Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

När vargen kom till Sjunda

Publicerat måndag 7 december 2015 kl 16.10
"Ibland tänker jag, ser jag den nu, då kör jag på den"
(10 min)
vägskylt där det står Sjunda framför grön äng med vitt hus i bakgrund
Sjundareviret är döpt efter sjön som ligger mitt i reviret. Foto: Filip Jakobsson/Sveriges Radio

I trakterna kring Gnesta söder om Stockholm har vargens vänner och fiender fått lära sig att leva sida vid sida. Och det har gått sådär.

Birgit Jahnson sitter i soffan i villan i centrala Mölnbo. Ett litet samhälle där pendeltågen passerar varannan timme mitt på dagen och pizzerian och mataffären är samma sak. Här känner alla, alla. Birgit har stenkoll på när vargen har synts till inne i samhället.

– Så fort någon ser till vargen så rings det något samtal eller så skriver någon en statusuppdatering på Facebook, sen dröjer det inte länge innan alla vet om att vargen har setts till, säger hon.

Birgit berättar att hon känner en oro över att vargen ska ge sig på barn. Det spelar ingen roll att det aldrig har hänt, säger hon. Oron finns ändå där.

– Ibland tänker jag, när jag är på väg till mitt barnbarn med bilen, att kommer vargen nu, då kör jag på den. För vi vill inte ha den här.

Det är första gången på 150 år som människor här har fått lära sig hur det är att bo granne med vargen. Och det har gått sådär: en varg har skjutits och över hundra får rivits ihjäl. Och nu har en strid blossat upp i några av samhällena i reviret där människor har delats upp i två läger. De som är för vargen. Och de som är emot.

Det är november och underkylt regn slår mot rutan. Tung skog på båda sidor vägen. Vildmarksguiden Johan Örlander hanterar vant den terränggående bilen. Det skakar till ibland längs den gropiga vägen, han får parera en och annan stubbe. Men det här är hemma för Johan, bara i år har han bott nästan 100 nätter ute i de här skogarna. För Johan var det ren glädje, berättar han, när han fångade en av de nya vargarna på film förra våren och han menar att han på ett sätt har lärt känna dem.

– Det liknar nog relationen man får till en hund, även om jag lär känna vargarna mera på håll, genom att se var de rör sig och vad de äter. Sen får jag ju en direkt relation till dem när jag står och ylar med dem, säger han.

Johan kan peka ut på en karta var varglyan ligger, och platser där han vet att vargarna tar igen sig. Men det vill han inte att någon annan ska få höra. Han säger att det nästan var som att förlora en vän, när en av vargarna i reviret sköts tidigare i höstas av en jägare som nu utreds för jaktbrott. Enligt jägaren gick vargen till angrepp mot en av hans hundar.

Första gången varg skymtades i Gnestatrakten var tidigt våren 2014. I december samma år fastslog Länsstyrelsen i Sörmland att två vargar hade markerat revir. Under våren och sommaren 2015 sker flera attacker på får. Allra värst är det på midsommarafton - då dödas drygt 60 får på Molstaberg som är den största gården i reviret. Och det är nu striden börjar på allvar: på sociala medier, insändarsidor och i mataffären.

Ingrid och Per står i skenet från några provisoriska strålkastare bakom huset. Dussintalet får har trängt ihop sig i hopp om att matte och husse ska servera kvällens middag. Ingrid och Per vill inte använda sina riktiga namn, det blir bara problem, säger de.

– Ibland så blir jag ju tokig när man ser hur mycket felaktigheter som folk tror är sant, säger Per.

Vad kan det vara till exempel?

– Bara en sådan sak som att människor tror att det räcker med att stängsla en hage. Men så fungerar det inte. En hage går att beta i två - tre veckor sen måste man byta för att fåren har betat ner den, och det förstår inte vanligt folk.

Ingrid och Per har en av de drygt femtio fårbesättningar som finns i vargreviret. De berättar att vargfrågan har blivit en fråga om stängsel – åtminstone för fårägarna. Som fårägare går det att få bidrag från Länsstyrelsen till att sätta upp ett rovdjursavvisande stängsel. Men det är en krånglig process tycker Ingrid och Per, och de har istället valt att hålla sina får i hagen närmast huset där de tror att risken att vargen tar dem är mycket mindre.

Tidigare i höstas polisanmäldes två fårägare i reviret. De anklagades för att inte ha skyddat sina får tillräckligt. Förundersökningen mot dem lades ner förra veckan, men om det hade blivit en fällande dom är det svårt att veta vad det hade fått för konsekvenser för de andra fårägarna i reviret, säger Per. Per säger att han knappt känner någon som har valt att ansöka om stängselbidrag.

– Tittar man på hur vargstängslet ser ut nere på Kolmården så är det helt otänkbart. Så vill inte jag ha det runt mina får. Jag förstår verkligen de som bor inne i Mölnbo som är oroliga för att vargen har synts till inne i samhället. Det finns en anledning till att vargstängslet ser ut som det gör därnere i Kolmården. De tar sig över ganska mycket.

– När vi har pratat hemma så har vi pratat ekonomi, det här kostar också en del. Och jag vet inte om den ska finnas i områden i Sverige där det finns tamdjur. Renskötarna blir också upprörda när de får sina renar tagna, säger Ingrid.

Ett annat problem som Per och Ingrid nämner är allt extra arbete som kommer med ett elstängsel. För att bidraget inte ska dras in krävs det att man som markägare håller efter runt stängslet i fem år, och många här arrenderar sin mark år för år. Då kan det vara en svår uppgift att ansvara för stängslet under fem år, om man har ett annat jobb, eller bara vill ha fåren som hobby för till exempel ullen, som Per och Ingrid.

– Sen blir man ju lite konfunderad. Det sägs att vi ska ha betade öppna landskap. Men jag vet inte vad det är för djur som ska beta, om det bara är kor som ska beta om vi nu också ska ha varg, för med får funkar det inte. Det har vi ju märkt, säger Per.

Tidigare i höstas beslöt länsstyrelsen i Stockholm om skyddsjakt mot en av vargarna i Sjundareviret. Men någon varg sköts aldrig. Dels var jakten enligt jägarna alldeles för geografiskt begränsad och dels var många värnare ute i skogen och störde. Några av jägarna som Radio Sweden pratar med säger till och med att man hade vargen i sikte en gång men att det inte gick att skjuta för att det fanns människor i skottlinjen.

Det är midnatt och Andreas Hansen ylar. Inget svar. Han ylar igen, men inget svar. Andris, hans vänner kallar honom så, står uppe på en höjd, fullmånen lyser honom starkt i ansiktet. Han vill helst hålla sig utanför konflikten, han vet hur det var under tonåren i Värmland, jägarna och bönderna, de hårda orden. Och det fullkomliga hatet mot vargen och mot dem som ville skydda den. Därför ger han sig ofta ut på nätterna för att höra om han kan kommunicera med vargarna genom att yla med dem.

– Det är som en symbol verkligen för det vilda och otämjda. Det är otroligt smarta och kloka djur.

Brukar de svara när du ylar?

– Det har varit några gånger då de inte har svarat, men de flesta gångerna som jag varit på rätt plats så har de svarat på ylandet. Jag önskar att jag visste vad de ville säga, men det låter ofta vemodigt, som en blandning mellan förvåning och rädsla, säger Andreas.

Vildmarksguiden Johan Örlander står precis bredvid, han ber oss dämpa oss lite. Vi vill inte höras, säger han. Andreas går iväg en bit igen. Tecknar åt oss att hålla för öronen.

Långt borta svarar någon.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".