Ingmar Bergman är död

Foto:Gunnar Seijbold /Scanpix
Ingmar Bergman

Regissören Ingmar Bergman avled i måndags i sitt hem på Fårö. Han blev 89 år gammal.

Bara några veckor innan Bergmans bortgång beslutade Unesco att föra upp hans privata arkiv på listan över kulturminnen och blir därmed en del av världsarvet.

Reporter: Åke Brulin


Publicerat måndag 30 juli 2007 kl 10:52

Dramatikern, film- och teaterregissören Ingmar Bergman har avlidit, 89 år gammal. Svensk film och teater har förlorat sin genom tiderna klarast lysande stjärna, en renässansmänniska och allkonstnär. Hans kreativitet var ofattbar långt in i ålderdomen.

Bergman regisserade ett 40-tal långfilmer, långt över 100 teateruppsättningar och mängder av tv-pjäser.

Det var i den mörka barnkammargarderoben i prästhemmet i Stockholm som alltihop började. Den mycket unge Ingmar var ensam med sin kinematograf, den som brodern fått i julklapp men sålt till Ingmar för 100 tennsoldater. Där i garderoben började Ingmar Bergmans febriga och livslånga besatthet av rörliga bilder.

Därtill kom senare en stark och besvarad kärlek till skådespelarna och ett osedvanligt handlag med dem.

Men det som gjorde Bergman till mästerregissör var även hans stora praktiska kunnande. Han gick in för att lära sig behärska kameran, vridscenen, ljussättningen, filmlaboratoriet för att ingen skulle kunna sätta sig på honom. Han tog också intryck av det goda råd som han fick av kollegan och idolen Victor Sjöström:

Bråka inte så jävligt med alla mänskor, de blir bara arga och gör sämre jobb

Det ingick i Bergmans märkliga öde att han knappast var profet i sitt eget land. Det har skrivits 5 000 böcker om honom på engelska men bara några enstaka på svenska. Det var i New York och inte i Stockholm som det hölls en flera månader lång Bergmanfestival sommaren 1995. Inget konstnärskap utom Mozarts har hyllats så omfattande. De mest översvallande superlativen har alltid kommit från utländska bedömare, de värsta okvädena från spefulla landsmän. En aktad kritiker skrev att han vägrade okulärbesiktiga herr Bergmans senaste uppkastning, ett yttrande som Bergman i sin bok Bilder (1990) betecknade som signifikativt för den hätskhet som mötte honom. Vid ett tillfälle blev han så provocerad av en kritiker att handgemäng uppstod.

Ingmar Bergman föddes i Uppsala 1918 och växte upp i det av faderns auktoritet och tungsinne präglade hem som vi lärt känna i bland annat den av Bille August regisserade filmen Den goda viljan (1991) efter Bergmans bok med samma namn.

Efter sporadiska studier vid Stockholms högskola började Bergman arbeta med Sagoteatern i Medborgarhuset och på Studentteatern.

1943 slog han igenom som regissör på Dramatikerstudion. Han engagerades som manusförfattare vid Svensk Filmindustri och blev året därpå chef för Helsingborgs stadsteater. Filmkarriären inleddes 1944 med manuset till Hets, där Stig Järrel spelar sadistisk latinlektor. Den egna regidebuten skedde i Kris (1945).

Komedin Sommarnattens leende hade stor framgång i Cannes 1956 men sågades av Dagens Nyheters chefskritiker Hanserik Hjertén som i ett öppet brev undrade om Bergman avsiktligt gjorde pornografi eller om han bara misslyckats med att göra något annat.

Det stora internationella genombrottet kom med Oscarsbelönade Jungfrukällan (1960). Samma framgång och belöning rönte Såsom i en spegel året därpå.

Gycklarnas afton, Sjunde inseglet, Nära livet, Smultronstället och Ansiktet hör också till de filmer som belönats med många priser. Med Tystnaden, Persona, Skammen och Viskningar och rop befäste Bergman ytterligare sin internationella topposition.

Under hela sitt liv idkade Bergman ett fruktbart växelbruk mellan film och teater. Från Helsingborg kom han till Göteborgs stadsteater som förste regissör och satte bland annat upp Caligula av Camus.

En lysande serie föreställningar skapade Bergman på Malmö stadsteater från 1954 med en ensemble som han även engagerade för sina filmer. Föreställningar som Ibsens Peer Gynt med Max von Sydow (1957) och Goethes Ur-Faust (1958) gjorde att Bergman och Malmö stadsteater uppmärksammades på teaterfestivaler i Paris och London.

Åren 1963-66 var Bergman chef för Dramaten i Stockholm, som under decennier blev hans andra hem. Till 60-talets konstnärliga framgångar hörde hans uppsättningar av Weiss Rannsakningen och Ibsens Hedda Gabler.

Efter chefstiden på Dramaten har Bergman gjort ytterligare ett 20-tal uppsättningar där, bland andra Shakespeares Kung Lear (1984), Hamlet (1986) och Vintersagan (1994), Strindbergs Fröken Julie (1985) och Ett drömspel (1986), Molieres Misantropen (1995). Flera av dessa föreställningar har också visats vid utländska gästspel. Bergmans respektlösa sätt att närma sig klassikerna har gjort dem tillgängliga för en ny generation teaterbesökare.

De många tv-föreställningarna har starkt bidragit till Bergmans internationella berömmelse. Mest uppmärksammade blev Scener ur ett äktenskap (1974), Mozartoperan Trollflöjten (1976) och Den goda viljan (1991) med Bergman som manusförfattare.

I januari 1976 drabbades Ingmar Bergman av ett trauma som drev honom i flera års landsflykt. Mitt under en repetition hämtades han av polis misstänkt för skattebrott. Föga substans fanns i misstankarna och åtalet lades ner. Men Bergman var så förorättad att han och hustrun Ingrid lämnade landet och slog sig ner i München. Där gjorde Bergman ett antal teateruppsättningar varav en del mottogs med jubel och andra med måttlig entusiasm.

Men Sverige lockade och drog. 1981 kom han hem för att regissera sin sista stora filmsatsning, Fanny och Alexander, som också gjordes i tv-version. Den frodiga släktberättelsen kammade hem ett otal priser, bland andra två Oscar: som bästa utländska film och för bästa foto (Sven Nykvist). Sent omsider fick Bergman en riktigt stor triumf och för en gångs skull enhälligt kritikerberöm.

Man kan undra varför den internationellt berömde Bergman i stort sett förblev trogen Sverige, som han kallade ett land av gråa, tråkiga kompromisser. En förklaring kan vara lusten till det egna språket, en annan bundenheten till en skara skådespelare av vilka många blev hans nära vänner. Några av de mest anlitade Bergmanskådespelarna är Gunnar Björnstrand, Erland Josephson, Liv Ullmann, Max von Sydow, Bibi Andersson, Harriet Andersson, Birger Malmsten, Naima Wifstrand och Eva Dahlbeck. På senare år har en yngre generation med namn som Lena Olin, Lena Endre, Pernilla August och Peter Stormare fått del av den bergmanska magin.

Bergmans hem på jorden låg på Fårö på Gotland. Där hade han sin egen lilla biograf, men han såg sällan sina egna filmer. Där levde han också med sin sjätte hustru Ingrid von Rosen. De gifte sig 1971 och äktenskapet varade fram till hennes död i maj 1995.

Många av Bergmans verk, särskilt de tidigare, präglas av en förlamande dödsskräck. I en intervju berättade Bergman: När jag var ung var jag fruktansvärt rädd för att dö. Nu tycker jag att det är ett väldigt, väldigt vist arrangemang. Det är som ett ljus som blåses ut. Inte mycket att bråka om.

Bara några veckor innan Bergmans bortgång beslutade Unesco att föra upp hans privata arkiv på listan över kulturminnen och blir därmed en del av världsarvet.

Arkivet innehåller originalmanuskript, utkast, foton och privata brev som han hade donerat till Svenska Filminstitutet för några år sedan.

- Detta är ett så unik konstnärskap, en så unik konstnärlig gärning att det verkligen skulle ha en naturlig plats där. Säger Astrid Söderberg - Widding professor i filmvetenskap och ordförande i Ingmar Bergmans-stiftelse.

Dela