LOL
DRAMAKOMEDI
Förutsägbar, klichéfylld och med en synnerligen enerverande huvudrollsinnehaverska. LOL är helt enkelt ett av det här årets verkliga bottennapp. Vilket är synd eftersom den franska film med samma namn som den är en nyinspelning av inte helt saknar förtjänster.
Det är å andra sidan inget ovanligt att amerikanska nyinspelningar av europeiska, och av någon anledning i synnerhet franska, ofta blir riktigt dåliga. LOL är ett skolboksexempel.
Annars fanns det anledning att tro att det skulle kunna gå bättre denna gång. Inte minst för att de amerikanska producenterna anlitade originalregissören Lisa Azuelos att göra nyinspelningen. Men trots att hon i stor utsträckning gör exakt samma film en gång till räcker det inte. Mest beroende på usel rollbesättning, Miley Cyrus är lika enerverande i sin skådespelarstil som hennes pappas (countryaartisten Billy Ray Cyrus) hitsingel Achy Brachy Heart var, men också eftersom grundtonen i nyinspelningen är en annan än i originalet. Ansvaret ligger, kan man förmoda, hos de amerikanska producenterna.
Den franska filmen var taggigare, mer upprorisk och inte alls lika tillrättalagd som den amerikanska. Den hade förvisso också sina problem men inte alls i samma utsträckning som denna. Inte minst så var det möjligt att känna något för karaktärerna i den franska, medan de i den amerikanska mestadels väcker irritation.
LOL handlar om tonårsstjejen Lola, allmänt kallad LOL (SMS-lingo för Laughing Out Loud). Hon står på gränsen till vuxenlivet med allt vad det innebär i form av relationsproblem, känslostormar och en oförstående vuxengeneration.
Det här är inget som vi inte sett förut och i den amerikanska versionen av LOL presenteras det hela kliniskt befriat från överraskningar och med stor övertydlighet. I det franska originalet kändes samspelet mellan mor och dotter trovärdig, men så är inte fallet i denna nyinspelning. Kemin mellan Demi Moore och Miley Cyrus är obefintlig.
