Pojken med cykeln
DRAMA
Årets första fullpoängare på de svenska biograferna. De belgiska bröderna Dardenne har gjort ännu ett gripande och starkt socialrealstiskt drama. Det nya är att de den här gången låter lite ljus sippra igenom den hårda ytan.
Allt är,som det brukar heta,relativt. Men i jämförelse med bröderna Dardennes tidigare filmer, bland annat Guldpalmsvinnarna Rosetta och Barnet, är Pojken med cykeln en oväntat upplyftande film.
Återigen. Allt är relativt, så förvänta dig inte att få se något sprittande lyckopiller till film om du lyder min rekommendation och går och ser Pojken med cykeln. Det du kommer att få uppleva är en fantastiskt agerad och djupt gripande film.
Tonträffen är som vanligt när det gäller Dardennebröderna genial och känns helt äkta. Berättandet är nervigt, rått och avskalat. Här finns egentligen inget som kan betraktas som filmmässig kosmetika. I vanlig ordning är bröderna synnerligen sparsmakade när det gäller användningen av musik. Bara vid några enstaka tillfällen, men då desto mer effektullt, låter de musik förstärka det som visas i bild.
I centrum för berättelsen står Cyril, en 11-årig pojke som lämnats på barnhem av sina föräldrar. Cyril kan inte riktigt förstå att fadern har lämnat honom och hela Cyrils tillvaro går ut på att försöka få tag på denne. Dessutom vill han till varje pris få tillbaka den cykel som pappan har gett till honom.
Av en slump möter han hårfrisörskan Samantha. Han grips av pojkens öde och bestämmer sig för att ta honom under sina vingar. Den känslomässigt skadade och ömtåliga pojken har dock oerhört svårt att släppa någon inpå livet. Men under den hårda yta som han av livets hårda törnar tvingats skaffa sig är Cyril naturligtvis en osäker och kärleks- och uppmärksamhetstörstande grabb, ett lätt byte för andra mer ljusskygga existenser.
Pojken med cykeln handlar om samhällets skuggsida av i dag, men känns samtidigt tidlös. Parallellerna med de Sicas neorealistiska mästerverk Cykeltjuven är uppenbara. Själva cykeln har ungefär samma,och lika kraftfulla, symbolvärde nu som då.
Det är en genuint gripande, för att inte säga hjärtskärande film. Men samtidigt hoppfull och humanistisk. Den här gången är det inte pessimismen och svartsynen som är den dominerande känslan, vilket gör Pojken med cykeln till bröderna Dardennes hittills mest lättillängliga film. För en gångs skull är det med en känsla av hopp man lämnar en av deras filmer.
Pojken med cykeln är en i alla avseenden extraordinär film. Ett mästerstycke att, även om det är med en klump i magen, att ta till sitt hjärta. Det finns väldigt många beståndsdelar i filmen att lyfta fram men en av de främsta är det fantastiska skådespelandet. Thomas Doret är makalöst bra i rollen som Cyril och Cécile de France glänser i rollen som Samantha. Samspelet mellan dem är fulländat och fullständigt trovärdigt.
