Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Karl Jean-Jeune vill göra mer nytta

Publicerat måndag 1 februari 2010 kl 15.50
1 av 3
Karl-Jean Jeune.
2 av 3
Wismond Exantus på ett franskt militärsjukhus i Port-au-Prince.
3 av 3
Gatuförsäljarna i Port-au-Prince var snabbt igång igen efter jordbävningen.

Karl Jean-Jeune är en 23-årig grafisk designer i Port-Au-Prince, som aktivt deltagit i hjälparbetet bland annat genom att förmedla information om hjälpbehov via sociala medier. Han var med i Vetenskapsradions veckomagasin den 22 januari och Vetandets värld den 2 februari.

De senaste veckorna har han börjat fundera på om han kan göra mer nytta som journalist - att rapportera från sitt hemland när de utländska journalisterna försvunnit. Och dra nytta av sina kunskaper om modern kommunikation, som inte alla i Haiti har. Här skriver han för Vetenskapsradion om en av alla dagar efter jordbävningen.

Vaknar av människor som pratar. Jag hör alla ljud eftersom jag sover i ett tält på gården framför huset. Ibland hör jag pistolskott som inte är särskilt långt borta. Det har varit så här de senaste veckorna sen jordbävningen skakade staden.

Rädda för skador i husen sover många, liksom vi, utomhus. Jag ska kanske vara lite mer precis med vilka som är "vi". Mitt hus rasade i jordbävningen, så jag bor nu hos en vän, vars familjs stora gästfrihet känns sällsynt de här dagarna.

Idag liksom igår och i förrgår är jag tvungen att gå upp tidigt för jag jobbar med en grekisk journalist och han vill alltid ta vara på morgonljuset för att filma och ta bilder. Jag är hans "fixare", och hjälper honom med översättning, kontakter och att hitta i Port-au-Prince med omgivningar.

Först åker vi och kollar upp Wismond. Wismond är den 24-årige man som vi, genom att kalla på mer hjälp via Twitter, hjälpte till att rädda förra lördagen. Det var samma dag som sökandet efter överlevande officiellt hade upphört. Att han räddades beskrevs som ett mirakel i medier över hela världen. Han var alltså en av de sista överlevande som hittades i rasmassorna, efter 11 dagar. I hålrummet där han befann sig, i en affär, fanns både chips, öl och cola som hjälpte honom att hålla sig vid liv.

Han tillbringade några dagar på ett franskt sjukhus, och kom därifrån i tisdags. Nu bor han hos en kusin. Vi träffar honom vid hans hus, ett trähus som förstördes när grannhuset rasade över det.  Han har just kommit hit efter en runda på gatorna nere i stan för att titta på förödelsen som han ju inte såg något av under den långa tid han låg instängd i mörkret.

Underligt nog ler han och ser lycklig ut hela tiden. Hur kan han vara så lycklig utan mat, utan kläder och efter att just ha sett alla nedfallna hus? Han säger att det är för att han lever och för att han ser så många människor som lever runt omkring honom. Han förklarar också att han aldrig tappar modet och att hans gud är god, och kommer att ge honom styrka att ta sig igenom livets strider. Väldigt starka ord, enligt mig, från en som inte har något jobb, har blivit av med allt han äger och svälter!

Han är inte den enda som tänker i de banorna. Haitier har en stark tro på "bondieu bon", den gode guden. En av de saker som slog mig var hur snabbt efter jordbävningen gatuförsäljarna var igång igen.

Efter att ha hört Wismond prata om hur svag han är och att han svälter, kan jag inte låta bli att tänka på de över tjugo utländska journalister som var på plats när han räddades. Det verkar inte som om de är så intresserade av hur det går för honom nu. Ni fick era historier, eller hur, så vem bryr sig? Nyhetsfolket börjar redan packa ihop och Haiti håller långsamt på att förvandlas till gårdagens nyheter.

Vid lunchtid åker jag hem och kan inte låta bli att dra med mig några vänner till grönsaksaffären, för att handla till killen som för bara några dagar sedan var i hela världens mediafokus. Ni skulle ha sett leendet över hela ansiktet när vi kom med varorna.

Ännu en dag med mitt nya "efter-jordbävningen-jobb" är över. Vad gör vi av kvällen? Jag och mina vänner känner att vi behöver skingra tankarna, och vill gå ut. De flesta restauranger har förstörts eller skadats, men det populära stället Pizza garden finns kvar så vi åker dit. Det här är första gången jag går ut på kvällen sedan jordbävningen, och just här var jag också sista kvällen före jordbävningen. Då träffade jag många kompisar som nu är borta och det  går inte att få tillbaka något av känslan hur det var då, innan den 12:e.

Vi ville skingra tankarna men det går inte – vi kan inte sluta prata om jordbävningen. Vi har ingen matlust, det enda vi gör är att dricka. Det är underligt hur världen så totalt kan förändras på en minut. Jag förlorade vänner, jag förlorade mitt hem och flyttade till en vän. Nu omprövar jag mina mål i livet, och fastän dagarna går fort förbi så försvinner aldrig bilderna av skrikande, blödande, dammtäckta människor.

Utmattad efter ännu en lång dag går jag till sängs, det vill säga till min madrass i tältet. Dagens läxa: Hur tufft det  än blir – var som Wismond, ge inte upp och tro på att vi har bättre dagar framför oss.

Karl Jean-Jeune

Översättning: Lena Nordlund, lena.nordlund@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".