Magic Mike
DRAMAKOMEDI
Den oerhört produktive filmiske kameleonten Steven Soderbergh fortsätter att överraska. Efter den täta och klaustrofobiframkallande pandemithrillern Contagion slår han till med Magic Mike, en socialrealistisk dramakomedi om manliga strippor.
Titelns Mike är en social synnerligen begåvad herre kring de 30. Hans största dröm är att kunna starta en egen verksamhet som möbelsnickare och designer men för att nå dit behöver han pengar. Bland flera jobb han har för att tjäna ihop nog till att förverkliga sin dröm är det som manlig strippa på en klubb belägen i det soliga Tampa i Floridas skuggsida.
På ett av de andra påhuggen han har, det som takläggare, träffar han 19-årige Adam. Mike ser stor potential i Adam och tar med honom till strippklubben. Adam gör mycket riktigt stor succé och blir klubbens nya stjärnskott. Adams storasyster Brooke, som Mike naturligtvis blir intresserad av, ser dock på det hela med illa dold skepsis, men rycks ändå inledningsvis med av Mikes stora entusiasm. Men trots att Mike egentligen är en reko kille som bara vill alla väl så innehåller livet som firad manlig strippa en hel del fallgropar och livsstilen med sena nätter, droger och festande finns där som ett ständigt hot såväl när det gäller Mikes och Adams vänskap som möjligheterna för Mike och Brooke att bli ett par.
Magic Mike är i mång och mycket Channing Tatums film. Inte bara för att den delvis är baserad på hans eget förflutna som manlig strippare utan också för att han egentligen för första gången sedan genombrottsrollen i A Guide To Recognizing Your Saints här har fått en roll där han får visa att han faktiskt har en hel del att erbjuda som skådespelare.
Det är tydligt att Steven Soederbergh har ambitionen att säga något om (väst)världen av i dag och det samhälle vi lever i med sin film och i sina bästa studer är Magic Mike en smart, snygg och intressant film. Tyvärr så går den andra gånger lite vilse i sin egen lite glättiga yta. De många, oftast synnerligen snyggt koreograferade och läckert filmade strippscenerna är kanske lite för snygga ibland, vilket gör att de för berättelsen nödvändiga kanterna ibland slipas bort och den satiriska och kritiska udden mattas av. Det gör Magic Mike till en aningen distanserad upplevelse som absolut hade kunnat bli ännu starkare om Soderbergh bara hade haft en tydligare bild av vad han ville göra. Nu ger den ett något splittrat intryck.
