Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Därför sker jordbävningar

Publicerat måndag 1 februari 2010 kl 18.51
1 av 6
Jordskorpans tjocklek (km) på olika platser, världen över. (Klicka på bilden för förstoring.)
2 av 6
Jorden i genomskärning.
3 av 6
Transforma förkastningszoner (A), spridningszoner (B) och kollisionszoner (C).
4 av 6
Transforma förkastningszoner.
5 av 6
Kontineltalplattorna. (Klicka på bilden för förstoring.)
6 av 6
Subduktionszon.

Jordbävningar orsakas av långsamma deformationer i den yttre, spröda delen av jordskorpan. Denna del består av sju större och flera mindre hårda tektoniska plattor – kontinentalplattor.

Kontinentalplattorna passar ihop som pusselbitar, men rör sig långsamt hela tiden, på grund av uppvärmning och kylning av materialet i jordens inre och under högt tryck deformeras de. Man kan säga att de "flyter" fram på den underliggande mjukare manteln. Plattorna rör sig i en hastighet mellan 2 och 12 centimeter per år.

Det som leder fram till en jordbävning är att det byggs upp mycket energi inom en, eller mellan två, kontinentalplattor. Man vet inte mycket om de processer som orsakar jordskalv inuti plattorna. Betydligt mer vet man om processerna vid plattgränserna. De förklaras av plattektoniken, alltså rörelsen av de tektoniska plattorna i förhållande till varandra.

När plattorna gnider mot varandra fastnar de i varandra och en spänning byggs långsamt upp. När de uppbyggda krafterna blir större än bergets egen styrka och berget inte längre kan hålla emot, tvingas en spricka att röra sig och energin som var lagrad i berget släpps ut i form av en jordbävning. Denna spänningsuppbyggnad kan ta flera hundra år. 

Det finns tre olika huvudtyper av plattgränser: transforma förkastningszoner, spridningszoner och kollisionszoner.

Vid transforma förkastningszoner gnids plattorna i sidled mot varandra, som till exempel i Kalifornien eller norra Turkiet. De allra flesta av den här typen av plattgräns finns i haven, där de binder ihop två spridningszoner.

Vid spridningszonerna utökas plattornas yta – plattorna glider isär. Här är jordbävningarna i regel mindre, men det förekommer å andra sidan många vulkaner. Island och Azorerna ligger båda i spridningszoner.

Vid kollisionszonerna, där oceangravar och bergskedjor bildas, minskas istället plattornas yta – plattorna kolliderar med varandra. Antingen bildas då subduktionszoner, där den ena plattan trycks ner under den andra, eller områden där plattorna pressas ihop och bergskedjor uppstår. Kollisionszonerna är de plattgränser där de allra största jordbävningarna inträffar och bland dem ligger Sumatra, där jordbävningen som orsakade den stora tsunamin på annandag jul 2004 inträffade. I kollisionszonerna bildas också vulkaner.

Jordbävningar sker alltså inte bara mellan kontinentalplattorna, utan även inom plattorna. Jordbävningar i Sverige orsakas av krafter i den Euroasiska plattan som kommer från kollisioner med andra plattor, men kan hjälpas på traven av att berggrunden sakta lyfts uppåt efter att ha varit nedpressad under den senaste istiden.

En jordbävnings huvudskalv följs i regel av en serie mindre efterskalv. En tumregel säger att det största efterskalvet har en magnitud som är 1,2 mindre än huvudskalvets. Det förekommer också ofta förskalv innan större jordbävningar.

Anna Theorell
anna.theorell@sr.se

Artikeln är faktagranskad av Björn Lund, Institutionen för geovetenskaper, Uppsala universitet.

Läs vidare:




Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".