Shame - ingen film att skämmas för
DRAMA
Bioåret 2012 får en riktigt bra start tack vare detta i alla bemärkelser nakna drama. Firma McQueen/Fassbender som gjorde stor succé med Hunger häromåret har gjort det igen.
I Shame tittar den brittiske konstnären och regissören Steve McQueen (som är ungefär antitesen till sin betydligt mer berömda amerikanska ikon till namne) närmare på ämnet sexmissbruk.
I centrum för berättelsen står Brandon, en man i 30-årsldern som vad det kan uppfattas som har allt. Han bor i en flott lägenhet i New York, ser oförskämt bra ut och har ett välbetalt jobb. Under den blankpolerade ytan döljer sig dock något helt annat.
Brandon är nämligen en rejält trasig människa, helt fast i ett vilt rasande sexmissbruk. Det konsumerar i stort sett hela hans tillvaro och tar sig många olika former av uttryck. Trots de enorma inneboende skamkänslor han känner inför sitt missbruk lyckas han ändå upprätthålla någon sorts ordning i sitt liv.
Det förändras dock när hans, förvisso på helt andra sätt men ändå, lika själsligt trasiga syster Cissy dyker upp och ber om att få bo hos honom en tid. Det rubbar hans banor fullständigt och klaschen mellan den introverta Brandon och den extroverta Cissy blir kraftig.
Shame är en film som i mångt och mycket lever på två saker: skådespelarna Michael Fassbenders och Carey Mulligans fantastiska insatser och den före detta videokonstnären Steve McQueens makalösa känsla för bildkomposition. Shame är en oerhört stilsäker film och den skyggar sannerligen inte för nakenhet - i någon bemärkelse.
Det är en nervig, utlämnande och mycket gripande film. All kroppslig nakenhet hade naturligtvis kunnat upplevas som provecerande, men känns inte någon gång omotiverad. Och det ska sägas direkt, det finns inget erotiskt eller sensuellt över de otaliga sexscenerna. Shame är en film som förmedlar smärta mer än något annat. Den något vouyeuristiska position som McQueen försätter åskådaren i säger dessutom en hel del om vår samtid.
