En fängslande dag i ett liv
DRAMA
Det känsliga norska dramat Oslo 31 Augusti har hyllats på många håll i världen, förra veckan fick den till exempel priset för bästa film vid årets upplaga av Stockholms filmfestival. Det är film som är värd alla lovord.
Det är lika bra att säga det på en gång, Oslo 31 Augusti är abslout inte den film du ska kolla upp om behöver något att rycka upp humöret med. Det här är nämligen en synnerligen dyster historia.
Den baseras på Pierre Drieu La Rochelles bok Tag mitt liv och följer dess ramhistoria ganska väl, men samtidigt har man naturligtvis också moderniserat en hel del jämfört med den 80 år gamla romanen.
Oslo 31 Augusti handlar om ett dygn i narkomanen Anders liv. En lång rehabiliteringsperiod på behandlingshem närmar sig sitt slut och Anders gör sig redo för att återvända till ett liv utanför behandlingshemmets väggar. Något som är långtifrån okomplicerat för den skuldridne och deprimerade Anders.
Redan i inledningen av filmen försöker ha ta sitt liv men bestämmer sig ändå för att ge livet en chans. Under ett dygn besöker han vänner, bekanta och närstående för att försöka hitta anledningar att leva vidare.
Trots sitt minst sagt melankoliska anslag och upplägg är Oslo 31 Augusti inte någon raktigenom mörk film. Regissören Joachim Trier lyckas med hjälp av ett personligt handlag, inte minst när det gäller bildberättandet, infoga strimmor av ljus. Dessutom är det en djupt mänsklig film. Oslo 31 Augusti handlar förvisso om hur svårt det kan vara att vara människa, men likafullt om mänsklighet.
Dialogerna är suveränt välskrivna och genomsyras av en naturlig och fullständigt trovärdig ton. Det är gripande, välspelat och vackert. Utan någon som helst sentimentalitet tecknar Joachim Trier porträtt av en serie nutidsmännsikor med nutidsmännsikor problem. Det rör sig om karaktärer av kött och blod med både bra och dåliga sidor.
