Låga förväntningar inför FN:s klimatmöte i Doha

Utvinning av naturgas i öknen utanför Doha, där FN:s klimatmöte inleds i dag. Foto: Karim Sahib/Scanpix.
1 av 2
Utvinning av naturgas i öknen utanför Doha, där FN:s klimatmöte inleds i dag. Foto: Karim Sahib/Scanpix.
Johan Kyulenstierna. Bild: SEI
2 av 2
Johan Kyulenstierna. Bild: SEI

Idag inleds FN:s årliga klimatmöte i Doha, Qatar. Detta artonde världsmöte om klimat handlar bland annat om en andra åtagandeperiod under Kyotoprotokollet, fortsatt arbete mot ett nytt globalt klimatavtal och att försöka höja ambitionsnivån för utsläppsminskningar. Inför mötet i Doha är förväntningarna inte så höga, men detta behöver inte sänka ambitionsnivån hos de drivande krafterna, bland andra Sverige och EU, säger Johan Kuylenstierna, VD för Stockholm Environment Institute.

Publicerat måndag 26 november 2012 kl 14:30

– Jag tror att man ska skilja på ambitionsnivå och förväntansnivå lite grann. Och det är klart att vår förväntan på mötet i Doha i nuläget inte är särskilt högt. Och det finns säkert skäl till det, för vi vet att det finns starka politiska låsningar, säger Johan Kuylenstierna, VD för SEI.

I den så kallade Durbanplattformen som beslutades förra året ingår arbetet med en ny global rättsligt bindande klimatöverenskommelse som omfattar alla länder. Den ska antas 2015 och träda i kraft senast 2020. Vid mötet i Doha blir det viktigt att komma vidare med en plan för hur arbetet ska fortsätta fram till 2015. Ambitionsnivån för bland annat utsläppsbegränsningar måste bli hög trots all missförstånd, misstro och missnöje mellan länderna som sänker vår förväntan, säger Johan Kuylenstierna.

– Ambitionsnivån finns ju kvar - man måste absolut uppnå någon form av nytt avtal som ska ersätta Kyotoprotokollet. 

Sverige ser en andra åtagandeperiod av Kyotoprotokollet som en övergångslösning eftersom det endast kommer att reglera högst 15 procent av världens utsläpp. Sverige är därför angeläget om att arbetet med att forma det nya klimatavtalet där samtliga länder ska ingå, kommer igång. Och det finns bevis att det är mer bråttom än man tidigare trott. Förra veckan presenterade Världsbanken tillsammans med ett tyskt forskningsinstitut en klimatrapport som bland annat säger att jordens uppvärmning beräknas att bli 4 grader redan till 2060, vilket är dubbelt så mycket än det som lagts fast som mål vid klimatmötet i Köpenhamn för två år sedan. Forskning har gett oss ett bra underlag, säger Johan Kuylenstierna; situationen är allvarlig och det är nu väldigt få som ifrågasätter den.

– Men det stora problemet är inte forskning och kunskap utan naturligtvis de politiska knutarna. Och det som man naturligtvis måste lösa, om man ser på det stora planet, det är skillnad i åsikter som finns när det gäller ansvar och vilka det är som måste skära ner mest på utsläpp av växthusgaser. Vilket ansvar har de tidigt utvecklade länderna som under väldigt lång tid har släppt ut växthusgaser jämfört med till exempel länder som Kina, Indien och så vidare. Det vill säga länder som på senare tid har utvecklats kraftigt och naturligtvis också bidrar väldigt mycket till utsläppen idag, säger han.

Klimatmötet i Durban förra året lämnade många besvikna. Ryssland, Japan och Nya Zeeland har sagt sig vilja följa Kanadas och USA:s exempel, genom att inte skriva under överenskommelsen om en andra protokollsperiod.

Det som ständigt präglar förhandlingarna är polarisering mellan hemisfärer: Syd vill att Nord går före och visar vägen och viljan; Nord vill inte binda sig för rädsla att det skall kosta för mycket.

– Det är klart att det finns många frågor kring rättvisa. Det handlar väldigt mycket om det faktum att det här är grunden för hela vår utveckling att ha tillgång till billig energi och så vidare, så det är en väldigt svår politisk fråga med många avvägningar. Och därför är det naturligtvis komplicerat att komma överens.

Det finns förutom FN:s möte en hel rad andra initiativ och många parallella ansträngningar kring klimatfrågor, påminner Johan Kuylenstierna.

– Det som är viktigt med FN-förhandlingarna är dock att det är den enda platsen där alla länder har en möjlighet att föra sin talan. Och där man trots allt också kan komma överens väldigt brett. 

Nu i Doha i Qatar kommer man att koncentera sitt arbete kring Kyotoprotokollets andra åtagandeperiod. Vad krävs där?

– Problemet med Kyotoprotokollet är naturligtvis att många länder som skrivit på det inte behöver reducera sina utsläpp enligt protokollet. De befinner sig idag i en helt annan situation och i ett annat läge än de var när Kyotoprotokollet förhandlades fram. Kina är ett sådant exempel, säger SEI:s Johan Kuylenstierna. Flera länder bör nu omfattas av skyldigheten att minska på sina utsläpp, menar han. 

Eftersom det nya avtalet inte kommer att börja gälla förrän 2020 är det extra viktigt att redan nu öka ambitionen för utsläppsbegränsningarna. Att ett stort antal länder fortfarande inte har lämnat några löften att minska utsläppen alls, oroar den svenska delegationen i Doha, med bland andra Anna Lindstedt, som är klimatambassadör och chefsförhandlare, och miljöminister Lena Ek.

Och det att man är bekymrad, oroad och inte vidare optimistisk när det gäller Doha har präglat rapporteringen inför klimatmötet. Men allt är inte så misslyckat som det ibland ser ut när politikerna möts, säger VD:n för Stockholm Environment Institute Johan Kuylenstierna. Klimatförhandlingarna består av olika delar. Grovt uppdelat handlar det om utsläpp - där konflikter och skilda meningar är uppenbara, men också om anpassningssidan, där man nått väsentliga framgångar, säger han.

– Och den frågan är minst lika viktig och intressant. Därför att väldigt mycket av de investeringar som man kan göra för att anpassa sig till klimatförändringarna är väldigt positiva oavsett egentligen hur klimatet förändras eller när detta sker och hur mycket. Det är investeringar i infrastruktur, eller i att skydda biologisk mångfald, skogar, att hantera vattenresurser på mer effektivt sätt, eller att planera städer så att de inte byggs för nära kusten, och så vidare. Det finns flera sådana aspekter. Där är inte de politiska låsningarna lika starka, säger VD:n för SEI och professor på Stockholm Universitet, Johan Kuylenstierna.

Nyckelord

Miljö

Dela