Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
En podd om sex och relationer - med Maria Maunsbach.

Flisor av Chips, beröring av kyssar

Uppdaterat onsdag 31 juli kl 00.00
Publicerat fredag 12 juli 2013 kl 15.38

Där ute är hela havet täckt av ett mörkblått sken. En dovhet. Tystnaden lugnar. Luften känns varmare även när det blåser. Vindarna tycks omfamna en även under storm. Jag ser de enstaka båtarnas lyktor, båtar som aldrig tycks komma i hamn. Med en svag hand drar jag sakta tillbaka den tunga gardinen över balkongdörren. Och så vänder jag mig om.

Klockan är kanske runt två tre, jag vet inte exakt. Jag ligger återigen i sängen. Under det svala täcket. Med blicken på ljusstrimman på väggen mitt emot. För mig är det fortfarande svårt att veta om jag är vaken eller drömmer, halvsover eller fantiserar. Dina händer tycks fortfarande ligga på min hud lika verkligt, lika mjukt.

Garderobsdörrarna. Byrån. Dammet. Solcremen och alla små flisor av chips. Allt blir svart när jag blundar, försöker, och lyckas, tränga mig in i drömmen igen.

Det är inte svårt.


Plötsligt ett varmt andetag i nacken. En kropp nära min. Ett par händer som omfamnar mig och med bestämdhet drar mig till sig. Ett moln av åtrå.


Med ditt ansikte bredvid mitt drar du din hand från min mage ner längst benet. Stannar med ett mjukt grepp om mitt lår. En utsträckt nacke söker efter kyssar och fångar dem med djupa suckar. Jag spänner ut benen, sträcker på halsen, känner hur dina läppar blixtrar till. Kroppen vrider sig. Kroppen suger upp all beröring den kan få. Lägger varje tanke på hur dina fingertoppar smeker insidan på låret. Fortsätter med större rörelser. Fortsätter tills jag plötsligt tittar.


Allt är kvar. Mörkret. Alla dörrar. Jag andas djupt med en värme som spridit sig i kroppen. Känner hur handen söker sig nedåt. Sakta över magen. Blundar. Tittar. Blundar. Känner. Kupar fingrarna över värmen, över mellanrummets mitt. Under det tunna bommulstyget pulserar det till av beröringen. Det är varmt. Drar bort täcket från ena benet, en skarp linje syns. Linjen från min mage till mina tår. Linjen som tycks vara full av känselporer, och som är dina att utforska. Din beröring fyller mig.


Inser. Hur tomrummet av ickeberöring fyller mig mer. Hur hans brist på direktkontakt är verklig. En ensamhet. Du ligger inte där. Andra sidan av sängen är tom, tillsynes några platta kuddar och ett skrynkligt lakan.


Och så skjuter jag det bortanför mig. Försvinner igen.


De tycks bli känsligare. Jag ser på mina bröst och tar på dem med tanken att mina händer är någon annans. Hårda bröstvårtor, små sandslottstoppar. Gräddbakelser. Förföriska, känsliga, på toppen av det mjuka som fyller händerna.


Jag tänker på hur du låter din mun leta sig igenom mönstret av leverfläckar
. Hur din tunga smeker huden, den varma, fuktiga. Du kysser med små kyssljud, upp mot brösten. Som sticker fram från täcket. Din hand omfamnar mitt bröst och ett sådant där stön, i takt med en vriden kropp, suckas ut. Du tittar på mig med mörk blick, dina ögon vill ha mig, jag suger ut varje glimt av det som jag tolkar som kärlek, den där känslan av att vilja vara åtrådd. Någon som äntligen vill ha mig.


Brösten trycks emot madrassen. En hand har blivit två. En kropp som rör sig i takt till något vackert. Andetagen är djupa, de blir mer och mer intensiva. Fingrarna möts av det mjuka. Fingrarna cirkulerar medan benen spänner sig. Kroppen rör sig i takt med trycket mot det våta. Fingrar som leker kyssar. Vars tunga letar sig fram, utforskar. Börjar vid låren. Fortsätter sakta. Tungan möter min hud. Jag suckar. Du flämtar till. Dina händer omfamnar min rumpa, och drar mig emot dig. Din tunga leker i en blandning av längtan och lidelse.


Alla sover. Ingen hör. Det är bara du. Som säger att jag är allt du drömt om.


Jag för in fingrarna och det blir varmare. Handen blir våt och klibbig. Ett starkt stön utåt. En ännu starkare uppgivenhet inåt. Hela jag dunkar och blundar.


Andas.


Lägger huvudet tillrätta på kudden. Andas igen, tungt. Lyfter upp det och vrider det. Blicken fastnar vid den vita kalla krottriga väggen. Det finns ingen arm som kan läggas om mig. Det finns ingen där över huvud taget. Oensamheten är borta. Nu är jag bara ensam.


/Av Natalie Gustafsson

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".