Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
En podd om sex och relationer - med Maria Maunsbach.

Dejtingappar: knull eller bull?

Publicerat måndag 26 januari 2015 kl 11.12
"Alla danskar på Tinder heter Kenneth och är militärer!"
(4:58 min)
Evighetschattande. Foto: Michele Ursino/flickr/CC BY-SA 2.0
Evighetschattande. Foto: Michele Ursino/flickr/CC BY-SA 2.0

Jag har tänkt lite på det här med att dejta via appar och kan inte riktigt komma fram till om det är bra eller dåligt.

Det jag dock har märkt är att det är mycket lätt att dels: börja se på det som ett spel där man kan vinna något, och också att kategorisera människor i grupper snarare än att se på dem som enskilda personer.


/Maria

De svischar förbi. Först: långsamt, som när man frostar av frysen. En droppe, två droppar, tre droppar. Det hela sker med stor eftertanke. Varenda beslut tas med omsorg.

Men sen: isen har lossat, allt smälter. Vattnet forsar. De försvinner förbi som ett vattenfall, det är omöjligt att urskilja de enskilda dropparna.

Ja, det är givetvis Tinder jag pratar om. Appen - som jag ganska nyligen skaffat - där man swipar vänster för nej och höger för ja. Oftast baserat på en snabb blick på en enda bild, och där man endast kan prata med varandra om båda swipat ja.

Så fort jag matchas ihop med någon ber Tinder mig att fortsätta spela. Det är liksom aldrig nog, det optimala är att ha en aldrig sinande lista av potentiella ragg att välja mellan. Jag märker hur människorna efter ett tag slutar vara människor. Att jag inte kan få nog, att jag vill att min lista ska bli så lång att det är omöjligt att scrolla igenom den. Det hela blir till precis det spel som Tinder redan från börjat påpekat att det är.

Jag spelar dejtingbingo och skrockar förtjust varenda gång jag lyckas pricka rätt. För det är det jag till slut gör, swipar inte ja på grund av utseende – jag swipar ja när jag tror att personen ifråga är någon som kan ha gillat mig. Jag kategoriserar ofrivilligt människorna i grupper för att lättare kunna avgöra vilka som oftast brukar tycka att jag är en solklar like.

Vi har de barbröstade äventyrarna med saltvatten i håret och muskler så definierade att huden ser ut som om den håller på att spricka. Vi har danskarna – som  heter Kenneth och är militärer. Eller den andra versionen av dansk: som heter Mads och gillar kött och öl. Sen har vi alla dem som bara är på besök – JAG ÄR I DIN STAD BARA FÖR IKVÄLL – basunerar de ut, och hoppas på god fiskelycka i Tinderdammen.

Ingen av de här grupperna brukar uppskatta mig, så det är sällan vi möts. Det hela känns väldigt ömsesidigt.

Det är istället andra som jag hittar. I ärlighetens namn: allra oftast de som befinner sig i närheten. Där jag får syn på att: men herregud, det där är ju en bild från gatan där jag bor. Attraktionen blir därför nästan mer geografisk än fysisk. Som att vi alla tänker: vem finns nära? Det här måste gå fort! Men vad är det egentligen som ska gå fort?

Spelet har några buggar. Det slutar vara roligt efter ett tag. När: hej, du är söt, ska vi knulla? rasslar in på löpande band. När: hej läget? ---> inte är ett tecken på intresse, eller lust efter att prata med någon, utan bara ännu en monoton inledning till nästan vem som helst.

När själva matchningen är över är det därför oklart för alla inblandade hur man ska fortsätta. Vad som är själva lajkandets funktion. Jag försöker på olika sätt att komma på formeln för att lyckas. Jag skriver till en: ”Herregud vad du suger på din cigarr, vad gör du annars när du inte provocerar omvärlden med din erotiska utstrålning?” Han tycker det är roligt ett tag, men sen försvinner han iväg. Där gjorde jag uppenbarligen fel.

Jag försöker ytterligare på det roliga spåret: SKA VI GÖRA ETT BARN OCH DÖPA DET TILL TINDER ELLER TINDRA? Jag får inget svar. Till andra skriver jag: TJENA HUR ÄR LÄGET? Och det går bättre, jag får svar, men det är inte särskilt kul.

Det hela blir ganska resultatlöst, kanske för att ingen vet den vill. Varken jag, eller dem jag skriver med. Så än återstår det att se, om jag någonsin kommer att komma iväg på en Tinder-dejt.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".