Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
En podd om sex och relationer - med Maria Maunsbach.

Det tätaste könshåret jag sett

Publicerat torsdag 15 januari 2015 kl 11.23
Hennes könshår sa: JAG ÄR EXISTENSBERÄTTIGAD
(3:48 min)
Könshår. Foto: arnoarno/flickr/CC BY-NC-ND 2.0
Könshår. Foto: arnoarno/flickr/CC BY-NC-ND 2.0

Jag minns tillbaka på hur det var när jag först fick könshår och hur svårt det var att veta hur man skulle förhålla sig till det. Speciellt tänker jag på en tjej i min gamla högstadieklass som hade det mest imponerande könshåret jag sett, och hur bra det var för mig att se.

/Maria

Jag var nio år när jag upptäckte det. Mitt allra första könshår. Det var på sommarlovet och jag sprang naken och fri genom huset där jag bodde. Inte visste jag, där jag flög genom rummen, att det var min sista upplevelse av den idylliska barndomen. Min språngmarsch slutade vid hallspegeln där jag fick se en hysteriskt rolig sak.

­”Mamma!” skrek jag. ”Jag har ett katthår mellan benen.”

Där satt det: ensamt och svart. Jag tog tag i det för att ta bort det, men när jag drog upptäckte jag det fasansfulla: DET SATT FAST.

”Vad sa du Maria?” ropade mamma.
”Inget” svarade jag. ”Ingenting alls.”

Jag hade på en sekund blivit något annat, men jag visste inte vad. Jag gick genast och klädde på mig något på underkroppen.

Tiden gick. Jag blev tonåring. Jag började högstadiet. Jag hade fortfarande inte förstått vad mitt ständigt ökande könshår betydde. Jag hade inte valt någon strategi för att handskas med det.

I omklädningsrummet glodde jag så mycket jag vågade på tjejerna i min klass, för att jämföra. För att bestämma var nånstans mitt könshår befann sig i utvecklingen.

Och där var speciellt en frisyr som fångade min uppmärksamhet. Det var tätt. Mäktigt. En motståndskraftig matta av svarta, krulliga strån. Jag kunde inte sluta  titta.

Hennes könshår var kompakt, ståndaktigt – precis som hon. Vi duschade efter gympan och håret på hennes venusberg kommunicerade på ett helt annat sätt än alla oss andras. Hennes könshår sa med bestämd röst: HÄR ÄR JAG. JAG ÄR EXISTENSBERÄTTIGAD.

Runt omkring oss i duschen talade övrig behåring med pipiga stämmor. Någons hår sa: jag vill inte uttala mig, jag har inte ens kommit in i puberteten. En annan vrålade: jag ser mig redan som en sexuell varelse, därför har jag rakat bort allt. En tredje behåring menade att: jag vill verkligen inte utmärka mig, jag håller mig på min kant.

Men hennes hår, på många sätt likt en stabbig frosting på en cupcake, stod stabilt, utan att ens fladdra till av osäkerhet - trots påtryckningar från omgivningen. Jag fascinerades. Jag blev skrämd. Kunde inte för mitt liv förstå att man klarade av att bibehålla ett sådant lugn kring friserandet av sin fitta.

Själv var jag stirrig nåt så djävulskt. Det var  viktigt att ta ställning. Visa vem man var med fittan. Visa vem man skulle bli. Jag hade ingen aning, varken vem jag var, vem jag skulle bli eller vilken kapacitet mitt eget könshår hade.

Visst valde jag till slut som de flesta andra: rakade bort nästan allt och sportade den närmast klassiska frisyren som till och med givit namn till en variant av ansiktskägg. Fittskägget satt både på mig och män. Men mitt fitthår, var bara fitthår. Men hon, med det tätaste könshåret jag nånsin sett – öppnade åtminstone en dörr på glänt i mig, en diffus förståelse om att man faktiskt kan göra precis som man vill.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.

Användarkommentarer

Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".