Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på https://kundo.se/org/sverigesradio/
En grupp med får i en hage.
Foto: Fredrik Sandberg/TT
Lyssna
(1:25 min)
Lyssna
(1:25 min)
Lyssna
(1:25 min)
Stora rovdjurs framfart i hagen bekräftas av dna
Uppdaterat måndag 23 oktober 2017 kl 06.00
Publicerat måndag 23 oktober 2017 kl 06.00
Uppdaterat måndag 23 oktober 2017 kl 06.00
Publicerat måndag 23 oktober 2017 kl 06.00
En grupp med får i en hage.
Foto: Fredrik Sandberg/TT

Hur bra är besiktningsmän på att kunna identifiera om husdjur har dödats av stora rovdjur? Det har forskare tittat närmare med hjälp av dna-teknik.

I Sverige inspekteras skadade eller döda tamdjur av länsstyrelsen.

Med hjälp av protokoll baserat på bland annat bitmärken fattas beslut om förövaren är ett stort rovdjur, som varg, lo, björn, järv eller kungsörn. Om så är fallet har husdjursägaren rätt till ersättning.

Men hur bra är egentligen besiktningspersonerna på att se vad djur har dött av? Det har forskare från Sveriges lantbruksuniversitet och Lunds universitet försökt få ett svar på.

Med hjälp av dna i saliv från bettskador har forskarna dubbelkollat nästan 70 dödade får, där besiktningspersoner gjort bedömningen att tamdjuren dödats av just stora rovdjur.

Det visar sig att i nio fall av tio har en korrekt bedömning gjorts.

– Vi var väldigt överraskade att träffsäkerheten var så hög. Gör man sådana här besiktningar inser man fort att variationen är väldigt stor i hur rovdjuren dödar tamdjur, säger Jens Frank, forskare på Sveriges lantbruksuniversitet.

– Det är väldigt svårt att bedöma så jag var mäkta förvånad och imponerad över träffsäkerheten, fortsätter han.

Och varför var det viktigt att göra den här studien?

– Det är viktigt för trovärdigheten i hela systemet. Dels för att tamdjursägarna ska kunna se hur stor risken är att bli utan ersättning på grund av att besiktningsmannen gör en inkorrekt bedömning. Men också för besiktningsmännen själva för att bedöma om var störst utbildningsinsatser behövs.

Jens Frank vill se mer liknande dna-tester, men tror inte att de kommer att ersätta besiktningsmännens bedömningar.

– Att dna-tester ska ersätta besiktningsmän och deras bedömningar är svårt. Om man till exempel inte hittar dna från ett stort rovdjur är det svårt att säga vad som är dödsorsaken. Det kan ju fortfarande vara ett stort rovdjur som är dödsorsaken, men dna:t har då brutits ned av solen, eller regnat bort, säger han.

Referens: Frank et al. "Building public trust in compensation programs through accuracy assessments of damage verification protocols". Biological Conservation, september 2017. Doi.org/10.1016/j.biocon.2017.06.033

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".