Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
En podd om sex och relationer - med Maria Maunsbach.
#homoriot

"Men vadå, har den fittan kvar?"

Publicerat måndag 6 augusti 2012 kl 17.01
"Men vaddå, har den fittan kvar?"
(5:29 min)
Maria Sjöbergs historia handlade om hur hon hamnade utanför kompisgänget när hon började dejta en transperson. Foto: Julia Blomberg

I fredags fylldes Studio 3 i Pride House av människor som ville lyssna på vårt seminarium om homo- och transfobi inom hbtq-gruppen.

Här är Maria Sjöbergs historia om att dejta en transperson.

Hela monologen hittar du här nedanför.

- Inte visste jag att du var intresserad av transpersoner. Är du intresserad av transpersoner? Det trodde jag inte om dig.

Hon sa det med ett flin. Ett flin som avslöjade att det där med trans, det blir man ju inte attraherad av om man är lesbisk, för varför ska man bli det när det finns riktiga tjejer istället för tjejer som vill bli killar och killar som vill bli tjejer.

Riktiga tjejer.

- Jag visste inte att den var trans, sa jag.

Vad var det för ett svar? Jag minns inte vad jag menade. Jag minns att det inte spelade någon roll vad jag svarade. För att jag trodde att det var enkelt. Att det skulle räcka med att jag var attraherad av personen och ville veta mer om den, gräva ner mig i personens hjärna och lyssna på vem den var.

- Vaddå, har du träffat en transperson? HAR DU?
- Jag kan tänka mig att vara med en transperson men jag vill ha tacobuffén kvar en trappa ner, om du fattar vad jag menar, HÖHÖHÖ.

Vi skrattade. Fast det inte var något att skratta åt. Det var lätt att skratta men för varje skratt gjorde det bara mer ont inuti. För att vi pratade om en person som jag tyckte om.

- Men vaddå, har den bytt helt?
- Men vaddå, har den fittan kvar?
- Men vaddå, är den en kille eller inte?
- Men vaddå, vad tycker DU om att den inte är en tjej?
- Men vaddå, varför skaffar du inte en RIKTIG tjej?

En "riktig" tjej.

Den där känslan som uppstår när du hamnar i mitten och inte vågar prata med vännerna som vanligtvis förstår och inte heller vågar prata med den du tycker om för att du inte vill verka som en okunnig rövhatt.

För helt plötsligt var det jag som inte förstod, precis som de fördomar jag har haft mot heterosexuella, att de aldrig förstod så det var ingen idé att förklara. Helt plötsligt var jag den som ville ställa dumma frågor, men inte visste vad jag skulle göra av dem. Ville jag utsätta den jag tyckte om för den slags okunskap? Nej.

Jag ville inte prata om det, fastän det kanske behövdes mer än någonsin.

Jag behövde prata om att jag var rädd.

Jag var rädd för att säga fel - att köna fel. Vilket jag gjorde, så jag förbannade mig själv och lärde om, bankade in, lärde om.

Jag var rädd för att utmana min egen identitet - jag som alltid varit så trygg i min cis-värld. Vilket jag är, men har insett att hej, här är ett privilegium jag inte visste att jag hade tagit för givet.

Jag var rädd för att de vänner jag älskade skulle ha svårt att se så kortsiktigt som en fittas vara eller icke vara istället för att se den fantastiska person jag hade träffat. Vilket några inte gjorde, så jag gjorde mig av med dem. Kompisarna, alltså.

Jag var rädd för att den som jag hade känslor för inte skulle tycka om mig för att jag var cis. Vilket jag inte kunde göra något åt. Lika lite som att den jag tyckte om inte kunde göra något åt att den inte kände sig hemma i den kropp den fötts in i. Så jag var bara tvungen att våga. För att jag ville att det skulle funka. För att jag trodde att det var enkelt när man hittar någon som man tycker är attraktiv och vill veta mer om, bara gräva ner sig i och lyssna på vem den är.

Så vi började prata.

- Allt detta drama. Allt detta pynt med smink. Att du dreglar över Hope Solo och Abby Wambach, fast du inte gillar fotboll, du tycker bara att de är snygga. Att du skrattar åt fittskämt med Nour el-Refai.
Att du dansar när Kakan spelar skivor. Du är så jävla lesbisk.

Den sa det med ett flin. Ett flin som avslöjade att det där med flatscenen, det var ytligt tjafs som den hade förflyttat sig från och som jag var dum nog att leva kvar i, för varför skulle man vilja vara kvar inom flatscenen som inte accepterar en om man inte är varken butch eller femme eller futch eller helt enkelt inte vill definiera sig som kvinna.

- Haha... ja.

Vad var det för ett svar? Jag minns inte. Jag minns att det inte spelade någon roll vad jag svarade.

Så jävla lesbisk.
Jag skrattade. Fast det inte var något att skratta åt. Det var lätt att skratta men för varje skratt gjorde det bara mer ont inuti. För att jag pratade med den person som jag tyckte om.

Jag ville prata om det. Men jag vågade inte.

Så jävla "lesbisk".

Först hånet från vännerna.
Sedan hånet från den.

Det blev för mycket. Och jag blev för rädd.
Och vi - vi pratade inte mer om det.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".