Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
En podd om sex och relationer - med Maria Maunsbach.

Bussfärden

Publicerat tisdag 21 augusti 2012 kl 09.30
Vi läser erotiska novellen "Bussfärden"
(7:49 min)
Foto: Linda Forsell / SvD / SCANPIX

Det är en kväll i slutet av juni, efter midsommar, stan börjar tömmas på folk, det är öde på gatorna. Luften är ljummen även om klockan närmar sig nio på kvällen. Sommarnatten rullar in mjukt. Jag går Skeppsbron mot Slussen, ska ta bussen ut till Stavsnäs där jag bor om sommaren. På slussen råder ett lugn som man sällan känner där, inte mycket folk, inga brödsäljare, det lilla kaféet är stängt. Varför är det så lugnt, tänker jag. Är det någon viktig fotbollsmatch? Bussen kommer, jag kliver på tillsammans med fyra andra personer som sprider ut sig bland stolarna. Alla sätter sig på största möjliga avstånd till varandra. En cray-dator hade inte kunnat gör en mer optimal spridning. Alla vill ha sin lilla sfär.

Jag sätter mig långt bak i bussen på höger sida, med ryggen mot färdriktningen, och ser ut genom den smutsiga bakrutan där några sista solstrålar letar sig in från solnedgången över Riddarfjärden. Ingen sitter längst bak.  Plockar upp min bok, en gammal novellsamling av Isaac Bashevi Singer som jag har börjat läsa igen efter många år, han var en av mina favoriter när jag var ung.

Bussen startar, vi åker ut mot Värmdö. Vid Nacka Forum hör jag hur dörrarna öppnas och jag känner hur alla andra i bussen kliver av, men även att någon kliver på längst fram och börjar gå bakåt i bussen. Det är en kvinna, jag hör hur hon talar i sin mobil, säger mest "hmm...jaha...aha".

Kvinnan, du, passerar mig för att sätta dig längst bak, du har telefonen mot örat, en bok inklämd under höger arm. Precis när du går förbi mig ser jag hur ditt blå busskort ramlar ur din bok och landar vid min vänstra fot. Du märker inget utan sätter dig längst bak till vänster om mittgången. Du har avslutat samtalet, lägger telefonen i din lilla svarta handväska och tar genast upp din bok. Du har kort, tjockt, svart hår, mörka ögonbryn, mörka läppar. Du sitter lite framåtböjd när du läser. Jag tänker att du måste ha latinska gener i ditt blod, Spanien kanske.

Jag böjer mig ner och tar upp ditt SL-kort, kan inte undgå att se namnet, som är skrivet med svart tusch på baksidan. "Clara" läser jag tydligt, sen står det "Blom" eller "Blum". Lite svårt att se så snabbt. Vänder på kortet eftersom jag skäms lite över att läsa det. Reser mig upp och går tre, fyra steg fram mot dig.

"Ursäkta, jag tror du tappade ditt kort".

Du tittar upp från boken. Jag ser nu för första gången dina ögon, och rycker nästan till. De är djupt klarblå som himlen. Kontrasten mot din mörka varma kanel-tonade hy är svår att ta in. Känner mig lite dum att stirra, även om det bara är för någon sekund för länge.  Du ler.
"Åh tack, det var tur att du hittade det",  säger du, och ler fortsatt mot mig.

Du säger detta på en dialekt som jag känner väl igen. Du talar med klingande gungande ren gotländska! Jag blir nog stående ytterligare sekunder för länge, känner mig ännu dummare, vet inte riktigt varför.
"Varsågod"  säger jag och ler (tror jag), vänder mig snabbt om och sätter mig på min plats.

Jag tar min bok, tittar i den, låtsas läsa, vill egentligen bara titta på dig igen. Sneglar försiktigt över bokkanten. Du verkar läsa igen. Tittar snabbt mellan dig och min bok som jag absolut inte kan koncentrera mig på. Du har en ljusblå topp, samma ton som dina ögon, och ett par korta jeans som går ner till knäna och enkla blå tygsandaler. Du har dragit upp ett ben och håller ena armen runt, och läser din bok. Du är koncentrerad på boken, jag kan se att det bara är några få sidor kvar. Du verkar vilja läsa upplösningen på en deckare. För det är väl en deckare tänker jag, alla läser deckare numera.

Din topp har dragit upp sig lite i ryggen. Jag ser på dig. Din hy är verkligen som ljus kanel, inte bara till färgen utan den där lite matta lystern i ytan. Jag tittar ner i min bok igen, men kan absolut inte läsa. Min enda tanke är att se mer av dig, av din kanelhy. Sneglar lite, du verkar läsa mycket intensivt, jag ser hur dina ögon snabbt växlar mellan raderna, jag ser hur du läser med hela kroppen, djupt inne i bokens värld. Känner mig dum som sitter och fantiserar, du har nog redan glömt händelsen med kortet.

Försöker verkligen läsa min egen bok, men bilden av dig blinkar förbi, kan inte släppa tanken på hur det vore att kyssa dig, hur det vore att långsamt ta av dig dina kläder, jag kan se dig för min inre blick utan dessa kläder, det är en vacker syn.

Stopp, sluta, det räcker! Känner mig som ett pervo som sitter och dreglar. Blicken i boken!

Jag ser plötsligt hur du verkar ha läst klart, boken är hopslagen, du tar en penna och skriver något på insidan av pärmen. Plötsligt tittar du upp. Du tittar rakt på mig. Det känns som om du ser rakt in i mig och vet varje tanke jag har haft de senaste minuterna. Första instinkten är att vända ner blicken men jag håller kvar min blick, rakt mot dig. Jag ser dina blå ögon som nästan verkar lite fuktiga. Ler du lite? 

Jag vet inte hur länge vi ser på varandra, kanske bara fem sekunder. Jag känner inget behov att värja mig för din blick, det är som ett tyst fält mellan oss båda.

Bussen bromsar in. Du ställer dig upp snabbt går framåt mellan stolarna, alltjämt är våra blickar riktade mot varandra. Allt går så snabbt. Du böjer dig snabbt ner, dina läppar lätt mot min kind.
"Läs den" hör jag i mitt öra.
Du försvinner snabbt fram i bussen och ut genom dörrarna, innan jag hinner förstå vad som har hänt. Dörrarna stängs. Bussen startar. Allt är väldigt tyst. Vad hände just? Känner mig förvirrad, vet inte riktigt vad som är verklighet och fantasi. 

I mitt knä ligger en bok, din bok. En liten vältummad ljus pocketbok. Jag vänder på den och ser titeln "Venusberget" av Anais Nin. Min hand darrar lite när jag öppnar omslaget.

På insidan av pärmen står det: 
"Läs den till nästa gång vi ses. Clara"

/Nemo

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".