Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
En podd om sex och relationer - med Maria Maunsbach.

Deadline

Uppdaterat onsdag 31 juli kl 00.00
Publicerat fredag 12 juli 2013 kl 16.55

Jag är nästan klar. Stryker snabbt en skvätt rakvatten mellan händerna och klappar över hals och nacke. Knäpper upp en, nej förresten - två knappar i den tunna, vita skjortan och känner på skäggstubben av vana. Två, tre dagar. Det är bra. Tar nycklarna och skyndar ut, nerför spiraltrappan och ut på gatan. Jag har fått några gråa strån på sistone, det är väl det mest märkbara ålderstecknet när man snart passerar trettio. Det och att bakfyllan biter sig fast hårdare. Men i övrigt känner jag mig ung. Har alltid känt mig ung. Särskilt kring henne.

Vi träffades egentligen för längesedan, men det var en annan tid och ett annat jag. Framför allt var jag för ung, eller om hon var för gammal förutom att det var hon inte, för fan vad jag tänkte på henne. I dagar, veckor. År till och med. Tre år. Genom hela medieprogrammet på Norrbro Gymnasium. Kanske var det på grund av henne jag fortsatte inom media. Det finns inga riktiga jobb efter den där flumlinjen, sa pappa, men någonstans visste jag att han inte visste vad han pratade om. Efter en kort vidareutbildning hamnade jag bakom kameran för att ganska snabbt börja jobba med idéutveckling för enklare underhållningsprogram. Rätt kul ibland, rätt meningslöst också, sådär som jobb är. Men så kom dagen då slentrianen fick ge vika.


När hon kom in genom entrén frös jag till. Det halvlockiga, mörkblonda håret. De höga kindknotorna och den långa, fylliga kroppen. Bara glasögonen var annorlunda. Modernt retro, stiligt. Varken ungdomligt eller kulturtantigt. Katarina.    
                        

Hon hade stannat upp framför mig. Fångat upp min blick i sin och hållit fast den där. Sträckt ut handen, presenterat sig. Hon låtsades som ingenting. Det kom ingen historia om vad blev det av dig eller minns du det och det.  Det var här, det var nu, och hon var Katarina. Min nya chef.


Första gången jag missade deadline
kallade hon in mig till sitt kontor. Jag stod utanför och knackade, men hon öppnade inte. Långsamt tryckte jag ner handtaget som redan blivit fuktigt av min handsvett. Med huvudet innanför dörren sökte jag hennes blick men hon bara fortsatte bläddra i sina dokument och då gick jag in. Det nya torsdagsprojektet, hann jag se i min jakt efter något att fästa blicken och tanken på. Jag drog försiktigt ut stolen hon måste ha ställt upp på andra sidan skrivbordet mitt emot sig, för där brukade inte vara någon stol. Jag vet inte hur länge jag satt där, säkert ett par minuter. Då och då kände jag kinderna bli varma och hela tiden fanns en elektricitet i rummet som gjorde att jag kände varje hjärtslag, var medveten om varje andetag. Till slut tittade hon upp.


”Du lämnade inte in i fredags.”


Hennes ögon var likadana som för 13 år sedan. Isblå, levande. Och jag blev fruktansvärt nervös.  


”Ja, j-j-jag ja alltså, jag...”

”Gör inte om det. Du kan gå.”


Hon släppte min blick. Lät mig gå. Jag visste inte om jag kände mig övergiven eller fri men jag reste mig och gick. Sa tack, fick en stum nickning till svar.


Det var första gången jag missat deadline, och det hade inte hänt igen. Inte förrän i torsdags. Och det var lördag nu.


Jag kramar om lappen i fickan.
Den är skrynklig av min ticsiga nervositetshantering och jag kollar adressen om och om igen. Jag har någon grej att jag tror att jag ska ta fel på porten, på trappuppgången eller stadsdelen och måste trippelkolla lappen. Men jag ringer på. Det är rätt. Kowalski, Katarina. Det är rätt.


Hon öppnar inte. Såklart öppnar hon inte och precis som förut trycker jag försiktigt ner handtaget och smyger in. Hallen är svagt upplyst av ett par blockljus och jag vågar inte ropa efter henne. Tar klumpigt av mig skorna, ställer dem prydligt på skohyllan. Går försiktigt genom korridoren. Också vardagsrummet är tomt, eller en salong kanske det är. Trägolv och takhöjd, öppen spis. Det luktar svagt av cigarettrök och det tänder mig. Jag följer röken.                                            


Hon ligger på sängen.
Håret är blankt, fångat i en stram knut och läpparna är mörkröda, nästan plommonfärgade när de sluter runt cigaretten. En svart spetsmorgonrock ligger löst över hennes silhuett och jag vet att ena bröstet skymtar, men jag tittar inte. Jag tror inte att jag får titta. Stannar istället i dörren, redo att möta hennes blick när hon väljer att möta min. Och det gör hon.                                                           

Jag ser rakt in i de plötsligt smala, mörka ögonen när hon reser sig och går mot mig. Det hörs på stegen att hon har högklackat, och jag märker att det gör henne lika lång som jag. Hon stannar mitt framför mig. Tar ett bloss. Lägger ena handen på höften och låter röken sakta lämna läpparna och bli ett moln över mitt ansikte. Sedan kysser hon mig mjukt, en enda gång.

”Räck ut tungan.”


Hon låter saklig, lugn.
Jag blir nervös, känner mig avbruten i någon slags tanke men jag gör som hon säger. Jag måste göra som hon säger. Jag vill göra som hon säger. Hon tar cigaretten och jag förstår att hon ska släcka den mot min utsträckta tunga. Jag blundar hårt, grimaserar nog också men ger inte ifrån mig ett ljud. Sväljer askan efteråt, märker att tungan inte är bränd. Kanske har hon gjort så förut. När jag öppnar ögonen märker jag en antydan till ett leende, och hon stryker mig över kinden.


”Har du något du vill säga till mig?” Frågan är uppfordrande och hon håller sina fingrar i en lätt rörelse under min haka.

”Förlåt”, får jag fram. Snubblar nästan på det enda ordet.

”Du är inte ett dugg annorlunda idag, eller hur?”


Hon plutar min mun
med ett fastare grepp om hakan innan hon i stället lägger handen på min axel. Hon styr mig mot sängen, sätter mig ner på kanten. Står enkelt gränsle över mitt vänstra ben medan hon sakta lyfter spetsmorgonrocken åt sidan så att doften från hennes fitta når mig och jag känner ståndet bulta smärtsamt hårt i mina tighta, svarta jeans. Med blicken fäst på de vinröda silkestrosorna känner jag ett hårt grepp ta tag om min nacke.


”Du är på min sida om deadline nu, kochanie. Min.”

/Hot topic

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".