Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
KRÖNIKA

Varför går människor på bullshit?

Publicerat måndag 14 december 2015 kl 16.07

När jag hittar en artikel om en forskningsrapport som påstår sig ha undersökt bullshit är min första tanke att nån ju bara måste ha trollat in detta i tidningen, att detta paper om bullshit i sig säkert är bullshit. Men jag hittar originalrapporten, som publicerats i tidskriften Judgment and Decision Making och läser hela. Ni kan inte ana…
   Skoja. Det var värt att läsa den, eftersom den pekar på något väldigt högaktuellt – människors godtrogenhet och benägenhet att värdera strunt som något värdefullt, egenskaper som i högsta grad präglar våra liv på delningskulturens bazar internet.
   Cecilia Djurberg har läst "On the reception and detection of pseudo-profound bullshit" av Gordon Pennycook et al.

Krönika: Detta är en personlig betraktelse. Åsikter som uttrycks är krönikörens egna.

Det har knappast undgått någon att bland allt bra som kommit med internet finns även en del problem. Som att internet erbjuder fantastiska spridningsmöjligheter för irrläror och bullshit. Men det är naturligtvis inte internets fel att bullshit sprids, utan de människor som okritiskt sprider dyngan vidare. Men som faktiskt inte sällan gör detta i god tro.

Just denna godtrogenhet är något som utnyttjas med list av alla som har något att tjäna på det: politiskt, ekonomiskt eller kanske bara för att få sig ett gott skratt. Det sistnämnda brukar kallas för trollande när det utövas på internet.
   Men trots att bullshit, i bemärkelsen trams eller nonsens som förklätts till något meningsfullt, är något vi ofta stöter på i vår vardag – i synnerhet på internet – och trots att ju mer effektiv vår kommunikationsteknik blir, desto mer bullshit exponeras vi för, så finns inte särskilt mycket forskning på området. Detta konstaterade psykologidoktoranden Gordon Pennycook och hans kollegor och gjorde därför en egen: ”On the reception and detection of pseudo-profound bullshit.”

I den undersöktes och mättes, i fyra olika studier, hur testpersonerna bedömde och värderade skriftliga budskap i genren ”pseudo-profound bullshit”. Alltså fejkat djupa, meningsfulla budskap, varav vissa var helt slumpmässiga ordsammansättningar av typiska buzzord som används av kända författare av visdomsord, som av författaren, läkaren och new age-profilen Deepak Chopra. Som till exempel: “Hidden meaning transforms unparalleled abstract beauty.”
   I en testomgång blandades även nonsensmeningar från slumpgenererande bullshitsajter som denna och denna upp med äkta tweets som skrivits av Deepak Chopra.

Målet med studierna var att undersöka vad som får människor att felaktigt värdera pseudo-profound bullshit som profound, alltså varför vissa ”går på” fejkade budskap som klätts i en till synes meningsfull språkdräkt. En teori som forskarna presenterar är att vårt samtida medielandskap, tempot och snuttifieringen i sociala medier till exempel, bidrar till en ökning av dessa problem:

"We argue that an important adjutant of pseudo-profound bullshit is vagueness which, combined with a generally charitable attitude toward ambiguity, may be exacerbated by the nature of recent media. As a prime example, the necessary succinctness and rapidity of “Twitter” (140 characters per “Tweet”) may be particularly conducive to the promulgation of bullshit. Importantly, vagueness and meaning are, by definition, at cross purposes, as the inclusion of vagueness obscures the meaning of the statement and therefore must undermine or mask “deep meaning” (i.e., profundity) that the statement purports to convey. The concern for “profundity” reveals an important defining characteristic of bullshit (in general): that it attempts to impress rather than to inform; to be engaging rather than instructive."

Artikelförfattarna uppger att de utsatt testpersonerna för bullshit utan att ge dem några ledtrådar om att det skulle kunna röra sig om sådan. Texterna har alltså visats upp för deltagarna utan annan kontext än testsituationen. Här på Medieormen slår vi ofta ett slag för källkritiken, men utan möjlighet att kontrollera källan är det naturligtvis mycket svårt att bedöma källans trovärdighet. Den egna förmågan att tolka informationen blir därmed avgörande. I rapporten skriver forskarna:

"Interpretation is difficult and humans surely rely on simple heuristics (e.g., “do I trust the source?”) to help with the task." 

I studiens konklusion framgår att personer som visade bättre resultat på tester i analytiskt tänkande hade en större känslighet för att skilja ut bullshit. Forskarna fann också ett samband i att de testpersoner som var mer mottagliga för bullshit, det vill säga i större utsträckning värderade bullshit som profound, eller ”svalde betet” så att säga, i högre utsträckning trodde på övernaturliga väsen, konspirationsteorier och hade större tilltro till homeopati och alternativmedicin än de som bättre kunde skilja mellan bullshit och äkta, meningsfulla budskap.

"Those more receptive to bullshit are less reflective, lower in cognitive ability (i.e., verbal and fluid intelligence, numeracy), are more prone to ontological confusions and conspiratorial ideation, are more likely to hold religious and paranormal beliefs, and are more likely to endorse complementary and alternative medicine."

En slutsats var att vissa människor helt enkelt är mer godtrogna än andra. En annan att bullshit inte bara är vanligt utan till och med populärt och att vi alla – i olika omfattning – medverkar i att producera den.

Buzzwords används som bekant i alla möjliga sammanhang för att få saker och ting att verka mer betydelsefulla, så även inom journalistiken, och Pennycook et al menar att ”en fördel med att öka sin kunskap om hur vi avfärdar andras bullshit är att det kan lära oss att bli mer medvetna om vår egen.”
  

Intressant nog, för att inte säga ironiskt nog, skrev flera medier om just denna studie, men kunde inte låta bli att själva applicera bullshit i sina artiklar, vilket Tania Lombrozo förtjänstfullt skrev om hos NPR. Hon menar att det var en feltolkning att påstå att de som i studien framstått som sämre ”baloney detectors” skulle ha lägre intelligens, men att expertkunskap på det aktuella området däremot är något som kan avgöra hur man förhåller sig till information och fakta. Lombrozo påminner om tidigare, liknande forskning:

"Consider two relevant examples from past research. In one study, participants judged scientific abstracts to be of higher quality when they contained totally irrelevant math. In other studies, people were more compelled by scientific explanations that contained neuroscientific jargon or irrelevant neuroscience than by those that left it out. In both cases, experts were not so fooled. These findings don't necessarily imply that non-experts are stupid. They simply aren't experts and, therefore, aren't in a good position to evaluate whether the math or neuroscience is an important part of the story. They rely on superficial cues — it looks sciencey! — in the absence of the background knowledge required for deeper evaluation."

Och när det handlar om att förhålla sig till vetenskapliga studier påminner min chef Christian om en gammal sajt som autogenerarar nonsenstexter som ser "vetenskapliga" ut. Han har bloggat om den här.

Så vad blir då sensmoralen? Kanske att det alltid lönar sig att läsa på och konsultera erkända experter innan man tvärsäkert påstår något. Kanske att man bör undvika att sprida vidare bullshit genom att inte bara kontrollera avsändaren innan man delar material i sociala medier utan också själv fundera över om man eventuellt blir lurad av att något förpackats i en imponerande och enbart till synes trovärdig form. Och kanske, om man vill framstå som seriös och vinna publikens förtroende, att man bör vara noggrann med allt detta och fundera över hur man själv medverkar till att sprida desinformation, vare sig det är medvetet eller omedvetet.

För fejkade pseudodjupa visdomsord är kanske inte i hela världen, men anta att samma mekanismer i samma omfattning styr vad mer vi går på allt för godtroget - då har vi ju plötsligt ganska allvarliga problem med verklighetsorienteringen.

Cecilia Djurberg
redaktör Medieormen
twitter.com/ceciliadjurberg

Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".