskan var full av tegelsten. De organiserade motdemonstranter som var på plats var från den danska bz-rörelsen. Att Danuta skulle vara en del av dem är orimligt, liksom att hon över huvudtaget skulle vara organiserad genom något. Hon beskrivs som en ensling med svårt att ta hand om sig själv.
   Slaget med handväskan missar nazisten.
   Hon säger själv efteråt att hon inte tycker om att ha blivit en kändis och vill inte ha den uppmärksamheten.

Två år senare orkar hon inte längre leva utan väljer att avsluta sitt liv. Av allt att döma var det ett självmord, men även runt detta växer det fram en mytologi.
   Nu skall Danuta bli staty. Eller skall hon det? Är det egentligen inte någon helt annan vi reser en staty över? En krutgumma med handväska och pillimariska ögon. Ni vet hon den där tanten som Astrid Lindgren fick spela när hon på mittuppslaget i en av kvällstidningarna fick läxa upp en skinnskalle dra en nynazist i örat och skrocka. Astrid visste ju givetvis vad hon gjorde och hur media fungerade. Hon var ju själv mästare på att berätta sagor.

Det är statyn över den personan vi diskuterar. Men vad gör det med Danuta, den 38-åriga kvinnan som klädde sig udda för sin ålder. Hon med ångesten som gått till torget i Växjö en lördag när tumult uppstod? Hon blev aldrig tillfrågad vare sig om hon ville, kunde eller orkade vara vår Shoe.

Vi hänger handväskor, tantens yttersta attribut, i statyer i landets parker och på torgen. Så kanske att det blir en staty över Danuta, utan nazist, men där hon står bredbent i sina tantkläder och slungar det där slaget som missar.
  Och kanske att vi också missar något hur välriktat och kraftsamlat än vårt slag är. Bakom varje mediadramaturgisk persona vi får berättad och som vi berättar för varandra finns en människa vi aldrig får göra till något annat än vad de är.

Det fanns inget kött och blod bakom Shoe men en kvinna bakom tanten med väskan. Hon hette Danuta.

Kent Wisti
Präst, bildkonstnär och satirtecknare
twitter.com/wistikent


Läs mer:
Charlotte Winberg, frilansskribent och filmvetare, replikerar Kent Wisti här: "Väsktanten är en älskad figur"

Här svarar Kent Wisti Charlotte Wiberg: "Danutas berättelse snarare argument för en staty"

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.

Användarkommentarer

Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".