Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Berwaldhallens historia

Publicerat tisdag 2 november 2010 kl 10.45
1 av 3
2 av 3
3 av 3

Berget bildar ett naturligt konstverk som skapades för 5 miljarder år sedan. Det består av granit och gnejs och har en diabasgång som dekorativt element. 
 
 
FÖRE BERWALDHALLEN 
I Nutida Musiks häfte nr 2, år 1979 kan man läsa om Radioorkesterns nöd och lidande före Berwaldhallens tillkomst. Orkestern, då endast 45 musiker, förde en ambulerande tillvaro -oftast i Musikaliska Akademien vid Nybroplan, i Konserthuset på Hötorget eller i Cirkus på Djurgården.

Förslag fanns om Radioorkesterns upphörande, eller sammanslagning, med Konsertföreningens 80 man starka orkester, kanske till och med en utlokalisering till Malmö eller Göteborg.

Radiochefen Olof Rydbeck, musikchefen Karl-Birger Blomdahl och företagsläkaren Sven Paulsson uppvaktade år 1966 dåvarande kommunikationsminister Olof Palme om behovet av ett eget hem, en arbetsplats för orkestern. Blomdahl framförde att Radioorkestern varje år gör 120 framträdanden i radio och TV med en lyssnarskara, som motsvarade 25 fullsatta konserthus. Företagets läkare framhöll att ”orkestern mår dåligt”.

Det var inte förrän efter ytterligare uppvaktningar inför olika finans- och kommunikationsministrar, med diverse bantningar i lokalprogrammet som följd, som Kungl. Maj:t uppdrog åt Byggnadsstyrelsen att inleda projekteringen i december år 1971 med arkitekt Bertil Löndahl som projektledare.

 
PLANERINGEN AV BERWALDHALLEN 

Kulverten under Berwaldhallen
Innan projekteringen började flyttades den Stora Musikstudion, som Berwaldhallen då kallades, från ett planerat läge vid Karlavägens slut ner till Strandvägen. Österleden, som tidigare landat i en tunnel under Oxenstiernsgatan, hade då försvunnit österut. Den nuvarande tomten utökades dessutom på Strandvägens bekostnad med ett körfält.

Placeringen av Berwaldhallen djupt ner i berget kom huvudsakligen till av tre skäl - genom att två tredjedelar av volymen låg under mark sparades mycket av den känsliga Djurgårdsnaturen, musikstudion skyddades ur akustisk synpunkt från utifrån kommande buller och nivån på orkesterpodiet fick via en utsprängd tunnel direkt kontakt med Radiohuset och TV-studiorna längst bort, vilket var fördelaktigt ur transportsynpunkt.

Projekteringen avslutades i början av år 1974 och det blev en anläggning i tre våningar - med huvudentrén i en mellanvåning mellan ”bergsfoajén” längst ner och en ljus övre foajé. Konsertsalen fick den sexkantiga ”hexagonala” planformen dels av akustiska skäl dels för att salen skulle upplevas mer intim av publiken. Över konsertsalen finns en teknikvåning för belysning och ventilationsanläggningen. Beställare var Sveriges Riksradio med arkitekt Björn Berntson som projektledare. Arkitekter var Erik Ahnborg och Sune Lindström, projekteringsledare ingenjör Anders Grönman. 
 
 
BERWALDHALLEN I MODELL OCH PERSPEKTIV
Ett bra sätt att illustrera byggnaden var att bygga modeller. Exteriörmodellen visar att de flesta av de värdefulla träden kunde sparas. En interiörmodell gav intryck av en nästan rund konsertsal där alla i publiken satt ganska nära orkestern.

För en totalupplevelse av musik fordras inte endast en bra orkester och en god akustik. Det är även viktigt att man ser bra från alla platser, sitter bra och att alla har tillgång till vältempererad frisk luft. Publikfåtöljerna utformades ergonomiskt riktigt med breda stolar och med stort avstånd mellan raderna.

Som akustiker anlitades en av den tidens främsta, Vilhelm Lassen Jordan från Roskilde, akustiker för bl. a. Sydneyoperan. I en lada utanför Roskilde hade han modeller av konsertsalar från hela världen, även av Berwaldhallen. Med hjälp av en tongenerator och  mikrofon testade han akustiken från alla publikplatser. På golvet i denna modell kunde, som här på bilden, Magnus Enhörning och Tage Olhagen från Sveriges Radio försöka uppleva hallen.

I en serie perspektiv illustrerade Lisa Bauer projektet. Det gällde att övertyga alla beslutsfattare om att konserthuset behövdes. Sveriges Radio och storebror TV hade olika uppfattningar om hur salen skulle utnyttjas. Radion ville ha ett radio-konserthus, TV önskade en mer flexibel musik-TV-studio. Den konflikten vanns av musikchefen Magnus Enhörning och intendent Allan Stångberg, vilka båda kämpade på radions sida. 
 
 
PANG I BYGGET
I september år 1976 kunde vi lyssna till den ljuva musiken av de första sprängsalvorna. Dagen efter döptes Stor Musikstudio om till Berwaldhallen.

Sprängningen utfördes av Skanska. Då fasaden vid den stora trappan sprängdes fram vek plötsligt berget undan. Berget ville försvinna under de ”vilande elefanterna” längst upp. Till vår glädje visade sig emellertid åter den vackra stockholmsgraniten med inslag av svart diabas, som så väl besjungits av Bengt-Emil Johnson - värt att läsa invid det nedersta trapplanet.

Byggmästare blev Reinhold Gustavsson Byggnads AB, som åstadkom vackra betongpelare vid trappan och en stilig vertikal betongpallisad i exteriören, som har liknats vid frusen musik. Sommaren år 1979 invaderades hallen av italienska gipsmakare, vilka åstadkom de vackra gipsundertaken i foajéerna och de akustiskt verksamma balkongerna i hallen, som gjöts utan fogar allt i ett stycke.  
 
 
BERWALDHALLEN BYGGS FÄRDIGT 
Av hela volymen på 48 000 kubikmeter upptar själva konsertsalen endast en fjärdedel, vilket innebär att var och en i publiken får tillgång till 10 kubikmeter luft, vilket är en akustisk finess för att uppnå en efterklangstid på ca 2 sekunder - därav den stora takhöjden i hallen. Podiet har en yta på ca 300 kvm för att kunna rymma en symfoniorkester på 100 musiker, Radiokören och Kammarkören samt TV-fotografer. Bakom orkestern finns körläktaren, som dock sällan utnyttjas vid körkonserter. Längst upp under taket har förberetts plats för en konsertorgel.

Akustikernas önskemål om ett hårt podiegolv löstes med ett afrikanskt träslag, Muninga. Väggpartierna i salen av ljus björk har akustiskt reglerbara paneler. Bergets enorma värmekapacitet överraskar. Hålrummet i graniten håller, liksom i tunnelbanestationerna, en konstant temperatur året runt på ca 18 grader, sommar som vinter. Med hjälp av värme från scenbelysningen och en eldig publik håller sig temperaturen kring 20 grader.

Salen har ur ljudisoleringssynpunkt dubbla betongväggar med en meters avstånd mellan väggarna, vilka grundlagts direkt på berget. All friskluft kommer ljudlöst till var och en i publiken under varje fåtölj och orkestern får friskluft bakom väggpartierna runt podiet. Den använda luften ventileras bort utan störande ljud ovanför ljudfällor i taket. Byggnaden kostade år 1979 58 miljoner kronor, varav inredning och teknisk utrustning 14 miljoner. 
 
 
INVIGNINGEN AV BERWALDHALLEN
Vid invigningen den 30 november 1979 döptes hallen till Berwaldhallen efter vår store symfoniker Franz Berwald, som levde mellan åren 1796 och 1868. På programmet stod Berwalds Sinfonie Singuliere; Sven-Erik Bäcks beställningsverk Vid Havets Yttersta Gräns och Hector Berlioz Symphonie Fantastique -det skulle låta ordentligt om orkestern. Dirigent var Herbert Blomstedt.

Väggarna i foajéerna har smyckats med Hans Vikstens Musikmagi. Carl Eldh har bidragit med två skulpturer föreställande Franz Berwald, en i artistingången och en utanför entrén. Hertha Hillfon visar i övre foajén den keramiska skulpturen Vindens dotter. Två månader före invigningen prövades salens akustik vid en konsert då akustikern Vilhelm Jordan Lassen sköt det obligatoriska pistolskottet för att kunna mäta efterklangstiden. 
 
 
BAKOM KULISSERNA
Musikerna har sina uppehållsrum och omklädningsrum bakom Berwaldhallens podium. Där finns även dirigent- och solistloger, övningsrum samt ett café. Inlastning sker med en infart via en ramp direkt från Strandvägen till garaget där plats för TV:s OB-buss finns. En utsprängd tunnel under berget innebär att orkestern och alla transporter får bra kontakt med Radio- och TV-huset utan trappor och hissar.

Ljud- och ljuskontrollrummet har tredubbla glas och bra synkontakt med både orkester och publik. Över hela hallen finns en fläktrumsvåning och utrymmen för belysning över Berwaldhallens podium. I instrumentrummen finns plats för musikernas egna instrument och i större rum även slagverk, flyglar, harpor etc. Scenen har på senare år försetts med hydrauliskt reglerbara gradänger som styrs av ett ett dataprogram. 
 
 
BERWALDHALLEN I FRAMTIDEN 
Tidens tand sliter på Berwaldhallen, som inte längre är en fräsch tonåring. Väggarna både in- och utvändigt behöver snyggas upp. Mattorna bär spår efter många publika evenemang. Salen hyrs även ut för externa konserter, bolagsstämmor och konferenser vilket sliter på anläggningen. Walter Bauers vackra tanke med blommor och blad utanför den övre foajén, som skulle spegla årstidens växlingar, bör nu förverkligas.

På önskelistan finns en liten kammarmusiksal nära Berwaldhallen. Den stora symfoniorkestern och körerna behöver även fler övningsrum och större uppehållsrum med en bra servering, Berwaldhallen är ju en arbetsplats under veckans alla dagar. Och Törnerska Villan, den gamla sommarvillan, är nu grönmålad och renoverad. Den inrymmer idag hela administrationen för Berwaldhallen.
 
 

TEXTER AV BL.A. ERIK AHNBORG

Med ett stort tack till Lennart Johansson! MH.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".