Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Fotografiska i Stockholm

Retrospektiv om Strömholm

Publicerat fredag 24 augusti 2012 kl 23.03
"Han ville utmana de som tittar på hans bilder"
(5:26 min)
1 av 2
Nana, Paris 1959 . Foto: Christer Strömholm
2 av 2
Foto: Christer Strömholm

Tio år efter att en av världens främsta 1900-talsfotografer Christer Strömholm gick bort presenterar Fotografiska utställningen CHR. Utställningen är ett omfattande retrospektiv över Strömholms konstnärskap och består av över 150 fotografier.

Bland de finns de välkända, klassiska fotografierna men även en del av dem som aldrig tidigare visats, berättar Maria Patomella, curator på Fotografiska.

– Det är en annorlunda sorts svart-vitt fotografi som varje betraktare själv kan uppleva på olika sätt. Jag tycker att det är en bildskatt och bildvärld där jag som har jobbat med det i sju år fortfarande upptäcker enormt fina detaljer.

Strömholm är Sveriges fotogigant som har inspirerat fotografer som Anders Petersen och Gunnar Smoliansky, säger Maria Patomella som också menar att det han gjorde är i sig en revolution när han, för 50 år sedan, tillsammans med Tor-Ivan Odulf startade Fotoskolan i Stockholm där många svenska fotografer utbildades. Genom den spred han sina teorier som förändrade svensk fotografering.

Men det är inte bara fotografier utan också arkivmaterial, föremål, filmer, och ljudupptagningar som på utställningen ger en vidare insyn i den metod som Strömholm använt och som inspirerade generationer av svenska fotografer.

Och här på utställningen är det bokstavligen bara fotografier som talar - inga texthänvisningar avslöjar fotografens idé.

– Han vara lite lurig på det sättet och ville utmana de som tittar på hans bilder - det skulle inte vara så lätt att titta. Man skulle lära sig själv hur man ska förstå fotografi.

En del bilder är tematiskt uppdelade och i ett av rummen är bilderna dramatiskt belysta - där har man samlat en del fotografier som har med döden att göra. Joakim Strömholm menar att det är just ett sådant utställningsrum som hans far skulle uppskattat.

– Ja, det är så härligt. Christer skulle älskat det här rummet . Han skulle suttit därinne på vernissagen i ett hörn och skrämt folk - det hade han gjort.

Den okände soldatens grav, en död hund, en bild på en skadad tavla - ett hål som går genom den porträtterades panna- kanske associationer på Christers far som valde att själv avsluta sitt liv, säger Joakim Strömholm…en mask som kanske säger något annat till betraktaren än till fotografen.

– Den är tagen på något som kallas för Eldfesten i Tokyo. Så mycket vet jag. Men för Christer är det något annat : en hemsk mask som man har tagit på sig. Det är antagligen lek och väldigt kul - det kan vara som halloween eller något liknande. En liten pojke kan man ana sig till som poserar glatt framför kameran. Men för Christer är det som en dödskallemask. Så det blir för Christer en återspegling av döden och det var temat som han har varit väldigt intresserad av.

På utställningen finns den numera kända bildserien Vännerna på Place Blanche. Där i Paris i tio år från slutet av 50-talet fotograferade Strömholm sina transexuella vänner. Dessa fotografier anses idag vara hans mest banbrytande. Annat var det på den tiden. I Sverige publicerades de först 1983 säger curatorn Maria Patomella.

– Det var ingen som vågade publicera de bilderna - för att de var transexuella. Och det är betydande även idag - att ta del av den historien fast det var på 50-talet och det är annorlunda idag för de har mycket att berätta.

Två av de mest avbildade i Christer Strömholms verk från den tiden - Jaki och Nana - besökte Stockholm och sin döde väns utställning.

Nana intygar hur svårt det var då för Christer Strömholm att publicera eller ställa ut deras bilder.

– En del av hans bilder med sexuella anspelningar var omöjliga att publicera i Frankrike och visserligen inte i Sverige heller. Vi har gått genom elden…tro mig, säger Nana medan vi betraktar alla dessa vackra bilder på henne, fotograferade för mer än ett halvsekel sedan.

150 bilder och varje med sin egen historia som inte är explicit presenterade. Med envishet och stor integritet har han skapat sitt verk som ser opretentiösa ut - så som det ofta brukar vara hos stora begåvningar. Joakim Strömholm har tillsammans med Patrick Leo sammanställt den största monografin över Christer Strömholm. Post Scriptum heter den. De båda försöker svara på den svåra frågan - varför är Christer Strömholm som konstnär och människa så omtyckt både bland sina kollegor och av publiken?

-För att han levererar budskap som är lätta att förstå. Det är inte så krångligt egentligen. Det är ett väldigt enkelt bildspråk.

-Och det är bilder som är väldigt tidlösa också.

-Det är inga konstigheter, inga "hitta nya vinklar" och hålla på att leka med objektiv och förskjutningar …utan han försöker verkligen vara där med ett normalt objektiv så nära och i den höjd där vi ser saker och ting.

Och i boken som presenterades i samband med utställningen följer de utställningens linje och Christer Strömholms önskan - inga texter och några tidshänvisningar enbart i indexet i slutet av boken- men inte för att de är viktiga, säger Joakim Strömholm.

- De uppgifterna är inte intressanta egentligen. Det spelaringen roll om en bild är tagen 1950 eller år 2000. Bara den är bra.

Utställningen på Stockholms Fotografiska: CHR, om Christer Strömholms verk pågår till den 25 november .

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".