"Robusta" medborgare ska stärka krisberedskap

Bild från Khao Lak, där många svenskar omkom annandag jul 2004, fem dagar efter katastrofen. Foto: Björn Larsson Ask/SCANPIX
Tsunamikatastrofen påverkade utformningen av svensk krisberedskap. Bild från Khao Lak, där många svenskar omkom annandag jul 2004, fem dagar efter katastrofen. Foto: Björn Larsson Ask/SCANPIX

Samhällets sårbarhet ökar hela tiden, men det har vår förmåga att hantera kriser också gjort. Nästa steg måste bli att öka medborgarnas roll i krisberedskapen, säger två experter som SR International talat med. En väg är genom sociala medier.

Publicerat fredag 16 november 2012 kl 12:22

– Ett samhälle som bygger hela sin nationella säkerhet på ett stort myndighetsbaserat system, det blir väldigt tungrott, det blir väldigt stelt. Det funkar inte lika bra tror jag som ett krishanteringssystem som bygger på många små, flexibla, vakna, nätverk som är krismedvetna. Det vill säga att man bygger mycket på medborgarna, säger Anna Toss som är utvecklare på Myndigheten för samhällskydd och beredskap MSB. 

Svensk krisberedskap, som vi känner den nu, har formats de senaste tio åren, och särskilt efter tsunamikatastrofen julen 2004 tog det här arbetet fart.

Idag finns ett kansli inom statsrådsberedningen där man dygnet runt håller uppsikt över möjliga hot och risker, både inom landet och internationellt. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap MSB skapades 2009 efter en sammanslagning av tre myndigheter. Även andra myndigheter och inte minst kommuner har fått ett tydligare ansvar för krishanteringen. Nätverk har byggts mellan olika aktörer, till exempel finns sedan drygt två år ett "Nationellt nätverk för dricksvatten".

Men verkligheten ändras hela tiden. Nya hot framträder, internationaliseringen ökar, och det gör också antalet privata aktörer som driver samhällsviktiga funktioner: mobiloperatörer, bredbandsbolag, betalkortsföretag, elbolag.

Thord Eriksson jobbar på Försvarsdepartementets enhet för samordning av samhällets krisberedskap, och han säger att utmaningen nu dels ligger i att bli bättre på att få med sig det privata näringslivet i här systemet. Men också han lyfter upp betydelsen av att forma "mer robusta" medborgare, som han uttrycker det.

– Få vi fler robusta medborgare så skapar vi handlingsfrihet för det offentliga att sätta in resurserna där de verkligen behövs.

Hur skapar vi de här mer robusta medborgarna då?

– Dels, tror jag det finns en stor robusthet, det visar bland annat de tragiska händelserna i Norge, i regeringskvarteret och i Utöya, att... människan på gatan agerade, gjorde saker och ting. Men sedan kan självklart det offentliga, kommuner och staten, hjälpa till att kanske utbilda, stödja, tala om vad som borde vara en god egen beredskap, säger Thord Eriksson.

Ett exempel på det här är utbildningarna i hjärt-lungräddning, säger Thord Eriksson, men mer behöver göras.

Även Anna Toss på MSB håller med om att vi som medborgare behöver ändra vår syn på vad vi kan och bör bidra med. Här skiljer vi oss från andra nationaliteter, säger hon.

– Om vi tar England till exempel som varit utsatt för otroligt mycket mer krig och besvärligheter än vad vi har gjort under många år, och då ser man att medborgarna där inte alls har det här att sitta och vänta på att hjälpen ska komma-tänket, utan de är mycket mer av... Vad kan jag göra? Ska jag ta en spade och gräva någonstans? Eller vet jag någonting som kan vara till nytta? Där tror jag att vi har så dåligt självförtroende som svenska medborgare, vad vi kan göra och bör göra. Och där tror jag att sociala medier är ett jättebra sätt att göra det här tydligt för både myndigheter och medborgare, att jo, det finns jättemycket kraft att hämta, säger Anna Toss.

Om de ansvariga myndigheterna bejakade möjligheterna som de sociala medierna ger, dels med att snabbt nå ut med information, men också med att starta en dialog, så skulle det att leda till en större delaktighet och ett tydligare medborgarengagemang, säger Anna Toss.

– Det är klart att det här inte händer över en dag och inte bara för att myndigheterna börjar twittra. Men jag skulle säga att, just nu, så skulle jag som medborgare i Sverige känna mig ganska optimistisk över möjligheten att få större insyn i hur krishantering funkar, hur myndigheterna jobbar, och möjlighet att bidra mer själv. Det tycker jag är en väldigt positiv utveckling, säger hon.

Det är tydligt att sociala medier spelat en stor roll i ett antal av de senaste årens stora kriser i världen, om det så handlat om Fukoshima, vulkanaskan, svininfluensan eller Utöya och nu senast stormen Sandy i USA, säger Anna Toss. Visst finns det en digital klyfta, men här har myndigheterna snabbt kunnat nå ut med viktig information till väldigt många människor.

I den svenska krisberedskapsdebatten är det förstås terrordåden i Oslo och på Utöya som satt särskilt djupa spår. Och vi har mycket att lära av slutsatserna i den så kallade 22 juli-kommissionens kritiska rapport om räddningsarbetet och beredskapen, anser Thord Eriksson på försvarsdepartementet.

– Det som slår en, det är att det handlar om väldigt mycket mjuka frågor. Det handlar inte så mycket om att det fattas resurser eller grejer, utan det handlar om att riskmedvetenheten är för låg, viljan att genomföra det man beslutat sviktar ibland, det finns en större potential i medborgarmedverkan. Och jag tycker de har ett slående namn på den också, som de brukar ha som någon sorts underrubrik, det är "berättelsen om resurserna som inte fann varandra". Det handlar om samverkan, att när något inträffar kunna använda sig av samhällets samlade resurser på ett effektivt sätt. Och på alla de här områdena finns det att lära, säger Thord Eriksson, ämnesråd på försvarsdepartementet.

Nyckelord

Inrikes

Dela