Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
DEBATT

Kent Wisti: När skammen blir viral

Publicerat fredag 10 februari kl 16.38
Satirteckning signerad Kent Wisti med text: Om det inte hade varit för alla snedknullade kuksugande böghoror hade vi kunnat ha ett rimligt och konstruktivt debattklimat.
Satirteckning signerad Kent Wisti.

Måndag 13 februari arrangerade Medieormen ett direktsänt seminarium om hur internet kan bli en bättre plats att mötas och diskutera på. Bland andra medverkade då prästen och konstnären Kent Wisti.
   Här skriver han om skuld och skam och det svåra med förlåtelse på internet.

Debatt: Detta är ett debattinlägg med syfte att påverka. Åsikterna är skribentens egna, inte Sveriges Radios.

Någon gång i början på nittiotalet gick jag på konstskola i Göteborg. Utbildningen var byggd kring många gästande lärare. Var och en med sin begåvning och sitt perspektiv. En sen kväll när några av oss dröjt kvar på skolan berättade en av de gästande lärarna om en upplevelse. Han berättade om hur han hade varit ute på en längre expedition på Nordpolen alldeles ensam.

I tre månader hade han överlevt på säljakt och rört sig över stora delar av Nordpolen. Han hade trivts så och han beskrev det stora äventyret och den stora friheten. Så kom den dagen då han skulle återvända till samhället och civilisationen och det han berättade har dröjt sig kvar i mig. 

Efter ett par dagars skidande mot civilisationen hade han sett ljuset av ett provisoriskt fiskeläge. I och med landskapets topografi kunde han på flera mils håll se ljuset från bebyggelsen i natten. Han beskriver då en märklig känsla. Han säger att han aldrig tidigare i livet längtat så mycket efter människor. Han hade heller aldrig tidigare i sitt liv varit så rädd för människor som han var då. Två motpoler av känslor som levde i en samtidighet inom honom de timmar han tog sig fram och som var för sig växte allt starkare.

Det är i detta spänningsfält vi lever hela våra liv. Att så djupt och innerligt längta efter varandra och samtidigt leva i en förlamande rädsla för varandra.
   Människan är en relationsvarelse. Det är det som gör oss till människor, att vi står i en mängd relationer. Det första vi gör i livet är att dra efter andan och söka ett tillvänt ansikte, ett par ögon som möter. Finns inget tillvänt ansikte fylls vi av skam.

Skam förlamar. Vi kan börja där, med att skam förlamar. Inom själavården gör man ibland en distinktion mellan skam och skuld. Skuld handlar om det man gör och skam om det man är. Det kristna troslivet blir många gånger beskrivet som skulddrivet. Och det är lätt att förstå. De flesta gudstjänster inleds med en syndabekännelse där man förväntas formulera på vilka sätt man har misslyckats. Det är skuld. På den följer alltid förlåtelsen.
   Poängen är att då är den saken avklarad, luften rensad och isen bruten. Ett möte med det som är större än jag själv kan ske.

Idag är vi fruktansvärt usla på att känna skuld men världsmästare på att känna skam. Det har med ansvarighet att göra, om en mognad att kunna se på sina handlingar och uppriktigt säga att här gjorde jag fel, förlåt mig. Ansvarighet är inte ett av samtidens ledord. Men vi känner skam. Att vara fel snarare än att göra fel, och hela tiden vår rädsla för att bli avvisade.

Skammen förlamar och dess frukt är främlingskap. Främlingskapets frukt är ytterligare skam. På skammen biter ingen förlåtelse. Det finns ingen skuld att reglera. Jag menar att bristen på känsla av ansvarighet i samhället idag föder en skammens förlamning i debattklimatet. Förlåtelse görs inte möjligt och skammen blir lätt viral.

Polariseringen vi ser samhällsdebatten är djupt primitiv och handlar mer om reflexer än om reflektioner. Ryggen måste vaktas och minsta tecken på svaghet kan ge ett ödesdigert underläge. Att bli avvisad av den egna flocken innebär en ögonblicklig död. Överväganden görs om vad man egentligen får säga i det här jävla landet.

2016 var på många sätt ett skitår. Även de som fick barn då, klättrade i karriären eller träffade sin älskade under året brukar kunna hålla med om det. Men det fanns en ansats till något. Ett återkommande samtal om förlåtelse som kom och gick.
   Som alla år gjordes det pudlar.

Ibland rullar texterna på ledarsidorna, bloggarna och hashtaggarna upp som säger sig kräva ansvar av någon. Någon som skall träda fram och visa sitt ansikte. Och det är här vi misslyckas i att göra en skillnad på skam och skuld. Det är sällan vi vill göra något annat än att ställa någon vid skampålen eller trycka en digital strut på huvudet på någon. Men skall det vara så svårt att fatta då att det är falsk matematik?
   För matematiken är väldigt enkel. Om vi avkräver ansvar och hänvisar till en skuld bör vi vara beredda att kunna reglera skulden.

Förlåtelse är meckigt. I så gott som samtliga religioner är den central. Vi förutsätts kunna söka och lita på en förlåtelse från det gudomliga men vi uppmanas också att förlåta varandra.
   Vi människor kan utsätta varandra för saker som det är omänskligt att förvänta sig att offret skall kunna förlåta eller ens låta sig försonas med i sitt eget liv.

En tweet är inte en sådan sak. Ett ogenomtänkt skämt som publiceras är inte en sådan sak. Att låta en fördom komma i ljuset är inte en sådan sak. Det går att uttrycka något rasistiskt utan att vara rasist. Det går att göra något impulsivt och okontrollerat utan att det är en progamförklaring för hela ens existens. Och det måste gå att be om förlåtelse för saker man sagt i det här jävla landet.
   Jag menar att vår egen förlamning i skam gör det svårt för oss att förlåta andra. Så länge vi inte reflekterar över ansvarighet, även vår egen, kommer vi att sakna  de viktigaste faktorerna för ekvationen.

Till protokollet vill jag föra att gudstjänsterna avslutas med välsignelsen där det gudomliga beskyddar dig och vänder sitt ansikte till dig. Där hen låter sitt ansikte lysa över dig och ger dig sin frid.

Förlåtelse löser skuld. Det tillvända ansiktet löser den förlamande skammen.

 

Måndag, den 13 februari ordnar Medieormen ett direktsänt seminarium på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm: Ordväxla med omsorg – hur kan samtalen på nätet räddas? Där Kent Wisti medverkar.
Välkommen lyssna på plats eller att följa samtalet här.

 

Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".