"Månaderna på barnhemmet förändrade mig"
Ida Lindhagen, reporter P4 Morgon:
Hösten 2008 bodde jag i Nairobi. På dagarna jobbade jag på ett barnhem i ett av Nairobis fattigare områden. Det tog mig ungefär fyrtio minuter att ta mig till barnhemmet från familjen jag bodde hos.
Vägen gick genom trånga gator kantade av plåtskjul som fungerade som små affärer. I vissa områden hade husen stenväggar, i andra var de inte gjorda av något annat än plåt.
Redan tidigt på morgonen var det fullt av människor ute på gatorna och det slog mig ofta hur många av kvinnorna som bar små barn på ryggen i de här delarna av stan jämfört med inne i city. Hur västerländsk stadskärnan var i kontrast till de fattigare områdena.
Månaderna på barnhemmet förändrade mig. Och trots att det är snart fyra år sedan drömmer jag då och då om barnen. Särskilt en pojke. Calonzo. Ett riktigt litet busfrö.
En morgon hände något som jag aldrig kommer att glömma.
Jag satt på knä på stengolvet och försökte vika kläder samtidigt som sexton 1,5-åringar kröp omkring benen på mig. Calonzo var värst. Han rafsade ut högarna med kläder. Gång, på gång, på gång.
– Hapana Calonzo, du får inte göra sådär sa jag, men han fortsatte.
Jag blev mer och mer irriterad och sa till på skarpen. Men barnen hade inte lika stor respekt för mig som för de ordinarie sköterskorna så han fortsatte. Förmodligen för att jag aldrig slog honom.
Tillslut fick jag honom i alla fall att sluta retas. Han tultade på stappliga ben bort till en dörröppning ett par meter bort och gömde sig bakom väggen. Så plötsligt rusar han fram. Lägger sina knubbiga små armar runt min hals och ger mig världens smällkyss, mitt på munnen. Sen springer han tillbaka och gömmer sig. Som om han antar att det inte var tillåtet.
Men jag bara skrattade och kände en sådan lycka som jag nog aldrig känt förut.
Och jag förstod att det han saknade var närhet. Han har någonstans att bo, han får ordentligt med mat och när han blir äldre kommer han få gå skolan. Men bland alla barnen på hemmet var det kanske svårt att tillfredsställa just det där behovet som handlar om närhet. Vi var så upptagna med att byta blöjor och mata barnen att det var svårt att hinna med spontana kramar.
Mina barnhemsbarn har ändå haft tur, någon har sett till att de kommit till hemmet. Att dom tas omhand. En liten pojke vägde bara 1,7 kilo när han kom till oss. En kvinna hade hittat honom i rännstenen, en dag till och han hade förmodligen inte klarat sig.
Men kvar ute på gatorna finns många barn som inte har den turen. Inte bara i Kenya, utan på en mängd olika platser runt om i världen. Kanske har föräldrarna dött i aids eller i ett inbördeskrig och barnen tvingas bo på gatan. Eller så är familjerna för fattiga för att kunna ge barnen tillräckligt med mat eller låta dom gå i skolan.
