Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Från 2011. Vetenskapsradion granskar den globala handeln med organ.
Vetandets värld, 14 april 2011

Drömmen om att kunna odla en njure

Publicerat torsdag 14 april 2011 kl 10.00
Forskaren Kertin Dahlenborg på Cellartis i Göteborg tittar på mänskliga hjärtceller.

Vetenskapsradions serie Organshopping har nu kommit fram till frågan om det går att odla fram nya organ istället för att, kanske förgäves, vänta på en lämplig donator.

– Det var verkligen cowboydagar kan man säga. För det var så tidigt, för vi hade egentligen inte, om man tittar i backspegeln, inte en aning om vad vi gjorde. Och i princip alla celler som vi transplanterade försvann på minutrar till timmar, berättar Petter Björquist.

Petter Björquist är en erfaren stamcellsforskare på ett litet spjutspetsföretag i Göteborg. Under det han kallar stamcellshypen, i början på 2000-talet, fanns stora förhoppningar kring embryonala stamceller. Dessa celler är kroppens ursprungsceller och kan utvecklas till i princip vilka celler eller organ som helst.

Men går det att från stamceller också bygga nya organ? Kan stamceller vara lösningen på den svåra situationen med illegal handel av njurar. Följ med på Vetenskapsradions fjärde avsnitt kring Organshopping, om drömmen om att odla en njure, något dialyspatienter kan längta efter.

Dialysapparaten surrar medan slangar och filter fylls med konstnären Christian Mendez blod. Han är en av 765 svenskar som väntar på ett nytt organ. Christian har en reumatisk sjukdom som slog ut hans njurar i 30-årsåldern, och att gå i dialys kändes så svårt att han inte längre ville leva.

– Jag ville ta livet av mig. Och jag försökte, men lyckades inte, säger Christian Mendez.

Flera timmar, fem dagar i veckan sitter Christian Mendez i den vita fåtöljen på en sjävdialysavdelning, uppkopplad mot en apparat för att åtminstone hjälpligt ersätta njurarnas funktion. Utan konstgjord rening skulle han snabbt bli både förgiftad och dränkt inifrån. Han hoppas nu mycket på forskningen kring stamceller.

Professor Henrik Semb är föreståndare för ett nybildat stamcellcentrum i Köpenhamn och är en av Sveriges mest erfarna stamcelllsforskare. Han vet att det finns visioner om att skapa nya organ med stamceller. Urinblåsor kanske är på gång visar försök med djur. Men njurar är långt borta. Det är helt enkelt extremt komplicerat att skapa hela organ.

Att ta det första steget, att skapa byggstenen i ett organ - den enskilda cellen - stöter ofta på problem. Henrik Semb jobbar själv med diabetes, nämligen bukspottkörteln och dess insulinproducerande betaceller. Att skapa betaceller som går att använda på patienter i allmänhet tar tid berättar han:

– Det tar mer än 10 år innan vi har kommit dit, säger Henrik Semb.

– Och att prata organ är det under din livstid? frågar vi.

– Nej det tror jag inte

– Och hur gammal är du nu?

– Jag är drygt 50 år skrattar Henrik Semb.

Verksamhetschef Annika Tibell på transplantationskirurgin på Karolinska universitetssjukhuset i Huddinge, är också tveksam till möjligheten att odla njurar

– Jag tror att det ligger många decennier framåt i tiden. Kanske 50 år, vem vet? Men det är ju en gissning och en vacker dag så sker det plötsligt ett genombrott och så händer saker fortare än man tror.

I den branta backen upp från Slottsskogen mot Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg kliver vi in i ett rum med två låga kvävetankar med blåa lock och enkla hänglås. Forskaren Raiumund Streel visar runt. Här jobbar 50 personer med att odla embryonala stamceller. Och här hittar vi svaret på varför det inte verkar finnas någon aktivitet kring att skapa njurar av stamceller.

– En av anledningarna till att man kanske inte jobbat mycket med njurceller och transplantation av celler är att intresset för sådana celler för läkemedelsstudier i provrör inte är lika stor som leverceller och hjärtmuskelceller, säger Petter Björquist.

Petter Björquist är avdelningschef på stamcellsforskningsföretaget. Här jobbar han med kroppens urceller - stamcellerna - för att skapa leverceller, och kollegorna hjärtceller.

Vi följer med forskaren Kerstin Dahlenborg in i labbet för att ta en närmare titt på de stamceller som ändå odlas: hjärtceller. VI är iklädda rosa hårskydd, blå- gröna skyddsrockar, vita handskar och munskydd - allt för att hjärtcellerna som producerats från embryonala stamceller inte ska smutsas ner.

Det vi ser i mikroskåpet i cellskålen är sex av 20 celler som ligger och pulserar, drar ihop sig, och det ser ut som att de slår riktiga hjärtslag - även om allt sker i otakt. Här testar Kerstin Dahlenborg vad hjärtmuskelcellerna tål, av olika gifter och kemikalier, just för att i framtiden kunna skapa säkrare och effektivare läkemedel.

Från ett överblivet befruktat ägg vid en provrörsbefruktning har man odlat fram de här stamcellerna, som nu är 3-4 veckor gamla. De odlas för att vara omogna för att sen kunna specialisera sig. Sedan tillsätts vissa proteiner. Allt för att skapa rätta signaler och rätt miljö för att cellerna ska kunna styras. De har ju annars en egen förmåga att bli vad som helst. Här styrs de till att bli hjärtceller.

I ett rum bakom skjutdörrar av glas utanför labbet sitter Kerstin Dahlenborgs avdelningschef Peter Sartepy. Han konstaterar att ett av de stora problemen med stamceller är att kunna klara en massproduktion.

– Om man tänker sig de cellmängder man behöver för att kunna göra läkemedelstester så är det enorma cellmängder man pratar om. Om man ska kunna tillgodogöra det behov som finns, säger Peter Sartepy.

– Hur många celler behövs? frågar vi.

– Det är miljarders miljarder celler kontinuerligt, svarar Peter Sartepy.

Det läkemedelsindustrin är intresserad av är att göra säkra och effektiva läkemedel. Med hjälp av stamceller skulle de i provrör kunna testa mediciner för att se om de leder till biverkningar eller inte. Det viktigaste är att se om levern kan bryta ned medicinen, och om hjärtat påverkas negativt eller ej. Det skulle innebära en revolution för industrin i sättet att ta fram läkemedel om det här fungerade, för det skulle gå snabbare och därmed bli billigare.

Men det svåra just nu är att hitta metoder för att skapa massproduktion av stamceller. Det jobbas intensivt för att hitta lösningar. Idag är det ofta ett pillrigt handarbete, berättar Raiumund Streel:

– Om de blir något annat så kan vi inte odla dem vidare, och därför selekterar man.

De omogna stamcellerna gäcker helt enkelt forskarna. Därför är utmaningarna många för att få igång en stor produktion av celler. Men några njurceller odlas inte alls här på Sveriges enda företag som jobbar med embryonala stamceller. Och ingen annan stans i världen odlas njurceller kommersiellt. 

Vid Universitetssjukhuset i Linköping byggs det om. Professor May Griffith från Kanada bor och jobbar sedan ett år tillbaka här. Själv har lyckats med konststycket att locka stamceller till att bygga, inte ett organ, men ny vävnad som funkar på patienter. Här handlar det om hornhinnor:

– Om du inte har något som är inbjudande så kommer inte stamcellerna in. Det är därför proportionerna i blandningen är väldigt viktig, säger May Griffith.

Det kallas biotechhornhinna - både konstgjord och skapad av kroppen själv. Det innebär att ögats egna stamceller, de som är bra på att laga saker, lockas till ögats yta av det konstgjorda som ser ut som en kontaktlins - en lins som är gjord av genomskinlig bindväv, kollagen. Efter två år har en helt normal hornhinna växt fram med mängder av nervceller som gör att du kan gråta och ha blinkreflex - allt tack vare kroppens egna stamceller.

May Griffith har jobbat med det här sen 1999. Att hon började var för att hon själv behövde hornhinnor i sin forskning. När hon som nyanställd ringde upp ögonbanken så möttes hon av ett skratt.

– "Är du galen? Vi har brist på donerade vävnader. I vissa provinser är väntelistan två år. Så forskningen ligger väldigt långt ner på prioriteringslistan", sa den ansvariga. Så då tänkte jag: Jag har mitt forskningsprojekt och jag har lovat att göra forskning på hornhinnor, så då bestämde jag mig för att göra mina egna hornhinnor, berättar May Griffith.

Men att jobba med stamceller som ska fungera i kontakt med patienter är komplicerat. Sen den där dagen 1999, så har det krävs många olika försök och tester med biotechhornhinnorna. 2007 opererades de 10 första patienterna i världen. De finns alla i Linköping, och hade olika typer av sjukdomar som drabbat hornhinnan vilket gjort att de mist synen.

Världshälsoorganisationen WHO, uppskattar att det finns tio miljoner personer i världen som är blinda på grund av skador på hornhinnorna. Kan May Griffiths hornhinnor med stamceller minska trycket på organdonation, stoppa handeln med hornhinnor från fattiga och utrota blindhet i världen?

– Åh gud nej, säger May Griffith.

– Varför inte? frågar vi.

– Varför inte - för att vi bara har testat på 10 personer, med två sjukdomar. Det är lite för tidigt. Vi måste göra en massa flera tester för att kunna säga något mer. För oss skulle det vara oansvarigt att säga för mycket, att dra ut för mycket. Det här är en liten studie. Det kommer att vara olika stopp på vägen. Det är alldeles för tidigt att säga något, fortsätter May Griffith.

När May Griffith jämför med resultaten från japanska forskare som presenterades förra veckan där man såg att stamceller var bättre på att börja bygga ett öga än vad man tidigare trott, tycker hon att resultaten är spännande. Men hon påpekar att det där rör sig om grundforskning. Hon arbetar med tillämpad forskning. Grundforskningens resultat måste testas på djur som har ögon som liknar våra. Och sedan ska man se att metoden är säker på människor. För henne tog bara den biten 10 år. Och sedan återstår ytterligare år och tester för att se om metoden är effektiv och verkligen kan hjälpa sjuka. 

I Umeå finns Mikael Wiberg, professor i handkirurgi och anatomi och överläkare vid centrum för rekonstruktiv kirurgi vid Norrlands universitets sjukhus. Hans patienter kan ha sågat sig i underarmen, och i dagsläget är det svårt att laga nerverna riktigt bra genom att ta nervceller från låren:

– Den väg som de flesta har valt, det är ju att med hjälp av stamceller - att styra dem i en viss riktning - att skapa celler som kan underlätta för den skadade nervvävnaden att återväxa, och därigenom återfå funktion, säger Mikael Wiberg.

Det här låter ju hoppfullt, men det är också för nervstamceller - precis som för hornhinnestamceller - är det en lång väg att gå.

– Det förefaller osannolikt att man återskapar normalfunktion. Nervvävnaden är för komplex. Vi skrapar bara på ytan, säger Mikael Wiberg.                                                                                                                                                          

För tar man dem från bortopererad fettvävnad reagerar de kanske annorlunda än de tas från benmärgen. Och om cellerna donerats från en avliden - hur stor är risken för avstötning och hur mkt immundämpande mediciner måste patienten ta?

– Det är ju inte helt okänt att man har diskuterat om tumörformationer och också om hur kraftiga avstötelsereaktionerna är, och sånt måste vara löst så långt det går innan man inleder större kliniska studier, säger Mikael Wiberg.

Cellerna måste vara säkra och kunna gå att spåra. En av de första stamcellstudierna i världen på ryggmärgsskadade där patienterna lottats till olika grupper har just startat i USA. Mycket handlar om att bryta ny mark, och länge har forskningen varit väldigt oreglerad, men så kom det EU-regler för ett par år sedan. Nu satsar Sveriges kommuner och landsting tillsammans drygt en miljard kronor under 10 år i något som kallas nationellt vävnadsprojekt så att Sverige ska vara väl förberett. För med stora skador kan även små steg vara viktiga.

– Även små framgångar betyder oerhört mycket för den enskilde patienten. Så man kan nog säga att det är realistiskt att tro att man inom en femårsperiod kommer att få en ganska kraftig expansion inom området cellulära terapier, och definitivt inom den programperiod som är avsatt av Sveriges kommuner och landsting, säger Mikael Wiberg.

Eftersom det är långt kvar till det kan byggas ett helt organ av stamceller, som en njure, har konstnären Christian Mendez har ett eget radikalt förslag. Han vill gå en annan väg. Iklädd en av sina kreationer - dräkter värdiga en sambafestival, tillverkade av vad han hittat i soprum - och med en skylt i högsta hugg tänker han ställa sig mitt på Sergels torg i Stockholm:

– Jag behöver en njure! Jag ställer mig på plattan till sommaren, med en skylt där det står ”Njure köpes”, säger Christian Mendez.

– Tror du nån stannar? frågar vi.

– Det finns många hemlösa här i Sverige och fattiga människor som säkert skulle komma på en gång.

– Men det här argumentet emot då – att man aldrig kan köpa en annan människa?

– Om den personen vill göra det, för att den vill göra en god gärning och hjälpa en annan som är sjuk, då ser jag inget hinder i det, säger Christian Mendez.

Christian Mendez tycker att lagen borde ändras i Sverige så att en schysst organshopping utan mellanhänder och utnyttjande blev möjlig här, istället för att desperata rika patienter åker till fattiga länder och köper ett organ med hjälp av kriminella. Det förslaget debatteras i nästa program i serien Organshopping, söndag den 17 april.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".