Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Nu är det dags att bli riktigt rädd

Publicerat fredag 5 maj kl 14.15
Ulrika Björkstén om brytpunkter för den globala uppvärmingen
(3:49 min)
Ulrika Björkstén.
Ulrika Björkstén är chef för Vetenskapsradion. Foto: Stina Gullander/ Sveriges Radio

Vetenskapsradions Ulrika Björkstén om hotet från en snabb klimatförändring.

I förra veckan var det dags igen – ytterligare en rapport om smältande isar och varmare klimat. Den här gången kom den från Arktiska rådet och handlade bland annat om vårt eget område i Nordkalotten. Området runt Nordpolen är den del av världen där klimatförändringen går snabbast och, verkar det som, betydligt snabbare än vad de flesta klimatmodeller har förutspått. I den senaste rapporten säger man nu att Arktiska havet kan vara helt fritt från sommaris redan om tjugo år.

Förändringarna i Arktis har blivit en symbol för den globala uppvärmningen –  inte minst genom bilder på vilsna isbjörnar, fångna på smältande isflak mitt i det stora havet.

Men den bilden är faktiskt vilseledande. Det är så lätt att tycka lite synd om de där isbjörnarna, och sucka över hur ännu ett vackert däggdjurs habitat  förstörs av människan. Vi vet vi ju alla egentligen att det här inte handlar om isbjörnarna. Men den verkliga sanningen – att det är vi som står där, omgivna av ett stigande hav – är alltför emotionellt svår att ta in.

För på ett rent intellektuellt plan har vi vetat väldigt länge. Den svenske kemisten och Nobelpristagaren Svante Arrhenius förutsåg redan 1896 att effekten av förbränningen av fossila bränslen skulle bli en global uppvärmning. Det är alltså 120 år sedan.

FN:s klimatpanel har funnits i nästan 30 år. Personligen minns jag hur det många år dessförinnan, under tidigt 1980-tal, talades om att man skulle undvika flyget, och att vi behövde hitta alternativa energikällor för att på sikt minska oljeberoendet och undvika en stor klimatförändring.

Den som är äldre kommer säkert själv ihåg ännu tidigare diskussioner. De handlade om hur vi på sikt måste ställa om. Hur det i framtiden skulle bli problem. Hur kommande generationer skulle drabbas. Skrämmande, men också lätt att skaka av sig. Visst, vi måste ändra vårt sätt att leva, men inte nu, inte i morgon, utan sen.

Så på 1990-talet började det talas allt mer om brytpunkter, bortom vilka naturliga processer sätts igång som möjligen skulle göra uppvärmningen ostoppbar. Den första var ett isfritt Arktis. Arktis är nämligen tack vare isens höga reflektivitet ett område som skickar ut mer värme i världsrymden än vad som kommer in - det är alltså en jordklotets air condition-apparat, som hjälper till att hålla hela planeten på lagom temperatur.

När isen försvinner och öppet vatten brer ut sig minskar denna förmåga att reflektera ut värme radikalt. Temperaturen stiger, men inte bara på Arktis, utan i hela världen. Den brytpunkten kan vi alltså redan vara på väg att passera.

Men än värre är nästa brytpunkt. I havsbotten och på tundran i de arktiska områdena finns jättelika lager av frusen metan. Metan är en uppåt trettio gånger så kraftfull växthusgas som koldioxid. Om det infrusna metanet i stor skala tinar och når atmosfären kan effekten bli en galopperande och ostoppbar växthuseffekt.

Jag hoppas ni är livrädda nu. För det är jag. Och i det här läget tror jag bara en radikal pessimism kan ge oss den kraft vi behöver för att agera snabbt och målinriktat.

Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".