Landets museer tysta om det svenska imperiet

Regalskeppet Vasa på Vasamuseet. Foto: Claudio Bresciani/Scanpix.
Vasaskeppet - man talar inte om att det var ett krigsverktyg. Foto: Claudio Bresciani/Scanpix.

De svenska museerna präglas genomgående av djup tystnad när det kommer till de expansiva, imperialistiska delarna av den svenska historien. Det säger Per Widén forskare från Uppsala universitet. Imagen som Sverige har idag talar om ett litet, neutralt och fredligt land. En sådan självbild skulle bara störas av det faktum att det fanns ett annat, aggressivt och imperialistiskt land som Sverige varit för ca 400 år sedan. Därför nedtonas den bilden i skolorna och på museerna - trots att bådas roll är att presentera historiska sanningar.

Publicerat lördag 17 november 2012 kl 15:33

– Man fokuserar på socialhistoria och kulturhistoria väldigt mycket. Hur man levde vardagsliv och så. Och i och med att man gör det, så väljer man att inte behandla frågor så som "varför den svenska staten förde krig och varför ville man expandera den svenska riket".

Per Widén, forskare från Uppsala, visar i sin studie att de statliga museerna i sina historiska utställningar skildrar ett Sverige där "det svenska imperiet" och krigsföringar faller i skymundan.  Den bilden är däremot självklar för till exempel historiker på andra sidan Östersjön. Här i Sverige använder man hellre omskrivningar som "stormaktstiden" och "det svenska väldet". Sveriges inblandning i 1500-, 1600- och 1700-talens konflikter och krig och dess orsaker tonas ner och visar man något från den tiden då är det snarare bilder ur vardagslivet. 

– Det som man fokuserar på är den enskilde soldaten, soldathustrun hemma, hur utskrivningarna gick till… den typen av saker: svält, umbäranden för de som äntligen var hemma eller  utskrivna till armén. Man analyserar inte och man ger inte riktigt nycklar till varför det här händer utan man visar på kartor hur gränserna flyttas, man nämner att man förde krig men det ges väldigt lite förståelse, säger Per Widén. 

Man avstår från att visa att krig är ett resultat av politik och mänskliga beslut. Istället presenteras kriget som en av många olika sorters katastrofer som drabbar människan, oförutsägbart och blint, skriver Per Widén i sin studie. Och den bilden genomsyrar inte bara museerna och de historiska utställningarna. 

– Det hänger ihop i skolan där man beskriver det  på likartat sätt, alltså i skolundervisningen och i historisk litteratur.. så  det är inte bara begränsat till museerna utan det hänger ihop i hela samhället hur man hanterar det här perioden.

Per Widén har observerat detta fenomen i alla de nationella muséer som behandlar ämnet. Vasamuseet i Stockholm med en permanent utställning där det bland annat visas skeppet Vasa som förliste på sin jungfrutur, ska därmed vara i en särskild klass.

"Museet valde att distansera sig från den lätt obehagliga sanningen att Vasa var avsedd som ett verktyg för svensk militär dominans i Östersjön, och för att underlätta den fortsatta expansionen på tyskt, danskt och polskt territorium", skriver Per Widén.

– Det nämns och det finns en del av utställningen som hanterar, eller som pratar om stormaktstiderna och om krigen. Men det är en utav  kanske tio delar. Det som man lyfter fram som det intressanta med Vasa det är kulturhistoria, det är vraket som tidskapsel, bärgningsarbetet på 50-talet - det är de frågor som handlar om objektet Vasa men som inte handlar om Vasa som krigsverktyg.

"Istället för att passa in skeppet i en analys av 1600-talets svenska politiska och militära strategier lyfts Vasa fram som ett exempel på svensk teknologisk utveckling, även om just det här exemplet kom att bli ett misslyckande, skriver historiker Per Widén och han drar slutsatsen att  skeppet på det sättet blir mer ett exempel på svenskt skeppsbyggande och på 1600-talets internationella värld med nederländska skeppsbyggmästare verksamma i Stockholm.

Fakta som lyser med sin frånvaro knyter an till det tidiga 1800-talets försök att distansera sig från och hantera förlusten av Finland 1809 och de sista resterna av det svenska östersjöväldet i form av de Pommerska provinserna, menar Per Widén.

"Genom att inte tala om förlusten utan i stället förtränga att imperiet ens hade funnits kunde den nationella självkänslan återskapas. Man drömde om fornstora dar, men utan någon större konkretion och utan att i de populära historieverken eller på museerna behandla det finska eller det baltiska som mer än kartbilder. Dagens tystnad kring den svenska imperialistiska historien är en del av den traditionen, men är inte desto mindre problematisk och något som borde lyftas upp och diskuteras", skriver Per Widén.

– Men det är ju svårt att hantera förluster av ett imperium, det går ju att se i andra länder också i Storbritannien och i Österrike att man har problem med att hantera den här historien. Och det kan man göra på olika sätt och det svenska  sättet verkar har varit att på något sätt hylla bedrifter men inte sätta dem i sammanhang. Det har förmodligen ganska mycket med det att göra att vi är idag en liten, neutral stat, eller har varit det i 200 år. Och som sådant passar det kanske inte riktigt att lyfta fram att vi har tidigare varit ett expansiv land och fört krig för att utvidga riket. Det hänger säkert ihop med det.

Skriv ut

Dela