Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Diskuterar, filosoferar och reflekterar kring musikens roll i olika sammanhang

Ur Artes nr 3/2004

Publicerat onsdag 23 februari 2011 kl 08.41

Ur Vilmas bok: Om opera och ett sjukt barnbarn. Av Per Feltzin.

32.

Jag har tidigare känt att olika operaverk hjälpt mig att bättre förstå mina egna reaktioner. I verken har en Macbeth och en Elektra visat upp min spegelbild.

                 Men Azucena i Verdis Trubaduren är ingen sådan förebild. Hon är kvar i hämnden, precis som Elektra, men hon är svårare att förstå. Det är så långt mellan hennes orsak till vedergällning och den hämndaktion som hon sedan utför. Som drabbar, som dödar, som leder till ett brodermord.

                 Många har älskat Trubaduren, men få har förstått och kunnat redogöra för handlingen. Det finns ett hemligt, men verkligt broderskap mellan två fiender som älskar samma kvinna, Leonora. Broderskapets hemlighet är en del av Azucenas hämnd. Men det är få gånger man orkar engagera sig i alla turer på samma sätt som i La Traviata och Rigoletto – de två andra succéoperorna Verdi skrev samtidigt. Att man ändå älskar Trubaduren beror uteslutande på musiken. Här finns zigenarkören, smideskören, arior som Di quella pira, Stride la vampa och Tacea la notte, duetter, terzetter, ensembler med eller utan kör och ett Miserere – en märklig duett med en dramatiskdemonisk kör. Här finns brilliant och vacker musik, men utan det sammanhang och det samband dem emellan som behövs.

                 Men musiken räcker långt, långt.

                 Om några timmar ska jag sitta i Teatro Communale i Modena och se unga artister i början av sina karriärer göra sina roller, många för första gången.

                 Jag sitter på en terrass vid Adriatiska havet, funderar på medeltida livsöden i operaform och undrar vad detta eventuellt ska kunna berätta för mig i dag. Kanske kan Trubaduren, just nu, just denna gång, säga mig något om mig eller om mina medmänniskor. Samtidigt som jag upplever den eller många nätter senare. Höga anspråk, men tills motsatsen bevisats de enda möjliga. Det jag ska se är bra, bäst, sensationellt. Och människorna på scenen vill verkligen säga mig något – så ser jag det. Vad kan den här operan, den här föreställningen lära mig? Det står oftast i relation till uppsättningens kvalitéer – en genomtänkt föreställning där regissör, sångare och dirigent arbetar åt samma håll gör förstås ett starkare intryck än en splittrad eller anonym. Det är självklarheter. Undantag finns.

                 Förväntan är pirrighet. En stimulantia lika beroendeframkallande som vilken annan drog som helst. En halvtimme innan föreställningen börjar, sjunger adrenalinet lågt i min kropp. Foajeljudet, mina putsade skor, slipsen som annars sällan är på, programbladsläsningen, låga och höga skratt, biljettrivningen, rituell högtidlighet, elegans, musikernas plockande med instrumenten, småpratet där nere i diket, de låga ropen från dem på tredje raden ner till vännerna på parkett, de hövliga handskakningarna, farmodern med sitt barnbarn, en trevlig kritikerkollegas diskreta nickning, sänkningen av ljuset en aning, hela orkestern på plats, en vaktmästare som något ansträngd reder ut ett biljettrassel, en annan som satt sig en stol för långt in får flytta, andra är alldeles stumma och bara tittar sig omkring, på människor, på taket med kristallkronan eller ljuspunkterna, på logerna och de undrar – vilka är de som sitter där medan musikerna justerar stämningen på sina instrument, noga, lite nervöst, lite försiktigt, programläsningen ökar, det kanske är bra att åtminstone veta vad den första akten handlar om så får jag läsa på mera vid pauskaffet, man kan se en snabb glimt, en blinkning mellan två just när ljuset sakta släcks ner, sorlet dämpas, de få som inte klarar av att låta en oavslutad mening hänga kvar mellan de en hel akt skyndar på sina ord, smyger närmare sin väns öra, förstärker vissa ord och stryker under med ögonen och så kommer dirigenten in, välkomstapplåderna börjar alltid längst upp, från andra eller tredje raden som ser direkt ner i orkesterdiket, som ser exakt när dörrhandtaget vrids, dörren öppnas och huvudet och en fot, ett ben tar sig in bland musikerna, banar sig sin väg till podiet, energin är väldig, tystnaden enorm mitt i applåderna, dirigenten vänder sig om, vi rätar på oss lite, tittar noggrant på tecken på dagsform, tecken som ska ge oss en antydan om hur det ska bli i kväll, kan man se något i dirigentens ögon – allvar? lust? – i handflatornas glans, i hårfästet, hur ledigt applåderna tas emot, vilken sorts rastlöshet utstrålar dirigenten, vad ska det bli av denna kväll, vad ska vi få uppleva i detta slutna rum, världen är här, vi är här i världen, vi vill se, vi vill höra, vi vill leva i detta, dirigenten vänder sig om, publiken sätter sig tillrätta, någon masserar en ryckning i ögonen, byter plats på fötterna, spänner en ryggmuskel helt kort och så kommer dirigentpinnen upp i luften – nu, ja, jag – jag är här.

Något av det vackraste jag vet är ljuset genom en italiensk jalusi.

                 Jag kan dra ner det helt och hållet, det blir kolsvart i rummet och eftermiddagens ljus och ljud stängs ute. Det blir ett hemligt, stillastående rum, ett rum för vila, sval vila i lugn och ro, långt borta från hundskall och småbilsmotorer.

                 Men så drar jag upp det en smula och då uppenbarar sig de många småhålen mellan varje jalusibräda. De är olika formade för varje sorts jalusi och de släpper in olika mycket luft och olika slags ljus. Ibland ringlar sig ljusormar över de vita medelhavsväggarna, ibland är det många, många brinnande små tändstickor. Rummets alla vinklar och vrår spelar också med – en kant skickar iväg ljuset åt ett annat håll.

                 Ibland drar jag bara upp en enda ljusrad och det blir en linje av ljus, som en pil genom rummet, en pekare som blir svagare och svagare ju längre på eftermiddagen det är.

När kvällen sedan kommer och jag ännu inte fått upp jalusien helt och hållet, blir väggen glödande av ormar och småeldar. Om jag därefter drar lite i jalusibandet, bara upp ett litet hack, kan jag styra mitt rum som en ljusdesigner styr en teaterscen.

Senare på kvällen, och på natten, släpper jag in gatljusen. De korsar varandra och samma lilla hål släpper in ljus från flera olika håll. Enbart två, tre öppna ljusrader kan få rummet att svämma över av ljus.

I ett annat rum, i ett annat hus, med en annan jalusi är bilarnas ljuskäglor de enda som tar sig till min jalusi. Tillfälliga, oroliga, kvicka ljus får hjärtat att slå snabbare.

Ett enda enkelt gatljus i det rum jag nu bor i kan få rummet och jalusien att glimma som den klaraste stjärnkväll. Att ha hela himlavalvet i ett enda litet rum.

En präst här i Italien ger en god vän med familjesvårigheter ett råd. ”Det är de starka som prövas. Det står i Bibeln. Hur skulle det se ut om de svaga människorna utsattes för prövningar?”

                 Det är alltså en komplimang, det vi nu genomgår. Vi starka människor.

Malin och Mikael får reda på att det är en pojke. De har bestämt sig för namnet Noah och de beräknar att han ska födas den 20 juli.

                 Omsorgen riktar sig åt flera olika håll samtidigt. 

Vilma går ner i vikt igen. Hon klarar sig alltså inte utan sondmatningen, inte enbart med vällingen. Men efter ett par dagars nervositet inför vad det egentligen betyder, hur detta ska tolkas, är det en tillfällighet eller en tendens, så kommer ett besked från läkarhåll: Trappa upp vällingmatningen, öka grädde- och mjölkintaget i samband med det. Vill hon inte äta barnmat, så fortsätt med vällingen. Det gäller att träna matningsretningen, känslan för Vilma att vilja äta med munnen och smyga in Q10 med olivoljan i små, små portioner i all välling. Mat var tredje timme.

                 Teckentydning. Experthjälp. Det måste vara svårt för Loppan och Kenneth att de aldrig blir tillräckligt bra på att hjälpa sitt eget barn, att alltid vara beroende. Jesper kunde de bli bra föräldrar till direkt. Vilma är de också bra föräldrar för – men med hjälp, hur underbar den än är.

                 Vem tolkar bäst? I dag? I morgon?

Leonora står under himlavalvet. Det är en stjärnklar natt och hon är helt ensam.

                 In quest’ oscura, notte ravvolta, presso a te son io, e tu nol sai! I denna mörka natt, gömd för alla, är jag nära dig. Men det vet du inte.

                 Leonora står utanför fängelset där hennes älskade finns.

                 I Modena har hon gått fram till rampen. Hon är klädd i en enkel lavendelblå klänning. Bakom henne tänds stjärnorna en efter en denna skenbart lugna natt. Hon står nästan helt stilla, rör händerna då och då, tar ett litet steg, för bort en hårslinga som fallit ner över kinden.

                 Conforta l’egra mente… Ge tröst till mina tunga tankar.

                 Verdi använder nästan bara stråkarna och de spelar långsamt, dämpat, medan sopranen bygger melodin tillsammans med några träblåsare och ett horn som stöttar de höga himlavalvsbågarna hon gör. Det är ingen av de mest kända ariorna i Trubaduren. Melodin är inte särskilt mycket utmejslad och direkt efter spänner Verdi bågen ordentligt i den dramatiska Miserere där manskör, tenor och sopran brottas i ångest. Den här arian är som ett förspel. D’amor sull’ali rosee är innerlighet. Här förstår vi verkligen hur djup hennes kärlek är. Enkelt.

                 På parketten i Modena slutar alla att röra sig. I logerna håller de upp med att plocka med örhängena och armbanden. Ljuset från himlavalvets stjärnor når var och en av oss.

Teaterspelet har plötsligt slutat. Här står en kvinna, ogarderad, framför oss och berättar. Det här har hänt, så här känner jag, vad ska jag göra, vad skulle ni ha gjort?

De oreserverade, det nakna, det oförställda. Ett jag. Com’aura di speranza… Ett hopp.

Vad är det som händer med oss i vår familj? Vi har plötsligt vandrat en lång väg genom sorgernas sorg. Det föddes ett friskt barn som vi först förlorade. Alla våra förväntningar på det barnet, alla bilder i våra huvuden var vi först tvungna att lämna. Annars hade vi aldrig kunnat välkomna Vilma. Att sörja ett nyfött barn som vi mist, men som aldrig har avlidit är en, minst sagt, egendomlig upplevelse. Det låter sig inte göras – ändå måste det det. Att ta bort dessa syner, förväntningar –

                 Samtidigt måste vi nu sörja den sjuka Vilma för att hitta fram till ett sätt att vara med henne, den person som Vilma är, den person hon sakta håller på att bli. På sitt eget vis. Efter sitt eget mått. Att sörja en oprecis sjukdom är också det en egendomlig upplevelse.

                 Så vi sitter med två verkliga sorger som kan misstas för fantomsorger. Vi sörjer något vi förlorat, men inte kan peka på. Sorgen sitter inte någonstans fysiskt. Likafullt -

Leonora i Trubaduren väljer att rädda sin älskade genom att erbjuda sig själv i ett bröllop med fienden.

                 Den lavendelblå Leonora under den stjärnklara himlen i Teatro Communale i Modena gör mer än så. Hon erbjuder, till oss, sig själv som sångerska och sin egen person, som Carla Maria Izzo. Hon är Verdis Leonora och är ändå sin egen kropp. Gester, tonfall, återhållsamhet, utfall och betoningar är hennes och Verdis tillsammans.

                 Hon gör en a capella-båge och därefter lägger sig stråkarna och flöjterna till ro.

                 Ma, deh! non dirgli improvvido le pene del mio cor! Men, åh, berätta inte för honom om sorgen i mitt hjärta!

                 Det är en lycklig kväll.

                 Sorgen och glädjen.

Vilma får sin knapp i magen. Operationen går bra, mycket blir enklare med matningen och hon är på bättre humör när maten nu kan komma med jämna mellanrum och i lika mängd.

                 Samtidigt som sondmatningen stabiliseras, ska de långsamt trappa ner på epilepsimedicinen. Det gör henne också betydligt piggare.

                 Vilma förändras, kartan ritas om, hennes helt egna mått mäts på nytt.

                 Hennes blick fäster bättre, hennes hörsel fungerar snabbare. Hon är med oss. Hon älskar att gosa med näsan. Hon kan sitta upp och bläddra och riva i en tidning. Hennes säng är hennes hem. Den står bredvid dubbelsängen och här är hon trygg.

Den största makthavaren i världen är vanan. Kraften i vanans makt är enorm. Genom ont och gott och genom stort och smått härskar den. Nagelbitning, presidentval, hustrumisshandel, matsaltmängder, handelshinder, glassval, transportproblem, pormaskklämning, bilväxlingssätt, strykning, badvattenstemperatur, folkmord, kortspel, frukostvanor, sångsätt, ledarskap.

                 Vanans makt ger styrka åt en pensionatsvärd att inte ta det personligt när tre av hans gäster inte dyker upp till den praktfulla rituella söndagslunchen.

                 Vanans makt ger styrka åt terrorister som inte skonar barn och andra civila när de apterar en bomb i skydd av mörkret en stilla natt i en palmskog innan de bär den till restaurangen.

                 Just den vanan och den makten har gjort det möjligt att gå vidare. Det nya som krävs och krävdes knådas in i våra liv. Plötsligt inser jag att jag nu fått nya vanor. En gång, två gånger, tre gånger – det blir vanor. Nu gör jag så här, i stället för som jag tidigare gjorde. Första gången med sondmatningsmaskinen var en katastrof, andra en stor svårighet, tredje en stor anspänning, fjärde en möjlighet, femte en realitet, sjätte en fungerande metod, sjunde något jag gjorde utan att bli panikslagen om det blinkade eller tjöt, åttonde något som gick att göra medan jag skojade med Vilma, nionde i stress samtidigt som hon grät av hunger, tionde – en vana.

                 Tanken Vilma är också en vana. Att tänka Vilma som är hjärnskadad, är en tanke jag fortfarande kan bli mycket ledsen över. Varje gång jag ser ett normalt barns analyserande blick, måste jag arbeta mig bort från att jämföra, från att inte fastna. Men jag stannar inte längre upp och blir paralyserad av det. Jag kan fortfarande bli sorgsen över att inte Vilma har den där egna, fysiska drivkraften, att hon behöver förstärkning utifrån för att gå vidare. Hon själv mår bra, men allvaret finns hos mig.

                 Det helt otänkbara har blivit en tanke som är styrkt av vanans makt.

                 Mycket av det nya, det som krävde och kräver förändringar i så många led, har nu blivit förändrat och vi har fått – nya vanor. Allt är inte förändrat, långt ifrån, och allt kommer kanske inte bli det, någonsin. Men våra nya vanor har blivit fler än de gamla.

                 Vi bär sorgen med oss, den är ett arbete. Sorgen är en grundton.

                 Ordet acceptera har främst en negativ klang. Men i ordet finns också att inkorporera. Vi accepterar sorgen, vi accepterar detta nya familjeliv. Jag kommer aldrig att välkomna det, jag kommer aldrig att älska det. Men jag har kommit så långt att jag välkomnar Vilma och att jag älskar henne.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".