Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Program om mordet på Sveriges statsminister Olof Palme
Peter Khilgårds krönika

Palmemordet – en vändpunkt

Publicerat måndag 28 februari 2011 kl 08.00
Krönika Peter Kihlgård
(4:45 min)
Peter Kihlgård. Foto: Snezana Vucetic Bohm/Sveriges Radio

Om man som jag är född i mitten av femtiotalet tillhör man den första generationen som inte var med om att bygga upp välfärdssverige. Vi kunde njuta frukterna av andras arbete. Vi fick framtidstro och tillförsikt i gåva, men kom liksom aldrig att ingå i något större samhälleligt projekt. Vi blev skeptiska och en smula distanserade – oförlösta kanske.
Olof Palme var en sån som visade upp en obestridlig politisk glöd och en nästan demonstrativ tro på sina egna ideer. Jag beundrade honom för det. Avundsjukt.

Om man som jag är uppväxt i en borgerlig, trygg och ytterst rättrådig stad norrland där man, som ofta i periferin, blev fenomenala back seat drivers och nästan njöt av allt dumt och pjöllrigt som våra makthavare ägnade sig åt söderöver, där var fördragsamheten mot arrogans generöst tilltagen. Det var lätt för mig att tolerera Olof Palmes ibland överlägsna attityd. Den kände jag igen. Väl. 

Min hemstad var också sådan att det blev inne att vara samhällstillvänd, som det hette. Om man frågade hur någon var, kunde man få svaret: ”Han är bra, han är samhällstillvänd.” Vid sidan av popmusiken, filmerna och allt annat som hörde den blomstrande ungdomskulturen till, förelåg alltså ett intensivt intresse för samhällsdebatt. Och där fanns Palme som en brygga mellan den nya populärkulturen och det gamla, mossiga, sjukt tråkiga politiska etablissemanget. Han var - i det sammanhang han verkade - en annan slags typ. Han stod för någonting nytt och lite rebelliskt. Vi härmade hans liksom synkoperade sätt att prata. Vi skrattade åt hans maner. Drev med honom – det enda sätt vi visste att ge skänka försonande drag åt maktens ansikte. 

Den här staden, där Palme för övrigt gjorde sin militärtjänst, var också tillräckligt självuppfylld för att frambringa extrema riktningar i allt från stadsgerillor till straight-edgerörelse. Därmed kunde man naturligtvis inte stödja Palmes mesiga politiska åskådning, men i hans balanserande mellan försmädlighet och patos kände många hävdelsefulla unga män igen sig. Hans mod under Vietnamtiden var definitivt något att inspireras av. Det gick att på något sätt identifiera sig med honom. Det slog mig aldrig att han faktiskt var äldre än min pappa. 

När jag flyttat från staden och hamnat i det akademiska, berättade en docent som var lite bekant med Palme att denne var en läsare av stora mått; varit det ända sen barnsben. Det fick mig att på ett postseminarium, med vinförstärkt självförtroende lansera en teori om att Palmes litteraturintresse hade haft stor inverkan på hans livsval; att det var i böckerna som han hittat stöd för sin åskådning om jämlikhet och jämställdhet och att det var konstnärliga sanningar som lett honom mot den demokratiska socialismen, bort från den förnämt östermalmska högborgerligheten. Folk trodde jag skämtade. De skrattade. Jag förstår fortfarande inte varför. Jag tror fortfarande att jag hade rätt. 

Jag följde honom, med min sedvanliga distans och skepsis, men med intresse. Och i debatter led jag när han gjorde en slät figur och gladdes när han fick till det och jag blev besynnerligt nationalistiskt stolt över hans internationella rykte och anseende. Det hände att man på utlandsresor kunde få rabatt på saker och ting bara för att man kom från samma land som han. 

Olof Palme var en referens som togs ifrån mig.

Som om skaparen av berättelsen om honom var en tragöd som inte kunde hitta på något bra slut utan fick tillgripa en deus ex machina. Om man nu inte ska förstå det hela som anvisning om vad följderna kan bli av ett oresonligt, perverst och ondskefullt personhat.

På istituto di arte scenica i Pontremoli, Italien, nås jag av rapporter från Palmes begravning. En skrapig röst i luren som berättar om att det tamefan är som en gammal journalfilm! Varenda statsschef är där för att hylla hans minne! Det är ofattbart!

Jag väljer att ta det som ett bevis för att Olof Palme var en så stor statsman som det går att bli om man kommer från ett litet land.

Peter Kihlgård

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".