Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Ebola och rädslan

Publicerat onsdag 31 december 2014 kl 12.45
Sangé Kanneh tog hand om två sjuka barn. ”Jag tyckte synd om dem” säger hon. Hon fick råd om hur hon skulle klä sig för att skydda sig själv.
1 av 7
Sangé Kanneh tog hand om två sjuka barn. ”Jag tyckte synd om dem” säger hon. Hon fick råd om hur hon skulle klä sig för att skydda sig själv. Foto: Margareta Svensson/SR.
Augustus har precis gått av sitt pass som assistent på Elwa-kliniken och tagit av sig skyddskläderna. Foto: Margareta Svensson/SR.
2 av 7
Augustus har precis gått av sitt pass som assistent på Elwa-kliniken och tagit av sig skyddskläderna. Foto: Margareta Svensson/SR.
Påklädningen inför arbetet i högriskområdet sker med hjälp av assistenter. Ingen hud får blottas. Foto: Margareta Svensson/Sveriges Radio.
3 av 7
Påklädningen inför arbetet i högriskområdet sker med hjälp av assistenter. Ingen hud får blottas. Foto: Margareta Svensson/Sveriges Radio.
Vårdpersonal och assistenter kontrollerar noga att påklädningen går rätt till. Foto: Margareta Svensson/Sveriges Radio.
4 av 7
Vårdpersonal och assistenter kontrollerar noga att påklädningen går rätt till. Foto: Margareta Svensson/Sveriges Radio.
Efter avslutat pass sker avklädningen under övervakning med desinfektionsmedel. Foto: Margareta Svensson/Sveriges Radio.
5 av 7
Efter avslutat pass sker avklädningen under övervakning med desinfektionsmedel. Foto: Margareta Svensson/Sveriges Radio.
Gummistövlar används av alla på kliniken, de tvättas enligt en särskild procedur i flera steg. Foto: Margareta Svensson/Sveriges Radio.
6 av 7
Gummistövlar används av alla på kliniken, de tvättas enligt en särskild procedur i flera steg. Foto: Margareta Svensson/Sveriges Radio.
Översiktsbild över lågriskområdet på ebolakliniken Elwa 3 i Monrovia. Här jobbar totalt omkring 700 människor. Foto: Margareta Svensson/Sveriges Radio.
7 av 7
Översiktsbild över lågriskområdet på ebolakliniken Elwa 3 i Monrovia. Här jobbar totalt omkring 700 människor. Foto: Margareta Svensson/Sveriges Radio.

Många gånger under de månader som gått sedan det stora ebolautbrottet bröt ut i Västafrika har jag tänkt på rädsla, den irrationella rädslan. Det skriver Ekots reporter Margareta Svensson efter sin resa till Liberia.

Lunchekot special 31 december: Ebola - utmaningen

Det är irrationellt att människor i Sverige, USA och Australien är rädda för att drabbas av en ebolaepidemi i sina länder, med en mer välfungerande och mer avancerad hälso- och sjukvård än vad Västafrika någonsin har haft.

Trots de misstag som gjordes i USA i samband med de första ebolafallen där, så går det inte att jämföra med bristen på vård i Liberia, Guinea och Sierra Leone, som för mindre än tio år sedan var drabbade av inbördeskrig. Det är länder som tillhör världens fattigaste, där sjukvård endast utgör ett par procent av staternas offentliga utgifter.

Det tål att upprepas att smittan sprids under särskilda omständigheter som när man vidrör och vårdar en ebolasjuk och kommer i kontakt med sjuka människors eller djurs blod, saliv eller kroppsvätskor. Dden som är sjuk i ebola är mycket febrig och svag.

Hittills har antalet döda begränsats till cirka 7 000 på en befolkning på 21 miljoner i de tre länderna. Det är förstås mycket allvarligt, men det är långt ifrån de värsta farhågorna om en halv miljon döda vid årets slut. Det är information som berättar att smittan kan begränsas med rätt åtgärder.

Ebola skapar så stor rädsla att människor från de drabbade länderna stigmatiseras. Resor till hela den afrikanska kontinenten väljs bort, trots att det bara är tre länder som är hårt drabbade.

För de sjuka behövs kliniker med vårdpersonal och medicinsk utrustning, men smittspridningen kan bara stoppas med rätt kunskap och förtroende för dem som sprider den kunskapen.

Rädsla är irrationell och medan några söker och får fel information, så väljer andra att ignorera kunskap och istället tro på konspirationsteorier.

Jag reste till Liberia för att berätta om krisläget och om de modiga människor på plats som jobbar med att försöka begränsa krisens följder.

Att resa till länderna som journalist behöver inte innebära stora risker, så länge man har ett säkerhetsmedvetande och kan kontrollera var och hur man reser och vem man träffar.

Trots det så var även jag ibland orolig, men jag vet att det är irrationellt. För dem som bor i de drabbade länderna är rädslan mer befogad, eftersom tillvaron har blivit både begränsad och fylld av oro.

Jag tänker ofta på de modiga människor jag mötte i Liberia, som sjukvårdarna och assistenterna på Läkare utan gränsers klinik i Monrovia. Augustus var en av dem.

– Någon måste ge patienterna mat och byta deras blöjor. Någon måste städa ut bårhuset. Jag gör det för mina landsmän, för det kunde lika gärna ha varit jag som blev drabbad, sa han.

Sjuksköterskan Yenneh Flomo jobbade i receptionen. Hon slog ner blicken och medgav att hon visst var rädd för att bli smittad, men sa att hon föredrog att jobba här, hellre än på ett av de statliga sjukhusen, för här var säkerheten bättre.

Eller sjuksköterskan Garmai Sumo som varje dag i fem månader hade jobbat med att hämta döda kroppar i Röda korsets team. Hon sa att hon var stolt över sitt viktiga jobb att avlägsna kropparna så att smittan inte skulle spridas.

Jag tänker på besöket i byn Low Cost, dit jag reste med studenter som vanligen arrangerar filmfestivaler. Men eftersom alla universitet och skolor var stängda på grund av ebolautbrottet, så hade de istället lärt sig mer om ebola och reste ut på landsbygden för att informera om hur smittan sprids. 

– Det är bättre att vi själva gör det än att internationella organisationer åker ut, eftersom vi kan prata med folk så att de förstår, sa sociologistudenten Pandora Hodge.

Via studenterna i organisationen Kriterion mötte jag bland andra den modiga Sangé Kanne. Hon vårdade två bröder, vars hela familj hade dött i ebola. Resten av byn vände dem ryggen, men Sangé Kanneh tyckte synd om barnen och lärde sig att det gick att ta hand om dem om hon samtidigt skyddade sig själv.

Under mina nära två veckor i Liberia mötte jag mer mod än rädsla, trots att varje dag för den som lever i ett eboladrabbat land med ett sjukvårdssystem som har kollapsat, måste innebära en prövning.

Rädslan är irrationell.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".