Medvetenhet är bästa medicinen mot rasism
Runt oss finns diskriminering på arbetsmarknaden. Många bostadsområden är kraftigt segregerade. Riksdagspolitiker driver en främlingsfientlig agenda. Men själva lever vi, eller många av oss i alla fall, i tron att åtminstone vi, våra familjer och vänner, inte är påverkade av någon rasism. Samtidigt reagerar vi inte på många små detaljer som tillsammans bildar ett sorts rasistiskt mönster. Det menar Marcus Priftis som just kommit ut med en kritikerrosad bok om rasism: "Främling, vad döljer du för mig?"
– Rasism är väldigt många olika saker men när man rapporterar om rasismen, när man skriver om rasismen, fokuserar man på extremism, på Anders Bering Breivik eller på Sverigedemokraterna. Men i själva verket är det så att större delen av all den rasism som utövas i Sverige och i andra länder, inte utövas av några extremister utan av vanliga hyggliga människor. Och den utövas inte av en medveten illvilja utan lika ofta av skäl som rädsla eller slentrian, säger Marcus Priftis.
Rasistiska attityder är något som finns medvetet eller omedvetet hos många människor, även hos dem som aldrig skulle rösta efter de attityderna. Vid sidan av den rent politiska rasismen finns det en vardagsrasism, säger Markus Prifits.
– Jämför det med kinesiskt vattentortyr, då droppe efter droppe faller ner på fången och varje droppe är bara en droppe vatten. Men vad som blir tortyr är att de kommer så ofta, oregelbundet och att de aldrig slutar komma. Och det är det som är en stor del av det rasistiska verkningsmönstret. För den som drabbas av rasism är det kanske en småsak att folk hela tiden frågar vad man kommer ifrån. Men när det händer flera gånger per dag så blir det till slut till en känsla av utanförskap, till en känsla att människor runt omkring tycker att du inte hör hit, att du är någonting konstigt. Du är lite skrämmande, säger Marcus Priftis.
Boken berör aktuella händelser, däribland terrordåden i Oslo och på Utöya. Anders Behring Breivik är naturligtvis en fruktansvärd extremist, säger Prifits, men hans idéer känns inte som särskilt extrema för många.
– De idéer han skriver om i sin manifest är samma idéer som finns i högerextrema miljöer på internet till exempel och bland personer som förmodligen aldrig skulle göra det här. Hans handlingar gör honom till ett unikum. Men hans idéer delas av riksdagsledamöter i samtliga nordiska länder - ja, förmodligen i samtliga europeiska länder som delar Anders Behring Breiviks åsikter om islamisering, om nationen som degenererar och att det är kulturmarxismens och massinvandringens, feministernas och kolhydraternas fel, säger Marcus Priftis.
Det räcker med att titta på den allra första rapporteringen från den 22 juli 2011 som utgick från att det var islamister som var de ansvariga, anser Markus Prifits. Analysen handlade om terror, al-Quaida, islam, islamism, om hot utifrån.
När det stod klart att det var en etnisk norrman, en kristen högerextremist som har gjort det, då lämnade man det politiska perspektivet och började prata om en psykopat, säger han.
– Och då handlade diskussionen om hans uppväxt, det handlade om hans relation till sin mamma, den blev psykiatrisk. Tidigare var den politisk, nu blev den psykiatrisk. Och anledningen till att den blev psykiatrisk var att Breivik var så normal politiskt, tror jag. Att de värderingar som han har är värderingar som är vanligt förekommande i en grupp som vi tenderar att tänka på som lik oss själva. Och då blev det obegripligt. Om en självmordsbombare kan man på något sätt tänka: det är något annat, det är någon som driver en absurd religiös kamp som vi inte förstår. Men hur en ung kille som heter Anders kan bli likadan? Det blir liksom läskigt att leta efter beröringspunkter mellan oss och honom. Då fokuserar man på skillnaderna och då är det enklast att måla ut honom så som bara en psykiskt sjuk person - vilket han naturligtvis också är. Men hans analyser är inte psykotiska, hans analys är politisk. et handlar om rasism, det handlar om en fascistisk ideologi.
Det var viktigt för mittfåran i den svenska debatten att markera en skillnad mellan oss och honom, menar Markus Prifits.
Hur skyddar man sig då från en slentrianmässig rasism? Den typ av rasism som är så välintegrerad och väl kamouflerad att vi knappt ens märker av den? Genom kunskap, säger Magnus Priftis.
– Jag tror att det viktigaste är att vi medvetandegör oss. Om man vet att det finns konspiratoriska idéer om judar som fortfarande lever kvar i samhället så är man kanske bättre på att känna igen dem när de dyker upp i ens egen föreställningsvärld. Nästa gång man själv vill säga någonting om familjen Bonnier så kanske man ska veta att det finns ett antisemitisk perspektiv på det också. Det är inte bara legitim mediekritik. Man ska veta att nästa gång man frågar taxichaffisen var han kommer ifrån att han kanske har fått den frågan 20.000 gånger förut. Och att om han säger Skövde, ska man nöja sig med Skövde och inte pusha frågan om var hans farföräldrar kommer ifrån, om det fanns getter och oliver där och hur vintern var, om han har sett snön förut och så vidare. Man ska kanske förstå att när en invandrare pratar om att han utsätts för rasism så ska man tänka att okej: han vet kanske någonting som jag inte vet istället för att rutinmässigt slå ifrån sig.
Vi behöver släppa den här bilden av rasisten som ett monster, anser Magnus Priftis.
Vi behöver förstå att rasism inte är en personlighetsstörning utan någonting som man kan göra sig skyldig till och som man kan ångra och som man kan sluta göra sig skyldig till, säger han. Det handlar om att avdramatisera för att kunna föra en vettig diskussion om rasismen utan att leta efter syndabockar. Man bör diskutera, tycker han, men kanske inte på internet.
– Debattkulturen på internet premierar över huvud taget extrema åsikter och har ganska radikala sätt att föra fram dem. Så här har det egentligen varit sedan debatten började på internet. Det är ganska hård stämning, och dess hårdare den blir desto hårdare fortsätter den att vara därför att folk med mer balanserade och nyanserade uppfattningar, och folk som är lite känsligare kanske drar sig undan efter ett tag. Man orkar inte höra att man är riksförrädare för hundrade gången liksom. Men sedan är det så att den organiserade intoleransen har en god närvaro på internet - och det finns tecken att i många fall är de samma person. Det finns många sådana fall. Jag har själv sett kommentarer på min egen blogg, där fem olika personer postat inom loppet av en timme från samma IP-nummer och berömt varandra.
Deras uppfattningar är inte representativa för någonting alls, säger Priftis, men på internet kan tre riktigt arga extremister framstå som en folkstorm.
– Men jag tror också att det är viktigt att lyssna på deras frustration. Under den ser man någonstans att det finns en känsla av kränkhet. De känner sig illa behandlade av samhället, de känner sig motarbetade av samhället och de har en känsla av utanförskap som jag tror att man från politiskt håll måste ta på allvar. Man måste förstås avvisa rasistiska åsikter, rasistiska uppfattningar, vanföreställningar att det på något sätt måste vara islamiseringens fel - och andra sådana hjärnspöken. Men den underliggande oron, den underliggande sociala oron, tror jag att man behöver ta på allvar, säger Marcus Priftis, författaren till boken "Främling, vad döljer du för mig?
