Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
DEBATT/UTRIKESJOURNALISTIK

Ivar Andersen: Utrikeskorrespondentens omöjliga uppdrag

Publicerat fredag 7 april kl 14.38
Ivar Andersen är frilansande utrikeskorrespondent. Bilden är tagen i Kabul, oktober 2014.
Ivar Andersen är frilansande utrikeskorrespondent. Bilden är tagen i Kabul, oktober 2014. Foto: Christoffer Hjalmarsson

"Ibland hälsas vi som hjältar. Andra gånger som asgamar. Bägge är lika fel och gör mig lika olycklig."
   Ivar Andersen frilansar som utrikeskorrespondent och skriver om förutsättningarna för att göra ett bra jobb, om det "omöjliga uppdraget" att å ena sidan anses viktig för demokratin och å andra sidan känna sig som "en handelsresande i elände."

English

Jag och Christoffer stod bland de rangliga lerhyddorna i Charahi Qambar, ett internflyktingläger i utkanten av Kabul, när känslan kom över mig. Oväntad och lätt kuslig. Det var första gången jag besökte Afghanistan. Första gången jag befann mig i en krigszon. Första gången jag arbetade som journalist utanför Skandinavien. Medan småbarn tultade runt i gyttjefärgat smältvatten – barfota eller i plastsandaler utan strumpor – skröt byäldsten om egna bedrifter och klandrade andras tillkortakommanden.
   Jag hade förtvivlat svårt att koncentrera mig.

Smutsen på mina kängor var verklig nog. Liksom den bitande kylan, som redan skördat ett dussintal barns liv i lägret samma vinter. Ändå var jag inte riktigt där. Jag var på redaktionen hemma och försökte förklara historien för redaktören. Jag var i köket hos läsaren som bläddrade igenom morgontidningen till frukost. Jag kikade över axeln på undersköterskan som kollade nyheterna på sin telefon under tunnelbanefärden till jobbet. Allt det jag skulle uppleva, bearbeta och rapportera under de kommande månaderna och åren – dödsfallen, sorgen, barbariet, motståndet, medkänslan och modet – var för dem anomalier, avvikelser som verifierar den egna tillvarons välbekanta struktur.
   För ungarna i Charahi Qambar, trötta, undernärda och nyfikna, var avvikelsen jag.    

Vi träffade femårige Daoud. Ingen visste varför pojken med de livliga ögonen, traditionellt sminkade med kol, inte kunde gå eller prata ordentligt. Om det var en medfödd funktionsnedsättning eller någon form av bristsjukdom. Familjen hade aldrig haft råd att ta honom till en läkare.
   Daoud tyckte att jag var rolig. Det förvånade mig lite eftersom jag saknar naturlig fallenhet för trams. Jag morrade och gjorde grimaser, han tjöt och borrade ned ansiktet i mosterns axel. I lerhyddan bredvid försökte Christoffer fotografera den misär som kostar oskyldiga barn livet. Jag och Daoud sabbade stämningen helt.

När vi lämnade lägret ville Christoffer ta en vidvinkelbild av denna informella stad av lera och elände. Oavsiktligt råkade han skrämma iväg en grupp burkaklädda kvinnor när han klättrade upp på en liten stenbumling i jakt på ett bättre perspektiv.
   Jag knäppte en bild och postade den på sociala medier med bildtexten: ”Som utrikeskorrespondent är du ständigt omgiven av kvinnor.” Den blev mycket uppskattad. Oavsett hur mycket världen krymper kommer avståndet mellan våra verkligheter att förbli stort, tänkte jag för mig själv. Och så reducerade jag precis burkan till ett skämt för likes.
   Ett par dagar senare anlände äntligen våren. Innan dess hann vintern utkräva ett sista offer: en femårig pojke med glittrande ögon och gåtfullt leende.

Det är en märklig sak, när känslan av att inte höra till blir gängse. Emellanåt är det bekvämt. Andra gånger oroande. Ibland hälsas vi som hjältar. Andra gånger som asgamar. Bägge är lika fel och gör mig lika olycklig. Oftast känner jag mig som en turist, på blixtvisit i konflikter som är någon annans vardag. Vi försöker fånga den vardagen, i hopp om att den kan förmedla någonting allmängiltigt om villkoren för vår existens och hur saker vi tar för givet påverkas när överlevnad står på spel. Vi försöker skapa igenkänning och identifikation. Vi söker gemensamma nämnare. Och vi försöker skildra dem vi möter som mer än summan av deras lidande.

Vi lyckas inte alltid. Som alla andra typer av arbete är också journalistiken underkastad produktionsvillkor. Vi är beroende av att nyhetsindustrin köper det vi producerar. Industrin är beroende av att mediekonsumenterna köper nyheterna. Konsumenterna efterfrågar tragedier. Åtminstone är det den outtalade konsensus som ofta bestämmer ramarna för våra uppdrag.
   Journalisten brukar hyllas som en tjänare i demokratins och upplysningens tjänst. Men sedan jag började arbeta i konfliktzoner känner jag mig allt oftare som en handelsresande i elände.

Ett minne: Vi reser med kurdiska styrkor i norra Syrien. En befälhavare berömmer de egna truppernas höga etiska standard och förklarar att de alltid ger sina fiender värdiga begravningar. Senare visar hans män oss liket av en stupad jihadist. De har lämnat honom att ruttna i solen. På vägen tillbaka till bilen gör språkbarriären det svårt att kommunicera så istället börjar vi alla dansa.

De ekonomiska förutsättningarna för att bedriva journalistiskt arbete, och med dem innehållet, har förändrats. Behovet av journalistik har det inte. Och så länge det finns medier som tar sitt uppdrag på allvar kommer utsända alltid att behövas. De stora telegrambyråerna må göra anspråk på total geografisk täckning, men att ha någon i regionen, eller i bästa fall i landet, är sällan samma sak som att ha någon på plats. Vittnesmål är alltid viktiga. Men de är och förblir källor. De egna ögonen är en urkund.

Det finns korrespondenter som håller sig till en region, plikttroget bemannar sina poster som det internationella informationsflödets frontsoldater. Någon gång inbillar jag mig att jag ska bli en av dem. Lära mig språket, kulturen och förmedla en rapportering som ligger närmare den lokala livsnerv som är unik för varje samhälle och tar en livstid att förstå. Men än så länge reser jag runt världen i en ständig jakt på berättelserna, driven av egoistisk rastlöshet och drömmen om det permanenta äventyret.
   Jag är långt ifrån ensam. 

Som frilanskorrespondent består din vardag av att brutalt bli utkastad i och tvingad att navigera en ofta helt okänd social topografi. Den för journalister helt avgörande egenskapen att trots bristande kunskap eller information förmedla ett trovärdigt intryck är än viktigare för utsända. Ingen har beskrivit detta, verklighetsframställningens oupphörliga dilemma, med större skärpa än litteraturvetaren Erich Auerbach i sin epokgörande Mimesis:


"Historien rymmer en uppsjö av motstridiga motiv hos varje individ, en vacklan och ett tvetydigt famlande hos grupperna; endast sällan uppstår […] en möjligen entydig situation som är jämförelsevis enkel att beskriva, men även denna är under ytan på många sätt komplicerad, ja riskerar nästan hela tiden att mista sin entydighet; och hos alla inblandade är motiven så mångskiktade att propagandans slagord kommer till stånd endast genom den grövsta förenkling vilket har till följd att vän och fiende ofta kan använda samma. Att skriva historia är så svårt att de flesta historieskrivare nödgas göra eftergifter åt sagans teknik."

Så måste också utrikeskorrespondenten arbeta för att göra berättelserna begripliga. Fylla i de vita fälten på kunskapskartan. Dra linjen mellan punkterna. Tolka. Och, i viss oundviklig mån, fantisera. Det är i detta skede journalistens person på gott och ont färgar texten. Och journalisten blir en del av den verklighet hen beskriver. 
Detta är utrikeskorrespondentens öde. Att alltid förvränga världen i sin ansträngning att korrekt återge den. Och eftersom vi inte kan kringgå denna omöjliga ekvation är det som återstår att analysera hur vi närmar oss svåra ämnen och situationer och agera därefter.

Det finns allmänt accepterade riktlinjer för hur journalistiskt arbete ska bedrivas. Men lika lite som någon annan given uppsättning axiom är dessa naturgivna. De är överenskommelser. Och förhåller sig liksom alla ord, uttryck och figurer som fyller en text med mening alltid till omgivningens normer, värderingar och föreställningar. Vilka i sin tur befinner sig i konstant omförhandling. En process av pågående kamp om betydelser – av dekonstruktion och reproduktion – med tydliga politiska förtecken och konsekvenser.

I årtionden har svenska nyhetsförmedlare varit överens om att, under förutsättning att inte särskilda omständigheter så kräver, utelämna uppgifter om enskilda gärningspersoners etnicitet vid rapportering om brott, i syfte att undvika onödig stigmatisering av utsatta grupper. Nu kräver en växande populistisk rörelse aggressivt att denna pressetiska hänsyn ska förkastas. Eftersom invandrarkidsens upplopp i fattiga förorter säljer fler tidningar än den vite genomsnittssvenskens skattesmitande eller rattfylleri, kommer en fördomsfull och felaktig bild att cementeras om publicister hörsammar kravet. Så blir journalistiken i sig ett slagfält där en strid om anständighet utkämpas.

Ett annat minne: Vi är på Medelhavet, strax utanför Libyens kust. Flickan som pratar är 16. Hon blev överfallen och kidnappad vid 13, hölls fången av en krigsherre, våldtogs och torterades i flera år. När hon slutligen lyckades fly utsatte en grupp människosmugglare henne för samma övergrepp igen. Vi tackar henne, desinficerar, krånglar oss ur skyddsdräkterna och stiger in i kabinen, förbjudet område för de flyktingar som precis har räddats ur havet. Kocken har tillagat en risotto på sparris och musslor. Vi avnjuter den med ett fruktigt rött vin som går förvånansvärt väl ihop med skaldjuren. Utomhus lever 285 flyktingar från 16 länder, hopträngda på det hårda ståldäcket, på vatten och bröd. Det är en av de bästa måltider jag någonsin ätit.  

Journalistiken har mycket att lära av vetenskapens strukturerade sökande efter kunskap. Men journalistik är inte vetenskap. Det finns grundläggande riktlinjer för hur det journalistiska arbetet bör bedrivas, som att saker bör belysas från flera håll och att anklagade parter bör beredas utrymme att gå i svaromål. Men god journalistik tar ställning för allas lika värde och ställningstaganden kan aldrig vara neutrala. Opartiskhet som metodologiskt idealtillstånd är varken uppnåeligt eller önskvärt.

Journalistiken har också mycket att lära av konstens obevekliga uppfinningsrikedom och förmåga att kasta nytt ljus över frågor som hemsöker oss. Men journalistik är inte konst. Att söka och rapportera sanningen må vara ett omöjligt uppdrag, men det är en ädel strävan.

  • Den sämsta journalistiken skapar billigt raffel genom exotisering och sensationalism, till priset av att vi blir främlingar för varandra.
  • Den bästa journalistiken förenar som inget annat uttryck egenskapen att överbrygga kulturella avstånd med förmågan att förmedla aktualitet.

För min egen del tillåter journalistiken mig att förena min genuina vilja att förstå med min odrägligt pretentiösa lust att förklara. Priset – att aldrig riktigt höra till, att aldrig riktigt nå målet – känns fullt rimligt att betala.

 Denna text är ett debattinlägg och skribenten ansvarar för sina åsikter. 

Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min spellista".